Cheesy Bastard

Sätt nu eld på dina fingrar

2009-12-31T12:10:00.003+01:00

Världens bästa dåliga år.

Peace out.

Soft and sweet

2009-11-17T21:27:00.003+01:00

En bitterhet som består i uppgivenhet är en sort jag känner igen. Uppgivenheten är inte förtvivlad utan snarare med ett lugn som sprider sig ganska sakta med säkert. En skogsbrand som är för stark att bekämpa som säger "Sluta leta och sov gott istället. För ingen kommer hända". Det är skönt att ge upp. Nu låter det där asdeprimerat, men det är det inte. Det är bara ett sätt att sluta se på saker genom det påstådda konstanta misslyckandets naiva linser och börja se dom genom cyniska och mer lättförstådda linser. Jag lägger ut mig själv på en sträckbänk i, och i mellan, relationer. Har gjort iallafall. När något tar slut så hoppar jag inte ner och blir normalt självcynisk igen utan stannar kvar i en utsträckt naivitet som tror att om jag bara tittar tillräckligt mycket på någon så kommer jag bli kär.
Jag är kräsen som fan och jämför alla tjejer med de som jag tycker är allra bäst. Dom finns i min närhet och de är fridlysta eller nåt. Men de är iallafall de bästa, och det är inte konstigt att det inte finns någon som når upp i deras nivå. Så jag blir avtrubbad och bitter och blyg. Jag sitter och skämtar och läser i min bok och försöker annars hålla min käft. Försöker. Det är ofta jag trampar runt flera kilometer ifrån för att inte kliva på någons tår. Det har nåt att göra med att en verklig reaktion är ju just det - verklig. Vilket jag har utvecklat någon rädsla eller snarare fobi emot. Paradoxalt då vad jag egentligen söker är verklighet. Jag blev varm när jag bara hörde en röst i telefonen imorse som lät omtänksam och jag känner inte personen. Då är det något fel gissar jag. Att det är något vansinnigt tiltat synsätt jag har i mitt huvud är väldigt sant. Men samtidigt har jag nog låst in mig i en miljö som tiltar det ännu mer.

Hot om sex

2009-11-16T14:48:00.002+01:00

Jag kukade ju till min senaste tenta verkar det som. Det är ju tråkigt. Men ändå. Det är bra att veta att man måste plocka upp sig själv i nackskinnet och klistra fast händerna i ett par kursböcker de närmaste veckorna. Jag har ju ändå inget att göra utomhus när jag har denna avgrundshalsont. Så det ska ju självklart vilas mycket och läsas mycket.

Igår var det allmänbildningskväll i residenset. Såg först The Age of Stupid vilken var en pigg påminnelse om hur djävla sjukt allt är och hur mycket allt går åt helvete med jorden. Jag menar, vi är ju i sanning en korkad organism vi människor. Det var en forskare som påpekade att eftersom de effekter som kommer av de saker vi gör idag, utsläpp osv, inte syns förns i framtiden så är de mänskliga intellektet hos de flesta för dåligt utvecklat för att förstå något så abstrakt. Efter den var det Obama-dokumentär på tvåan. Den sträckte sig över kampanjen fram till valnatten. Vet inte hur upplysande den egentligen var, men jag gillar att se in bakom ridåerna sådär och se en fingervisning om hur det funkar unscripted såattsäga. Sen gillar jag ju David Axelrod och Jon Favreau. Favreau blev Obamas talskrivare redan när han var 24 ju. Mäktigt. Sist var Louis Therouxs dokumentär om Westboro Baptist Church. Dom som ligger bakom God hates america och God hates sweden och allt annat som gud tydligen hatar. Vinklingen var att försöka göra ett personporträtt av församlings- (och då också) familjemedlemmarna för att liksom göra dom mänskliga överhuvudtaget. Men när han misslyckas så kapitalt med att få ett enda uns ur någon av dem som inte är pur fascism så blir allting bara mycket obehagligt och svart. Indoktrinerat hat helt enkelt. Det är konstigt att inte begrepp som landsförräderi används när de öppet hetsar människor till och med vid begravningar av soldater som dött i Irak osv. Jag menar, man behöver inte stödja det skitkriget utan att förstå att det bara är helt djävla förkastligt att göra som människa.

Nog om detta.
Dagens låt är Johan Borgert och Holy Madres Hot om sex.

Vila Backlund

2009-11-15T19:18:00.002+01:00

Har kommit hem från en dags inspelning i Hammarstrand. Eller det var inte riktigt en dag. Från 17:30 till 01:00 spelade vi in 12 låtar klart. Ganska djävla otroligt hur fort det gick. Har dock gått och dragit på mig nån sjuka. I onsdags var jag ute och sprang och har inte låtit kroppen återhämtat sig. Igår fick jag hiskeligt ont i halsen och kände mig febrig men kärde bara på. Sjöng och spelade. Det fick jag betala för inatt med ett helvetes halsont. Så ont att jag inte kunde sova. Men som robin sa så får man offra sig ibland. Jag spelade iallafall in en skiva på en kväll. Dunk dunk på ryggen. Nu ska han vila.

A swineflu over the cuckoo's nest

2009-11-10T22:34:00.001+01:00

Nej, jag har inte blivit sjuk. Har ju såklart redan varit det.
Idag visade sig Östersund sig från en vacker sida tycker jag. Dimmig och ljus ändå. Igår var det så dimmigt så man inte såg Frösön från stan, inte ens från ön halvvägs över gångbron. Sånt är skönt då det ger en känsla av overklighet som jag mottager tacksamt ibland. Men bara när den inte är ogästvänlig. Som de där höstkvällarna då allt är mörkt och det blåser och det garanterat är nån djävel efter en med kniv överallt. Men igår skulle jag bara på middag hos Karlsson och Skoglund så det var lugnt.

Jag kunde lugna mig själv efter introduktionen av det nya delmomentet idag och hundra lästa sidor i kurslitteraturen ikväll. Att jämföra politik verkar vara något kul vill jag lova, och föreläsarn verkar vara en sköning också. En gubb-Östersundare utan nåt jäkla skitsnack och halvkul uttal. Tror jag ska sätta mig längst fram imorgon. Haha.

När jag kom hem idag, efter lite omvägar på stan med ippodden i öronen så gick jag hem och somnade. Drömde att det fanns ett bibliotek i stan som också agerade akvarium. Ett sånt där stort akvarium för där fanns en haj som kunde hoppa skithögt och bita folk. Jag har vissa aningar om att det också fungerade som badhus och att nån försökte föra ett rationellt samtal med mig om att det faktiskt var en bra idé från början men att det nu började gå lite snett. Efter många hajhopp och panik och sådär så lyckades vi fånga hajen i en korridor där den sprattlade omkring. Sen gjorde vi som Steve Irwin brukade göra (betoning på brukade) och satte rep kring käften på den och tyg över ögonen. Slut.

Dagens låt: El Parador - Återkommande mardröm

Att gå till frösön på middag och gå hem igen

2009-11-09T22:01:00.002+01:00

Håll i kragen och gör allt samtidigt. Det är min nya filosofi. Tydligen. Jag är snart klar med en skiva med ett helt nytt projekt som är någon sorts indierock eller nåt, ibland är jag rädd att det är skitdåligt. Men det är jag ju med allt. Sen ska vi spela in med Kapellet i helgen. Det ska också bli en skiva är det tänkt. Där finns det till och med bilder tagna av oss. Med det där synthbandet finns också några nya låtar gjorda. Några bra låtar är det. Det ska nog också bli nåt. Och dallt görs typ samtidigt. Ett bra sätt att göra saker. Samtidigt.

Imorgon börjar jag nya delkursen. Jämförande politik och metod. Jag ber på mina knän att jag med minsta möjliga marginal klarade godkänt i förra tentan, och ber ännu hårdare att nästa föreläsare blir BRA. Jag orkar inte en till månad med vråltråkiga föreläsningar där den bästa anteckningen jag gjort är en teckning av ett svampmoln. Nej, utmanad vill jag bli och jag vill ha intressanta diskussioner om politik. Det är ju för fan därför jag vill läsa det. Nu har det känts som jag låtsaspluggar istället för att verkligen känna att jag befinner mig på universitet för lärandets skull. Den högre utbildningen. Haha. Yeah right.

Pontus, eftersom det typ bara är du som läser här nuförtiden. Vad ska jag göra med Rorschach-grejen? Lämna förslag. Typ bränna det (inte på skiva alltså), göra en vaxrulle, bara släppa det i Övre Volta?

Dragspel är king.

5 meter upp i luften

2009-11-05T16:31:00.003+01:00

Ikväll ska jag föra mig med eliten. Stå där i ett hörn och spela skivor i en lounge, få de rika att dansa efter min pipa. Det blir fint. Klä upp mig lite och le sådär härligt som man bara kan göra på låtsas. Networka som fan, och andra hippa ord som yuppiesarna använder. Svår musik ska jag spela. Det kommer inte finnas en möjlighet att en önskelåt kommer dunkas in i skivspelarna. Eller så kommer jag duka under för det ekonomiska trycket och spela vad än överheten vill.

30 Rock och FlashForward är de nya serierna jag följer. 30 Rock är ju ytterst kompetent skriven av den eminenta Tina Fey. Jag skrattar högt ibland till och med. Hahaha..

I've been out walking/I don't do too much talking these days

2009-11-04T15:17:00.002+01:00

Jag har sovit i två månader. Det är därför jag inte skrivit. Nu är det den 4:e november och det är mörkt klockan 16:00. Det här mörkret och den här årstiden gör ju sitt. Det är löjligt att man naivt tror att man ska komma undan det varje år. Förra året hade jag en plan att lösa det med att ha en massa sex. Men det hade jag ju inte i verkligheten. Så det släpper vi.

Vi längtar efter ljus istället. Spelar på vår gitarr. Läser böcker om politik och annat intressant. Kollar på fotbollsmatcher och förbereder flytt. Såg en film igår som fick mig att fundera. Var kamrat Sillrén som hade sett den så jag såg den med.

Det antyds om kärlek på andras håll. Jag vet inte vad jag blir när det gäller det, kan inte sätta fingret på vilka känslor som spökar. Förutom förtvivlan. Det jag gjorde tidigare i år här var ju att reda ut mitt relationsnystan, vilket fick mig att inse att jag inte har förmågan till relationer. Jag undrar om det är att jag nog inte accepterat det som gjort att jag inte kunnat kommit vidare. Det har blivit lagt åt sidan och jag har tänkt på andra saker. Förutom i svaga ögonblick då jag avslöjat vissa saker för vissa människor och tårarna känts löjligare än orden som sagts. Problemet blir självföraktet som jag känner då jag inser vad smått det är att inte kunna bara gå förbi en insikt och ta upp den i sitt väsen. Nej, det ska ältas och det ska föras längst fram i huvudet som en konstant nål som man inte vill ta bort för att det är dagens skarpaste problem och det ska minsann avhandlas. Om och om igen. Så då pratar jag om att det måste till en personlig revolution för att i grundvalarna ändra mitt sätt att se på andra människor överhuvudtaget. En revolution som framstår lika tonårstrotsig som dum i mina öron. Visst att en ändring måste till, men jag är inte dum i huvudet längre. Eller det är jag ju. Men som en god revisionistisk socialist i grunden så ska reformerna vara på dagordningen. Revolutionerna har varit för fula och för stora för att det ska vara nyttigt. Bra så.

Den största lögnen som vissa far med är att man är immun mot behovet att känna sig behövd.

Cicero, din jävel

2009-09-01T14:41:00.002+02:00

Ja, alltså. Jag satte mig vid en skolbänk vid runt kvart över tio idag. Där berättades det för mig, och de andra som satt sig i samma rum, att jag nu skulle få lära mig om Politisk Teori ett tag framöver. Sen skulle jag få lära mig om Kommunal politik och Förvaltning och annat.

Jag sa: "OK!". Sen började jag anteckna som en tokig.

I början vet man ju såklart inte vad fan man ska tänka på och inte. Och såklart så fanns det ett par snubbar som var nå djävla genier och redan kunde en massa. Jag är ju nu inte helt tappad, men dom ville motbevisa lärarn och sånt där. Messerschmits! Håll keft nåå! (Jag är bara avundsjuk såklart.)
Vi är en djävla multikulti-klass också. Eller... Kalix, Ängelholm, Karlstad, Luleå, Hudiksvall, Kristianstad och Danmark är representerade. Och så Hammarstrand då. Jag är faktiskt den första människan från Hammarstrand som har läst på denna nivån. Dom håller på att göra en skulptur i min ära i detta nu. I fejkbrons blir den.

För säkerhets skull så spelar jag lite musik och dricker lite öl senare idag, så inte saker börjar spåra helt åt helvete.

Skenfull i Jämtland

2009-08-26T23:08:00.003+02:00

Jag är skenfull.

Har varit hos Kickan med man och barn. Blev smått varm i hjärtat när jag lekte tågbana med Nils. Jag hade nämligen en riktigt maffig samling trätågbana när jag var kalv. Så jag byggde bro och svängar (fanns inte så mycket raktsträcka att tala om). Nils tyckte naturligtvis att det var roligare att krascha och spela dramatisk, sätta handflatan på ansiktet och säga "'aa 'ädddeeee nu!?" (vad hände nu?). Men till ämnet.
Skenfull.

Det är en känsla som kan dyka ibland. Det är inte så att jag sitter och garvar åt saker som inte finns, eller att musiken går så jävla fort eller att jag ramlar in saker. Det känns bara som jag blivit bjuden på typ....hmmm...runt, fem-sex folköl och sedan gått hem. Men näe. Jag fick kycklinggryta, blåbärspaj och kaffe. Åkte sedan hem i en skitsnabb bil. Verkligen skitsnabb.

Så här sitter jag och är skenfull.
Med en lista kurslitteratur till vänster. "Politik som organisation - Förvaltningspolitikens grundproblem" bland annat.
Lyssnar på:
The Twilight Sad - That summer, At home I had become the invisible boy
Sufjan Stevens - Come on! Feel the Illinoise!
Rorschach - Livingroom Fire
Dead Prez - Mind Sex
Pedro The Lion - When they really get to know you they will run
osv.

Jag måste nog skennyktra till nu.

Raka vägen till tjockröven

2009-08-21T22:24:00.003+02:00

Ledig i tre dagar och karln blir som ett barn lämnat ensam i en ganska tråkig lekpark.

Det beror ganska mycket på att jag varit sjuk ett tag. Det var en storsjöyra och sådär. Efter den började hosta. När jag slutat hosta blev jag varm. När jag slutade bli varm var jag ledig i tre dagar. Så med tanke på att jag mest legat hemma i soffan större delen av tre veckor så är jag ganska nöjd med mig själv som människa på det sora hela. Inga värre ångestsymptom och ingen sönderanalys. Bara ren och skär likgiltighet och neutralitet. Nä. Nu tog jag i. Faktiskt så har jag ju beslutat om att till exempel börja studera med min hjärna. Sagda hjärna ska mottaga information om statsvetenskap i en hel hösttermin. Kroppen kommer oftast närvara och sådär. Även fast den inbillade tjockröven kommer befinna sig på squashplanen ganska mycket. Så studier blir det. Musikspelande. Musikgörande och dylikt.

Jag låg häri sängen idag och funderade på varför kroppen efter att ha legat i sängen lite för länge efter den vaknar börjar säga Nej. Kan den inte bara acceptera ibland att det är vilodag? Jag menar, jag kommer ju inte ge upp och dö bara för att jag vill ligga i sängen en dag. Men det förstår inte kroppen. Den vill instinktivt ut och jaga buffel och antilop. För mat måste homo sapien ha och det måste man skaffa genom jakt. Det ska alltså till viss användning av farmaceutiska substanser för att blockera dessa jaktinstinkter? Jaha. Men jag har inga. Och jag vill bara ligga i sängen en hel dag och tycka det är ok. Det är väl som det här med att jag har svårt att slappna av och somna. Stenåldersjag tror väl att herr Sabeltand Ad Tiger kommer påknackande och att jag därför måste vara vaken "bara ett tag till".

Nu tappade jag tråden. Dom kastar diskus på televisionen.

Och på den tredje dagen vilade han

2009-07-17T12:23:00.002+02:00

...and he saw that it was good.

Gårdagen; torsdagen. Var en otroligt innehållsfattig dag på många sätt. Efter att ha refererat om de två föregående dagarna, sittandes vid ett köksbord hemma hos Pontus åt vi en (halv) turkpizza. Mitt i maten kom det två måsar och ställde sig ett par meter från oss. Det var först när det med en sammanlagd ljudstyrka på runt 231 dB som vi förstod vad de gjorde - såg ett par bakfulla gubbar och rågarvade som bara måsar tydligen kan. Ett kontoutdrag senare och promenad St. Eriksplan blev min kropp placerad i en soffa. Det var ett dåligt move.

Kroppen min var tydligen ytterst inställd på soffmode, och hade inga som helst önskningar att ändra på detta faktum. Nä. Så det som hände var total avstängning. Bara sitta och det där.

Det talas mycket om kvinnor här nere. Talas mycket om dom alltså. Och det komplexa i det här är att jag varje dag blir både mer och mer övertygad om att jag måste slänga mig handlöst och låta vad som händer hända, samtidigt som jag blir mer och mer övertygad om att jag bör låsa in mig själv och låta ensamheten göra mig fantastiskt vis. (, så sjöng Zarathustra) ...
Självklart så vet jag inte särskilt mycket.
I en förändringens tid så är ens människa inte något särskilt intressant djur tror jag. Men samtidigt måste man i en lärandeprocess ha bra lärare och det hela blir till ett problem.
Längre än så har vi inte kommit där.

Ikväll så kan det nog hända att jag träffar mina goda goda vänner på några glas och mycket festival. Jag hoppas det.
Snart får jag åka hem också. Till äran och hjältarnas land.

Mitt i veckan tar vi helg

2009-07-16T14:28:00.002+02:00

Onsdagen började med grav pengaångest.
Vid ankomst på tisdag kväll till herr Leijonbergs slott, bestämdes att jag skulle få näring och alkohol efter en så pass lång tågresa. Kosan styrdes mot närmsta sunkhak. Det var mat jag åt. En väldigt bra beskrivning på det är att det var "mat". Hursomhelst skulle vi bege oss till dekadensens och den tuffa trappans boning på F12. För där var det tydligen skivsläpp för nåt nytt fräsigt. På vägen dit missade jag tubtåget som dom andra satt på. Så jävligt arg satte jag mig i en taxidjävel. jag kom ju fram iallafall. Men jag har lite problem med att det är sådär övermycket folk på ett och samma ställe. Det gick dock ganska smärtfritt tillslut och jag och kompanjonen promenerade hem mitt i natten.

Men som sagt så började onsdagen med grav pengaångest. Ty jag förstod att jag skulle ha jävligt lite dollar på kontot. Efter ett litet tag utbyttes denna grava pengaångest mot solsken och rosévin. Bokstavligt talat. Vi lade ner våra kroppar. Tre män i gräset i Vasaparken. Där låg vi hela dagen och talade och skrattade och drack fvin. Mycket angenämt. Vi satte oss sedan på en väldigt fin pizzeria och åt god italiensk plattdeg. Planenligt så gick vi på konsert, som sig bör på festival. Paper såg vi och det var skitbra. Men kvar på samma ställe kan man ju inte vara så vi placerade oss på Mosebacke med den vackre Eklunds närvaro.

"Aj!" - tyckte jag att någon utbrast när jag vurpade på Debasers uteservering efter att foten fastnat i nåt jobbigt. Ack så jobbigt det var och dålig kände jag mig. Vi gick hem ganska direkt efteråt. Men denna natt spenderades på den Lilla Essingen, hos herr P. Sillrén. Han har en grym uppblåsbar madrass som blåser upp sig själv. Det är vansinne att vi människor själva fått blåsa upp dessa odjur för i tiden.

Pengaångesten är kvar och högst reell. Men skit. Lev lite.
Har jag sett några kvinnor? Ja, säkert. Dom finns i periferin men man talar inte med dom för guds skull!

Vad sa du, la du dig med kläder på med ansiktet neråt i en pöl?

2009-07-14T14:12:00.002+02:00

Tisdag:

Jobbet är avklarat för denna vecka. Jag väntar att en känsla ska infinna sig. Men det är nog jag som måste tillåta den känslan att visa sitt anlete. Det har varit väldigt svårt att bestämma mig om hurvida jag skulle låta mig själv ta en liten semester. En liten tripp. Men efter att ha tänkt på det här med att det är galet att inte få se något annat än hemma på väldigt lång tid så sätter jag mig på tåget 15:30. Destinationen är en god väns famn på Centralstationen i Stockholm. Vi kallar honom Jonathan så länge.

Vad den här veckan kommer ha i sitt sköte är ett blankt blad änsålänge.
Kommer han ha kul den där Backlund?
Kommer han längta hem?
Kommer han slappna av?
Kommer han bli pank i år igen?
osv.
osv.

Man vet inte.
Man kommer debattera detta vida i hushållen nu i veckan.
Svaren kommer att ges här allt eftersom.
Nu är det festival och det där.

------
Styrelsen för Tro och Tvivel 2009

The horse I got up on

2009-06-23T15:32:00.002+02:00

Nu ska det bli bättre.

Det går så fort ibland. Vansinnet. Jag kallar det vansinne för att panikbromsen slår på per automatik när mitt egna huvud inte fattar det så är det någon mild form av vansinne som uppnåtts. I allt nystande så glömde jag bort att bromsa ibland och ta översikt. (Andas. Ta tre steg tillbaka och kolla vad det är som händer.) Nu har jag försökt att minska analyserandet ett tag. Det gick lite för långt. Och en måndagskväll med arga undertoner slutade med en natt av dödsångest. Nu kan man ju tycka att det låter som någonting väldigt dramatiskt. Men när man inser att det är kroppens egna nödbroms som slår i så är det faktiskt bara helt ok. En pannstrykning senare och lite vanligt lugn och vett så står man på banan.

Man kan bli rädd för sina insikter. Det har jag ju nu blivit lite efter dom senaste. För det är ju inte så fantastiskt skitroligt att inse att jag inte har så många egenskaper som gör mig anpassad för relationer. Men whatever. Jag har insett det nu. Det är mitt första babystep till att bli en mer lyckad homo sapien. Eller fan, jag har tagit många babysteps. Men det är ett nytt babystep iallafall.

Nu skriver jag lite istället för mycket.
Babysteps.

För övrigt så gillar jag Hettmas blogg fortfarande.
Jag läste ditt inlägg om kärlek och förstod, men jag är inte riktigt av samma åsikt tror jag, även fast jag verkligen hajar vad du menar. Fina bilder på dig glad och en mening som förklarar detsamma är något jag gillar.

Det rationella nystandets käftsmäll

2009-05-04T19:09:00.006+02:00

Det kommer som en blixt från en klar majhimmel. Helt oförberedd är man, trots att formuleringarna har på något sätt skapats i hjärnans egen dimma. Men det är ändå något som på ett sätt var väntat. För man måste ju dö lite för att bli ny har jag läst, och det oundvikliga i en självanalys av den här sorten är ju upptäckten av saker man inte vill se. I mitt nuvarande fall av nystande av relations-människan så är upptäckten en sorglig liten en. Jag ska försöka förklara. Om inte för er så för mig själv. Det behövs nämligen.

Tidigare har jag nämnt den där pekboken över relationer som jag inte fått beskåda, och likaså har jag nämnt det "bra" som jag knappt fått se. Vad jag efter det försökt ta reda på är hur fasen jag skulle göra för att komplett programmera om mig själv. För än så länge så ser jag det som enda möjligheten att göra nåt "bra" av något i framtiden. (Det som dock känns lite sorgligt är att den framtiden är fasligt avlägsen.) Sedan i lördags så har jag bara kunnat se det sorgliga i det här konstaterandet och det har gjort mig ledsen. För på ett sätt blir jag rent utsagt förbannad på mig själv för att jag säkert har missat tillfällen som kanske varit helt uppenbara framför mig. Det har säkert funnits eller finns någon skitbra människa som stått framför mig och möjligtvis varit det där "bra". Men det jag gör, utan att tänka, är att på något sätt distansera mig själv från människor som kanske kan vara något överhuvudtaget. Till och med när folk hör av sig till mig så är den första tanken att inte svara, och den första tanken som dyker upp i huvudet om de flesta föreslår någonting är att bara säga nej. Och sedan komma på någon dålig bortförklaring, som att ljuga om att man ska träffa någon eller att jag får det att låta som jag har något viktigt att göra. Det är inte konstigt att man måste döda några saker av sig själv för att bli ny. För dom här sakerna, som essentiellt handlar om att distansera mig från människor överhuvudtaget, är omöjligt ett nytt drag. Jag känner igen det för väl för att det ska vara något annat än djupt rotat.

Det går lätt att missta problemet i det här med ensamhet, men jag tror inte på det. Eller så är det ensamhet kanske . . . Men faktiskt tror jag inte att ensamhet alls är något dåligt. Det är något fint och kan vara något väldigt starkt. Varför ordet "ensamhet" dyker upp här är för att det är någon slags självvald ensamhet som jag anser vara problemet. Eller kanske är självvald enstörighet ett bättre uttryck. Jag vet inte. Det här känns vara djupt vatten.

Hur som helst så kan ju problemet mycket väl vara att jag bara inte träffat rätt människa. Men det tycks för mig också helt djävla otroligt. Jag har alltid stora uppmålade bilder om hur saker skulle kunna vara med någon. Det är oftast väldigt fint också. Men det är någonstans här som brytpunkten i alltihopa skjuter mig i foten.
Jag har inte förmågan att hantera mig själv på en verklig nivå för att ens vara nära att navigera in mig själv i något "bra". Fantasibilden blir så långt ifrån realism man kan komma, och liknar istället något en konstnär som ingen förstår har målat. Verkligheten går inte att applicera och istället för att gå framåt hakar jag fast ännu en säkerhetslina i ryggen och gömmer mig hemma. För här kan ingen nå in på något vis. Men hur dödar man dom här egenskaperna? Visst, det måste såklart börja med att känna igen dom, men sedan är det en helt annan grej att byta "nej" mot "ja". Det klart jag kommer göra det. Och jag är ju på väg. Men jag blev ledsen när jag insåg att jag lärt mig saker som rent i grunden är fantastiskt korkade. Och att jag lever på ett sånt sätt. Jag är besviken på mig själv. Fan vad djävla dumt! Ändra! Gör bättre!

Underskrivet;
Kolla inte på mig.

Att bekräfta ett svin

2009-04-15T18:59:00.007+02:00

Ett jobbigt beteende hos någon är ju oftaste inte något som man säger till personen rakt upp och ner. Speciellt inte när man anar att beteendet ligger så djupt i grunden hos personen. Och är man sedan konflikträdd så håller man käften stängd som en stum. Det här är något som drabbat personen som hade ett bekräftelsebehov som en nyfödd. Och inte fan ville jag inse det. Men att nysta i relationsnystanet gör det omöjligt att hoppa över en sådan punkt. Ty relationer handlar väl om detta. Att bli bekräftad och sedd. Problemet är att när jag visades det lilla lilla jag sett av relationspekboken (se föregående inlägg) så tycks jag ha bara sett bekräftelsekapitlet och vips så har vi ett svin på kroken. Det har inte att göra med att jag inte fått någon bekräftelse tror jag...eller har det det? Tystnad fungerar ju inte som bekräftelse, för den skolan har jag gått. Jantelagen fungerar verkligen inte som bekräftelse eftersom bekräftelse motverkar jantelagens existens. För att vara tydlig med vad jag menar med bekräftelse så är det i meningen att bekräftelsen kommer i tydliga ömhets- eller kärleksyttringar, och inte i den grundläggande meningen att man fysiskt ser någon. Vad det här har att göra med det så kallade "svinet" är att jag helt och fullt måste varit en riktigt störig djävel att ha omkring sig. Om jag kom nära det vill säga.

Det jag kan komma ihåg från ganska länge tillbaka är att jag brukade ligga och stirra på min mobiltelefon och invänta sms från någon som kunde uttrycka en smula (eller mer) intresse för mig. Ännu längre tillbaka, innan det fanns mobiltelefoner för varje tolvåring, brukade jag ringa runt till mina jämnåriga och efterfråga häng. Ett tag var förklaringarna allt för genomskinliga för att man som ung människa ska se det som "OK". Vad det berodde på var alla omständigheter som var då. Och det är nog en av ganska få saker som jag kan och vill komma ihåg från då jag var i den åldern. Iallafall så stirrade jag på min mobiltelefon, och har gjort det ganska ofta. De relationer jag haft har varit på distans och när man då inte träffas så kollar undertecknad på mobiltelefonen minst fem gånger i minuten. Födelsen av svinet var så en lång och utdragen process, men tydligt är att svinet har funnits. Varför jag kallar mig själv för svin är för att jag tamefan inte gillar den där djäveln som jag va. Svinet mådde skitdåligt mest jämt och var självdestruktiv. För om något är självdestruktivt så måste det vara att med ett bekräftelsebehov som en nyfödd och en bomb i bröstet vänta på sms från någon 50 mil bort dygnet runt. Även fast meddelandet bara läser: "jag vet inte".
Jag har aldrig ställt krav i mig själv på vad som ska finnas i en relation, för jag har ju inte vetat. Det har gjort att det superempatiska och äckligt omhändertagande svinet har spelat sin paradroll. Och det är något otroligt sorgligt att totalt bortse från sina egna viljor och känslor för att tro att det på något sätt ska göra allt bättre. Svinet förstod faktiskt aldrig riktigt vad det handlade om. Till hans försvar skas dock säga att han kunde vara riktigt djäkla snäll mot andra. Men att vara snäll mot andra genom att vara komplett korkad mot sig själv är. . .nej, jag vet inte vad det är. Att bryta mot sin egen existens? Förstå mig rätt här. Jag menar ju självklart inte att man ska gå runt och vara en dum djävel. Snäll ska man vara. Bara inte till den milda grad att man försakar sig själv i grunden genom det. Att göra på det viset är ett säkert sätt att hitta sitt ansikte i en vägg.

Så jag ville bli bekräftad. Det vill jag ju fortfarande såklart! Men att bekräftelsebehovet i sig blir något självdestruktivt är något hemskt och obehagligt. Det som har ändrats är nog att jag börjat bekräfta mig själv. För det får man göra och det tänker jag göra. (Självklart genom god analys och sunt djäkla förnuft!) Jag har någon aning om att det har att göra med att lära sig att vara själv. Att lära sig bekräfta sig själv som en person och inte otålmodigt vänta på att någon annan ska bekräfta ett svin.
Ett ganska stor bekräftelsebehov har jag nog. Det är jag ganska säker på. Men när jag samtidigt har ett stort kontrollbehov tillsammans med en kopiös vilja att vilja bevisa något så har dom två egenskaperna kuvat bekräftelsebehovet på ett sätt. För när jag kan kontrollera hur jag själv är som person samtidigt som jag kan bevisa något för mig själv så blir jag på det viset bekräftad. Här kommer allt vad heter artisteri och musicerande in. Där finns ett stort bekräftelsebehov såklart. Man är väl fan korkad om man inte fattar att en artist inte vill bli bekräftad på något vis. Men samtidigt så har jag märkt att live är det ultimata där. Även fast jag sällan känt att jag gjort något ultimat och så bra som jag i grunden vill att det ska vara så kan jag ofta tycka att jag gjort ett bra jobb. Från att ha skrivit en låt till att uppföra den så väl man kan så kan det jobbet vara mycket väl utfört. Sedan brukar jag ha blivit väldigt blyg efter konserter, och blir det fortfarande ibland. Då är det jag gjort bara mitt, och ingen annan ska få säga nåt om det. Jag gissar att det är något sätt att klappa sig själv på ryggen och fly bort från vad resten av människorna tycker.

Det kanske har blivit någon djäkla självhjälp av att det här. Men hellre en självhjälpare publikt än att vara en självmordskandidat privat. (Don't worry kids. Jag är på andra sidan mattan.) Jag dödade svinet förra året och nu är han fortfarande fullt död. Det jag förstår av det här är att jag inte kan ha varit lätt att vara med. Garanterat så är jag inte ett levande sunshine nu heller, men mycket kan sägas om att förstå tankesätt. Sannerligen mycket.

Det kallas hat

2009-03-23T15:06:00.006+01:00

Det är att trampa på tår, slå sin historia i ansiktet och be det dra åt helvete på samma gång. Men till skillnad från hur det gjorts bakåt i tiden i familjeledet, så kommer jag faktiskt trampa på dom tårna, slå historian i ansiktet och be det dra åt helvete. För jag insåg igår att den historian jag lever på verkligen inte är värd att uppskattas som något bra eller romantiseras. Det är inte det och kommer aldrig att vara. Rena känslor pekar på personlig sanning anser jag och när den rena känslan är hat så ska det gärna tas aktion. Men igår satt jag bara där på kökslocket.

Det är sällan jag har erfarit rena känslor. Och för att ytterligare förklara så är min tolkning av "rena" känslor något där en känsla är så stark och självklar att det inte är någon tvekan på vad det är. En gång var jag med om det när jag spelade på demoscenen på yran. Sista låten "The devil always wins" och sista två minuterna. Det slutade med att jag slog på gitarren istället för att spela på den. Sedan var jag smart nog att slänga den ifrån mig när sista ackordet skulle tas också. Det var hat. Så var det. Det är något fint med det men det är något som fördunklar sinnet också. Förut så tog det ner mig som fan hela jäkla tiden. Nu satt jag och skrek till mig själv i mitt huvud att det måste finnas ett sätt att en analys kan bryta ner, förstöra och bygga om det här hatet till något bättre. Det måste finnas. För alternativet är ett helvete som jag tycker är så sorgligt och tragiskt att det är ett naturens under att någon har gått den vägen. Men det har dom. Så nu satt jag och skrek till mig själv i mitt huvud att jag måste göra en analys på det här. Måste måste måste måste måste.
Det är nog ganska enkelt ändå. En familj som byggs ovanpå decennier och decennier av nedärvd jantelag skapar en konstruktion som då vilar på grundvalar som stavas "Du ska fan inte tro att du är nåt!". Enkel fysik och århundraden av arkitekter vittnar om att konstruktioner som vilar på dåliga grunder har dåliga förutsättningar att stå kvar särskilt länge efter uppförandet. I de få undantag som det faktiskt står kvar så hålls konstruktionen kvar av tejp, små rörelser och tystnad. Så i en tillvaro av tejp, små rörelser, tystnad och "Du ska fan inte tro att du är nåt!" segnade vår konstruktion långsamt ner i sig själv. Implosion kallas det på kontinenten och sker det i en ubåt så anses det ytterst tråkigt.
Men så flyttar man från det. Går rakt igenom ett minfält i gymnasiet och några år efteråt, ibland sprängs man också. Det som är bra med det är att man dels lär sig att plocka upp bitarna och dels att undvika minorna. Man vet att ens historia har gjort vissa saker med ens person och man inser efter ett tag att distansering från sin egen historia är en nödvändighet. Dels för att knyta an till den är att lägga sig själv på ett järnvägsspår och vänta. Dels för att man inser att personlig mognad och stabilitet är omöjlig om man ska hedra en historia där det är kutym att inte tro på sig själv. Och (det här är det största, enklaste och mest infekterade) - dels för att en historia som är baserad på att sätta sig själv i andra hand, tillsammans med en del självförakt, ultimat är självförstörande.

Så vad ser du?
Att nysta i relationsnystanet tar mig till ställen jag inte förväntade mig. Och det är egentligen enkelt i all sin jävla tråkighet. För nu kommer vi till grunderna igen. Men här är det mer som en instruktionsbok i formen av en pekbok för relationer.

"Titta! Såhär ser det ut när det är bra!"

Mina föräldrar hade inte den boken och jag har själv trott att det var något jag kunde ändå. Något jag lärde mig själv. Men nääe, inte riktigt nej. I några stunder med Elina för ett par år sen så var det så sjukt fint. Det var fint på riktigt men det var den enda gången någon har visat mig den pekboken och pekat. "Titta! Såhär ser det ut när det är bra!". Och då menar jag i en varaktig relation. Vi var ju ihop. Annars har fragment från den där pekboken flugit förbi mitt ansikte några gånger men det har alltid varit så snabbt att jag inte riktigt hunnit uppfatta det. Det har alltså blivit något sorts vågspel. Tyvärr så har självdestruktiviteten tagit över för många gånger och därför har relationer slutat dåligt. Men när jag aldrig har varit tillräckligt närvarande att bara säga "Nä, jag kan inte fixa dig." så får jag litegrann skylla mig själv. Det är en sak att jag inte vet hur det ser ut när det är "bra", men det är en annan sak när jag inte vet hur jag ska ta hand om mig själv. Självklart ligger det något vackert i två människor som hjälper till att ta hand om varandra. Men när det är en förutsättning att ta hand om den andra människan i en relation så är ju kraschen oundviklig. Man kanske inte behöver vara "klar" för att kunna vara i en varaktig relation, men åtminstone på samma våglängd tankemässigt. Därför så börjar jag förstå varför jag är så djävla kräsen och svår att ha att göra med. Men jag förstår inte riktigt allt än.

"You know what I am?
I'm a dog chasing cars - I wouldn't know what to do with one if I caught it!"

Så vad ser du?

Dåligt författat om sämre folk

2009-03-16T21:28:00.005+01:00

Rush Limbaugh ger djävulen ett dåligt namn. Michael Steele är en dåligt iscensatt uppryckning av GOP, som tydligt är styrd av verklighetens motsvarighet till Bruno Gianelli (som förövrigt, i verkligheten, har dött). Medans huset brinner står GOP och försöker göra en fight av att The Obama försöker rädda alltihop med hjälp av att köpa en brandbil som är dubbelt så stor som The New Deal någonsin var. Sedan att det kanske inte kommer funka är en helt annan femma, för att alternativet är som att kasta en bensintank på elden och sedan lägga på A-bomben hävdandes att det är en bra idé. Michael Steele sa idag (kolla länken) att det som pågår nu är det "ultimata politiska armageddonet", och att en" fri marknad med fria människor och fritt entreprenörsskap" kommer att slåss mot ett "förtryckande, hämmande och dominerande" styre och stat. Men det som skjuter så fel med det resonemanget är att det inte är någon politisk kamp som pågår utan en kamp för ren överlevnad. Den fria marknaden med dom fria människorna han talar om har haft sin chans, och de har misslyckats kapitalt. Är det någon stans i världen som anarki har fått existera oreglerat så är det väl ändå i den amerikanska världen av hedgefunds, feederfunds och guldfickor. Om inte senaste halvåret har presenterat bevis så kolla upp Bernie Madoff, Fairfield Greenwich Group (2), AIG, Citigroup (fyll i med valfri skurk här). Tro sedan inte på en sekund på skitsnacket om att det här var något så osannolikt att ingen skulle kunna förutse det. Det klart dom visste. För det är inte det att dom skulle vara osmarta, vilket dom inte är. Som bedragare behövde dom slughet nog att kunna lura med fåraskocken på vägen. Men när vägen "råkade" leda ut över ett stup så ställde de sig på sidan och skyllde på alla andra. Det är ett klassiskt problem. Ett brott med så många inblandade men utan någon ansvarig. Att ingen har kunnat bara säga att "vi var giriga" är bara ännu ett fett streck under den episka rubriken "WE ARE WITH STUPID!".

Nu tappar jag tråden igen för jag blir så arg. Men skiten måste förstatligas ett tag. Eller så låter vi det bara brinna. Ja. Det tycker jag. Mad Max bitch!!!

Dom som har minst pengar i slutet vinner.
Jag leder!
//////////
Skulle egentligen skriva om nystandet men jag började länka till saker istället.

For the next soft hand to reach out and grab a grain of me

2009-03-10T18:44:00.004+01:00

So let's say I win the lottery. . .

Våren är inte kommen och det är något melankoliskt som ligger kvar i den här luften. En väntan på bättre luft och att få ta av sig jackan. Själv ligger jag i ett vakum och väntar på att världen ska visa sig för mig. De senaste veckorna skulle vara trestegshoppet in i ljusets och glädjens tid. Men istället så har ljuset och glädjen blandats upp med hjärnspöken som bygger sig större och större.

Det är något med verkligheten som jag gärna håller mig ifrån. Ett löjligt beteende är det. För jag har inget problem med att ta verkligheten oftast. Men saker som att ta ett kontoutdrag eller i det här fallet, söka ett nytt jobb. Kan fan få mig att bli som en liten katt. Vilket är ett ännu löjligare beteende. För jag vet ju att jag fan är bra på saker, även fast jag inte har akademikererfarenheter ännu, utan låtit andra saker styra upp vettet i skallen. Men kattungefasonerna kommer fram när jag ska till att behöva ändra något här i livet. Och helst så vill jag stanna som en kattunge och spela ihop mitt leverne. Men änsålänge funkar det inte. So let's say I win the lottery. . .

- - - -
Sen så försöker jag hitta änden av ett garn. Men nystanet jag söker i sitter liksom runt mitt huvud och har blivit väldigt väldigt stort. Visst är det otur i spelet som har fått planet att krascha. Samtidigt som mitt abnormala behov att ta fixa människor har lutat mig över gasreglaget, som för att accelerera ekipagets hastighet mot avgrunden. Just den sista aspekten har jag kommit till sans med. Nu har jag bara ett normalt behov att fixa människor och försöker bortse från det. You know, cus of the "can't be done"-thing. Det var någon som sa att man inte vet var man har mig. Jag tror jag viftade bort det ganska vältaligt och fort, men jag vet att människan var ärlig och inte menade illa. Nu måste jag föra till protokollet att jag ju insett att jag inte är vad andra människor säger att jag är. Men då, efter att ha lekt med den där tanken ett tag så började jag fan inse att jag själv inte vet var jag har mig själv. So let's say I win the lottery. . . för guds skull! Vad gör jag med vinsten!??

Nu vill jag också flika in här att i det här stadiet av en analysprocess så har jag oftast inte särskilt rätt (även fast jag alltid har rätt). Fullt möjligt är det också att det här är en sådan grej som det inte är meningen att jag ska komma fram till nu. Att insikten kommer när jag är "redo", eller liknande amerikansk filmcheezieness som markerar personlig mognad. Den tanken är frustrerande som fan. Speciellt eftersom jag så ofta tänkt på alla som varit ihop när jag inte har varit det. Tills jag insåg att det har gått fel för dom också, fast på andra sätt. För att det är så få som är "redo". Det är så få som kan vara bekväma i sig själv som en vanlig jäkla människa, samtidigt som de ingår i en relation. Och just det får mig då genast att inse att det kommer att ta länge innan jag är där, och lika länge till jag träffar någon som är där. För någonstans i det här så är jag episkt rädd för någonting. Jag vet inte vad, men någonting. Rädslan ligger också så djupt att jag inte kan se den heller. Först trodde jag det var något fel med det här, men nu när jag tänker på det så inser jag att det kanske är något rätt. För alla är rädda och ingen kan vägen till Oz även fast dom anser sig kunna det.

Jag tror att jag är rädd att ens ge mig iväg på en sån resa utan att veta hur min flygmaskin verkligen fungerar. För fan vet att mycket på den har falerat tidigare och när den kraschar igen så ska jag veta var jag själv är i den, och inte leta upp kroppsdelar några månader efter. Så jag tänker ta reda på varför jag tänker som jag gör, och jag tänker leva livet under tiden. För det är så man gör här.
----
Jag har helgarderat mig själv för eventuella missanalyser och satt dörrn på glänt, och har jag tur så har det kommit ett brev som säger att jag vunnit på lotteriet. . .

Nä. Dom hade höjt hyran.

Lloyd Braun

2009-02-23T22:28:00.002+01:00

"Spongebob Squarepants" - bara namnet är ju ett rent himmelskt nöje att uttala så det är inte konstigt att serien blev en hit. Sedan heter hans bästa polare ju Patrik också.

Man skulle kunna säga att våren börjar den här veckan. Nu menar jag inte att förstöra festen för er som tänkte vända kappan efter vinden och chilla till april. Det känns bara som att den värsta vargavintern tar slut i och med den här veckan. Men jag känner att jag kanske har hunnit jinxa det innan jag knappt välkomnat våren. Nämligen så nyser jag ett par gånger. Kroppen är inte riiiktigt med mig. Vi gillar inte det, så vi överdoserar c-vitaminbrus i stora lass. Äter vitpepparkorn som de vore ris (ja, dom ska hjälpa mot magsjuka men jag kör på), samt äter mat som vanliga dödliga. För ikväll skulle nya saker repeteras med min vän Kapellet. Imorgon likaså, och förmodligen också onsdag. Det är således framträdanden som ska in på vågrätt 4.
Ett på torsdag på Oscars.
Ett på lördag på Klubb Springfield i Stockholm.
Håll koll på bihålorna alltså.
Vore skam annars.
Men man gör som de gamla människorna. Snyter sig i handen, slänger det över höger axel och svär tre gånger. Eller hur det nu var.

Det är måndag, så jag sätter mig i soffan igen.

Peta dammkorn i dammsugarpåsen

2009-02-17T20:17:00.002+01:00

Jag vill ta detta tillfälle i akt att tacka den gode Agnes Moström för den nya layouten här. Det kan tyckas vara ett enkelt jobb, med mycket svart och några blommor. Lägg dock märke till det numera centrerade textfältet och den fina symmetrin. Svart. Vitt. Och Ungerskt brodderi.

Några vänner. Eller vänta. Typ alla jag hänger med, ska på AC/DC i helgen. Det stör mig. Något annat som stör mig är att när jag skulle hämta ut respengar jag legat ute med var ingen där för att ge mig dom. Vilket innebär att jag fick mig en tur till folkets hus i onödan, vilket också störde mig. Något mer som stör mig är att min förbannade dammsugare är så jäkla överavlönad för att prestera som den gör. Jag vill ha en monsterdammsugare som man bara behöva visa rummet så är golvet rent. Men inte den här nej. Peta in vartenda dammkorn i rörhelvetet är det som gäller. En tidsoptimist som jag gillar inte en gravt tidsineffektiv dammsugare. Sprängas ska den. Lura in en handgranat i den ska jag göra. *Poff* Hehe.

I ett par möten har jag närvarat idag. Första gångerna jag satt i sånna möten så började jag skaka så fort jag kände att jag var tvungen att säga nåt. Nu sitter jag som den där störiga jäkeln i klassen och försöker få ordet hela tiden. Jag gillar det. Och jag gillar det sättet av demokrati det blir i dessa möten. I all sin enkelhet. För jag tycker allt bör hållas på sin spets och att takhöjden ska vara hög för att idéerna ska komma till sin rätt. Jag kanske är för hård ibland, men då är det så ibland.

Tankarna sprider sig också. Till hans mamma och hans syster och hans pappa och hans barn och familj. Hjärtinfarkt vid sådan ålder. Nej. Ibland går dom baklänges, klockorna...

Jag litar inte på mina klockor

2009-02-16T20:24:00.003+01:00

Saker ter sig ibland som hämtade från historier det tycks ligga lite eller ingen sanning bakom. Som i dom där konstiga filmerna, där klockorna går bakåt eller fåglarna flyger upp och ner.
Saker kan ibland skrämma mig djupt i grunden när omständigheterna gör att världen har blivit skev för några minuter. Som att ett pyttelitet maskhål letat sig till just de delarna av världen du då befinner dig i.

I morse hade jag två klockor ställda. Den ena ringde. Därefter den andra. Men de stod på olika tider. Och den ena tycktes inte röra sig. Båda digitala klockor, inte kopplade till något vägguttag. Så det kunde inte varit något strömavbrott. Det gick inte att förstå, hur mycket jag än ville, varför den ena klockan stod still. En klocka gör ju inte bara så. Inte en digital klocka. En digital klocka slocknar när det tar slut på batteri. Så fungerar det. Och jag tänkte inte tro att det var på något annat sätt.

Så när jag läser en rubrik i en aftontidning att det är en grandödare som härjar i Göteborgstrakten så förstod jag att dagen var en sån maskhålsdag. Oförklarlig.
Nån människa där nere går alltså runt och tar livet av granar.
Träd med barr.
2000 st träd med barr döda någonstans.
Jag orkade inte undersöka ytterligare.
Jag vill inte veta mer om folk som dödar träd.

Man hör alltid på min systers röst när det har hänt någonting.
Ett sådant allvar ingen vill höra. Men alla vet hur det låter. Och likaså så vet alla att ni kommer få höra det igen, och hata det lika mycket nästa gång. Det tar några sekunder, och kroppen gör sig redo på att öppna ett sorgesår av varierande storlek. Varje gång jag fått ett liknande samtal så skulle det lika gärna kunna berättas för mig att månen kommer krocka om jorden om några minuter. Så blank blir jag i huvudet. Men samtidigt så har jag ett scenario som rullat så många gånger i mitt huvud, med miljoner tankar och lika många frågor. Ett monster som jag inte vill lära känna. Det som händer är en sån där klocka som går baklänges, eller en sån där fågel som flyger upp och ner. Det är för mycket en saga för att vara på riktigt, men just också så otroligt att det inte finns en enda anledning kvar i universum för att det inte ska vara sant. För han bodde på min gata när jag var liten. Han var stor som ett hus och hade raggarbil trodde jag. Han gillade att kasta pil. Han var en far. Han var 37 år gammal. Hans mor är den mest genomvarma människan, och hon brukade sitta barnvakt åt mig. Han skakade hand med mig för inte två somrar sedan och sa sådana där fina och ytterst respektfulla ord, män imellan. Han var en bra man. En väldigt bra man.

Jag litar inte på mina klockor längre.

Lux aeterna

2009-02-11T19:27:00.002+01:00

Nej. Jag tycker inte om vintern nu.

Det kan bero på att jag såg ganska lite ljus idag och var upptagen med inomhusaktiviteter så som e-mail och tvätt. Men mest vill jag bara att det ska vara beach 2009 så alla slänger kläderna och tinar. För jag behöver tina. Så det är något själviskt med att jag vill att vintern ska försvinna. Vintern är dynga för min kondition och jag vill springa. Springa är gratis och nöjegivande samt syregivande till hjärnan. Min hjärna får inte så mycket syre på vintern som på sommarn. Så man kan säga att det är min hjärna som behöver tina. Den blir less på att gå och tänka på en stor röv som den inte kan springa bort och ett återkommande fenomen av dålig självbild. Kass självbild. Men skenet hålls ju uppe allt som oftast. Och det är ju faktiskt inte ens ett uns av ett regelrätt problem. Men ibland.

Jag är glad att det är ljusare.
Jag är glad att det är fint.
Men nu har jag sett snö och kyla ett par gånger den här vintern.
Seså.
Försvinn.
Be gone.
Go hence.

Armhäva sig upp

2009-02-09T19:01:00.007+01:00

Jag har inget bra att skriva.
Fyllde år förra veckan.
23.
En respektabel ålder.
Kanske folk slutar garva när jag säger hur gammal jag är nu.
Åt god mat, blev full ett par gånger och skrattade jäkligt mycket. Speciellt då mamma sa "I kill you!" på middagen i tisdags. Och kvinnan har aldrig ens sett den där döda dockterroristen. Det kan mycket väl vara det roligaste mamma har sagt. Come to think of it. Det kan va det enda riktigt roliga mamma har sagt.

Födelsedagspresenter:
Strykjärn, en öl (som redan var min), en Allt om historia (det bästa med alltihop!) samt en Darth Vader-mask med tillhörande cape och ljussabel. Alla förstår ju att ett sånt pack med presenter lätt vinner över alla Lego-orgier från barndomen. För nu kan jag stryka mina kläder medans jag ser djävligt ond ut och samtidigt lär mig om historiska händelser. (Ölen är ju såklart redan slut.)

Annars är statusen:
En släng av känslodöden men, hey, det är måndag. ...bitch.
En släng av alldagsångesten.
Men jag mår ju skitbra, typ. Och är en solstråle jämt, nästan.
Nej då. Det är måndag och jag vill kasta sopor på folk bara för att det rynkas på pannor om man kastar handgranater på folk i dessa tider. Men världen håller ju ändå på att gå åt helvete så snart så kanske. Jag menar. Vad fan är det för fel på folk som dom djävla republikanerna. "Nej, vi ska fan inte ha nåt stimulanspaket..." - ?!?!?!?! Nehe! Det är ju djävligt lätt att sitta på en vadderad tron gjord av tigerskinn och röka utrotningshotade ormar så länge man inte behöver titta dom där människorna som gör allt verkligt, skattebetalande, jobb i ögonen. Nej. Kolla på när dom blir av med jobb och inkomst bara. Nej. Inte fan ska arbetare kunna få bestämma över sina egna villkor genom att bli med i ett fack eller liknande. Nej. För två veckor sen sa en av cheferna i GM att det är så slutet på civilisationer börjar. Ja, din lilla jävla korkade gamla gubbe. Så är det eeeexakt. Nej. Slutet på civilisationer börjar med tjocka män som tappar all kontakt med verkligheten när makten skymmer sikten på vad som verkligen är ett liv. Och varför i hela djävla helvete baseras allt i våran förbannade, illaluktande ursäkt till värld på hur mycket du kan tjäna, och hur många som vet vem du är? Är det ingen som förstår att bankväsendet kommer att bränna ner alltihop? Nej. Det är som med fettman. Vi äter och äter och äter och sedan börjar det föras ett djävla liv på varför vi håller på att dö. Så det tas genvägar och det bryts mot naturlagar för att bli smal igen och sedan börja äta lika djävla mycket igen. Nej. Det enda som är utvägen för allt är att armhäva sig upp av egen styrka och ta kontrollen över det som har förlorat all kontroll. För fan vad jag är less på att tycka att världen är en ful plats.
Men det är måndag och jag tycker oftast bara så på måndagar.
Hehe!

Så.
Skönare nu.
-----------------------

Vänta. Tillägg:

Det där där ovan är inte bara något random vänsterkantsnonsens. Det jag egentligen
vill säga är att hela världen har blivit av med vetskapen om vad sunt förnuft är. Vi är
korkade och lata, så det klart som fan vi inte märker att små enkla förändringar skapar
ett djävla monster som vi inte har någon kontroll över. Hjärnan i monstret är bankväsendet.
Ja, kapitalismen. Och nej, det är inte heller något vänsterbabbel. Det är bara så det är.
Om du inte tror på det så börja kolla i varför du har fått sparken från ditt jobb. Inte vad
chefen hade för anledning, utan vad företaget hade för anledning, och var den anledningen
i grunden kommer ifrån. För det är ju så jävla enkelt egentligen mina små finansgrisar.
Profit-profit-finanstjockgris!

Städ

2009-01-27T17:05:00.003+01:00

När jag var ett litet barn så jag ut som ovan.

Nu är det bara så att jag inte riktigt vet vem kvinnofingrarna är som håller i det lilla livet. Det är ju lätt en cool bil också. Jag tänker mig Magnum P.I.'s Ferrari 308 GTS. För ibland så känner jag bara för att stänga av mig från allt annat ett tag. Det kan vara så skönt. Nu behöver jag det. Men det går inte så bra ibland att bara stänga ute. Vissa situationer och relationer till vissa människor tar ändå tankar och koncentration (från att inte koncentrera sig på något). Vilket slutar i ett trassligt hjärn-nystan med flera hundra trådar att dra i.

CTRL+ALT+DELETE
REBOOT
STIMULERA

jag behöver förstå bättre.
gör det snart.
ett par sekunder bara.

Kulstötarn

2009-01-26T19:15:00.005+01:00

Vi åt leverbiff med potatis och brunsås.
Det var en så levande dröm. Herregud. Jag tror att det var i början som jag stötte kula också. Men det var svårt. Fick inte till tekniken. Nä. Försökte att göra snurrtekniken men stötte åt helt fel håll. Så den vanliga "ryggen-mot-stöthållet"-tekniken fick funka. Men jag var inte så haj på det heller. Det är svårt det där i drömmar. Inte just bara stöta kula, men att genomföra de simplaste funktioner. Som att kuta.

Att kuta i en dröm funkar ju aldrig. Det är som att man står på ett rullband som går emot en så det bara blir en tredjedels steg fram vid varje riktiga steg. Samtidigt som man har 3-kilos sandsäckar runt vristerna. Men det vet ju alla. Att stöta kula i en dröm däremot. Det är en riktig utmaning.

Iallafall så hamnade jag hemma på Kolonivägen 3 i Hammarstrand. Huvudkontoret för FC Kolon och också det hus som rymde mitt då lilla ego i en tretton år kanske. Jag var i nuvarande ålder och fadern bodde där nu. "Konstigt"- tänkte jag och undrade vad det var för flaskor som stod på bordet. Innan jag hann ta reda på det så fick jag en portion mat. Det var leverbiff som var lite bränd. Fint kokad potatis. Brunsås och liiite lingonsylt. Det där jävla vitrinskåpet i furu med glasluckorna som smällde så förbannat då man stängde dom. Det gick inte att undvika det där jäkla ljudet.
Sen vårat gamla köksbord, också i fucking furu. När jag var liten var det perfekt höjd på balken i mitten under bordet att ha fötterna på. Men nu var mina ben alldeles för gängliga. Det störde mig nåt fruktansvärt. När sedan karln hällde upp ett stadigt glas vodka till sig själv och svepte så var drömångesten tung.
"Satan..!" - tänkte jag. Knöt handen under furujävlabordet och plockade fram mobiltelefonen. Jag ljög ihop nåt om att jag skulle hämta nåt på mitt rum medans jag samlade ihop mina samtliga tillhörigheter. Nu skulle jag fan lämna. Jag skrev ett sms och skickade till brorsan. Gick in i köket och jag tror jag skrek någonting åt han. Men någonstans här vaknade jag. Med en känsla av att kavalleriet var på väg samt att jag hade en bussbiljett.

Efter en sådan tydlig dröm tar det ett tag att övertygas om att du inte har ätit leverbiff.
Du har fan inte stött kula.
Och farsgubben har inte ramlat av vagnen.
Sända meddelanden i mobilen får till slut övertyga dig.
Inget skickat.
Tur.

Finansgrisen har Tourettes

2009-01-21T09:58:00.005+01:00

Tic-tic-tic-tic-tic-tic...
Undrar vad dagarna efter mars och april kommer bjuda på. Det undrar jag. För finansgrisen gör det ju stört omügli att känna lycka på arbetsmarknaden. Där går han och bökar sig igenom företag på företag med sin tjocka buk och oattraktiva anlete. Alla får dra in skärpet ett hål och lära sig recept på fina thairätter. Matigt fina på endast mjöl, bambuskott och grön curry. Så när kinderna börjar sjunka in och tänderna tvättas med salt och vatten så vet du att det är dags att vända blad. Men där sitter då finansgrisen på nästa sida och tjockar ner den. Gör det svinsvårt för Joe The Plumber och Pat The Cultureworker att fixa trabajo och flis.

Så jag och Joe läste att telecombolaget Ericsson gick med svinvinst. 6,5 miljarder! Svinmycket pengar ju! Så vi tänkte att vi söker jobb där. Joe sköter rören och jag sprider mänsklighetens bud med hjälp av glädje och hopp. Så tänkte vi. Men bryskt fick vi saloondörrarna på näsan då 5000 stackars modlösa smågrisar hängde med huvudet och fick gå till arbetsmarknaden och sälja svål. Jaha. Nu tänkte jag att det är var man för sig själv. Så jag startar firma och blir konsult på egen hand. Fan, vad fint det låter! PB-Konsult-AB!
En skitsnygg karriärskvinna kommer då fram på sina femkilometersben och svallvågshår och frågar "Vad är du för sorts konsult då, unge man?". Fan! Att jag inte har nåt bra svar på det då. Järnspikar!
Nåja. Jag räddar det med att prata om insprirerande saker och ger fan i att andas till jag har hennes odelade intresse, tänker jag.
Fan! Jag svimmade! Vid alla Nelsons kanoner!
"Jag tonar ner mig litegrann"- tänker jag. När jag ligger på en soffa och blir fläktad tillbaka till liv med en Illustrerad Vetenskap från '92, som hålls av en liten gris som är anställd svart av finansgrisen. Han hade inte råd att betala a-kassa i sitt förra jobb så han kliver över sin broders lik och inkasserar kronor 400 vid Gå.
Vi kallar honom Nasse.

Så jag viftar bort Nasse med ett ryck och tänker att jag minsann inte hör hemma i den kasten. Jag återföddes ju för guds skull inte som untouchable! Så jag tvättar händerna med dyr antiseptisk kräm och knackar sedan dörr snabbare än Zorro. Alla säger vänligt "Heeeeey! Pat The Cultureworker! What gives?".
Jag förklarar mitt ärende.
Trabajo!
Flis!
De säger allihopa i kall kör "Men har du inte hört Pat? Finansgrisen har ju bökat och blåst sönder mitt stråhus. Jag är den enda som kan baka kaka i dessa tider. And I am so sorry my friend!". Jag går så hem, med min groende svans mellan mina urtunnade lår. (Ja, det ska vara en finansgris som får mina kannibal-lockande lår att bli av med sina massiva omfång. Nu ser jag också ut som en indievegan mamma!)

Jag slickar av de absolut sista chipsresterna från mina fingrar. Grillchips. OLW. Jag tänker att kommer sakna de där chipsen i de nästkommande månaderna av existensminimum och kravmärkta relationer. Jag funderar om hur det ser ut på socialkontoret. Har dom verkligen piskor och eldkastare som i historierna? Får man verkligen gå runt med förnedringsskylt i dagarna tre? Får man verkligen en konstant prenumeration på 500 skamsköljningar/dag?
Åh, nej. Jag som bara ville vara en dukti myra och bära mitt strå med så liten arbetsinsats som möjligt i förhållande till lönen. (Den allmänna måttstocken på arbetsmoral i finansgrisens mage.) Men där sitter jag då i mörker och blåst. Kärlekslös och förbannad. Och jag var nog kanske en untouchable ändå...
--------------------------------

Men vadå:
Existensminimum har jag levt under förut.
Attraktiv är min person på arbetsmarknaden.
Man kanske ska passa på att utbilda sig ändå?
Grå verklighet är en konstant för människan, det är bara att nyansen är lite mörkare nu.
Den där mörka nyansen har jag också klarat förut. Och då visste jag ju inte ens hur jag skulle göra det.
Jag mår bra och får dricka mitt kaffe som en duktig pojk.

Det är så jävla enkelt.
För finansgrisar är vi allihopa.

- Gangsigns up!

del 3: Vargarna rann av mig! - och andra sätt att trotsa naturen

2009-01-02T01:44:00.010+01:00

Det var som det brukar vara.
För fint för att funka. Det är så det går ibland. Ingen anledning finns egentligen att gräva i det eller överanalysera. Hur konstigt det än kan låta så fick det som var mellan mig och henne förbli o-sönderanalyserat. Varför skulle jag förstöra något mer fint med min helt fantastiska analytiska förmåga? (Sedan om alla slutsatser är rätt alltid får någon annan dömma. Men analys i dess djupaste form tas på stort allvar i detta kranie.) Objektivt så var det nog en tävling med väldigt skillda deltagare, där det då blir väldigt svårt att komma i mål samtidigt som vänner. När den ena är snabb och den andre är lite långsammare. Ingen dålig på något vis. Jag förstår. Att stöta på mig i mitt nuvarande liv är inget som passar in så bra i hennes tillvaro. Eller passar in. Det är nog mer att pusslet blir för svårt att få klart. Så djävla många bitar och så djäkla lite tid. Jag vet nog att när jag ger mig hän så kan jag nog bli lite väl. Men samtidigt så ser jag ingen anledning att inte göra det heller. För någon gång hoppas jag få vara med någon där det inte skiljer 60 mil, 40 intressen eller för många år. Att göra det svårt för mig själv är jag bra på. Lite för bra. Så när jag försökte göra det osvårt för henne och mig så blev det mest, ja, jag vet inte vilket ord som passar. Men för mycket jobb gjorde det svårt att se var det var det började. Trots att den början var så bra som den var. Men det är så det går ibland. Dagen då första snön kom till stockholm var det, då vi skildes åt. Jag åkte till Jonathan, som strök mig på pannan och förstod. Hela allt det här får jag tycka är väldigt fint. Även fast jag var som en vilsesprungen kattunge.

Det jag gjort tidigare efter att ha skiljts från någon är att inte mått så bra. Historiskt sett så har jag helt episka tillfällen av att möta hårda väggar där, på andra sidan av "Patrik, vi måste prata..."-meningen. Det hade jag kunnat gjort nu också. Vi var aldrig ihop just, men ändå. Jag bytte dock rutinen för det den här gången. Och istället för att vara dum mot mig själv så ville jag vara snäll med mig själv. Så jag andades ett par gånger och funderade över vad det var som hänt och hur jag varit och hur hon varit och varför det kändes som det gjorde. Sedan tänkte jag att det kanske var för det bästa ändå, och la ifrån mig ärendet ur huvudet lite grann. Varför skulle jag nu älta? Nej. Ingen anledning till det.

Något jag inte är så bra på är logik.
Därför tycker jag det är helt självklart att jag missat en grundläggande egenskap i mitt prioriteringsträd väldigt länge. För någonstans uppe i toppen har jag suttit omgiven av grenar som växt sig väldigt starka genom åren. De grenarna har att göra med alla andra. Och några trädvåningar längre ner har det som har att göra med bara mig suttit. Suttit och inte fått så mycket uppmärksamhet. Det blir ju lätt så. Så logiskt sätt så är det då helt självklart att jag slutat i personlig kollaps i mina gamla relationer, eftersom jag inte kollat åt den där grenen längre ner. Varit helt upptagen av allting häruppe, alltså allting som handlar om "henne". Sedan gjort ursäkter till de som frågat, för att jag inte velat se åt min egen gren. Hokus pokus - kollaps.
Men.
Efter årets tidigare insikter så var det så ganska enkelt och, för en gångs skull, logiskt att jag skulle se mycket mer till mig själv. Jag har hört att de flesta andra gör det också, och att det är ganska normalt. Nu påstår jag verkligen inte att jag är någon vit ryttare som tidigare åkt runt och räddat folk till höger och vänster. Det jag menar är att jag trott att jag kan fixa allt och alla. Förnekat mig själv rätten att då undersöka hur jag själv är (och mår) i den givna situationen och sedan kört på den linjen tills det krashat in i nåt hårt och orsakat skada.
Så alltså kollar jag om jag mår bra innan jag kollar om andra gör det. Det är en enkel väg att ta hand om sig själv längs.

"Jag hade ett väldigt bra år 2008 måste jag säga"
"Du har dock inte givit det intrycket" - fick jag höra igår. Det hela var i en mycket vänskaplig ton och lämnade mig mest funderande om hur jag för mig själv. För det kan nog vara så att när man lärt sig att gå med ögonen i marken väldigt ofta, så hänger det omedvetet kvar som beteende. Även fast ögonen nu vill riktas mot skyn. Men något som hjälper att lyfta huvudet ur det beteendet är ju ändå att promenera med sidorna flankerade av vapendragare. Jag har en sjuk tur att ha några sådana som alltid är en garanti för bättre mod. Dels dom som har funnits med en tid, i Pulpa. Bara att gå runt med dom är så....ja, fan "häftigt" är nog det bästa ordet. För jag känner mig verkligen häftig när jag går med bandet så. Men sedan så är ju Kolonivägens Kapell något som utvecklats till ett kollektiv beroende av att spela live, repa, och ha skitroligt.
Aspåspöjkan var riktigt bra förstod jag i gymnasiet.
Men det är först nu jag ser riktigt hur bra dom är. Hela gänget. Och det är ett helt, fullt, stort nöje att vara inräknad på ett hörn. Livssynen hos dom är något jag inte var riktigt van vid och det är något väldigt sunt och rejält med sättet de tänker. Speciellt min bäst och mest välklädde vän med 54 jeansjackor i garderoben, fantastiska kockkunskaper och ett munspel han vet hur man drar som en slipsten. Han och jag har spelat endast iförd kalsonger på några efterfester under hösten, och jag kan nog påstå att det är det bästa sättet att uppleva musik på.

Dom frågade om jag ville jobba kvar till det stängde och jag sa ja. Jag jobbade kvar fram till det stängde och jag sa "jag har inga pengar". Det var så det var. Men så stod jag helt plötsligt i ett klassrum och skulle förklara för 23 elever vad mitt jobb var som kulturarbetare/arrangörscoach. Tur att jag kan ta en publik ganska bra för den där första gången sköt jag hejvilt från höften och klarade mig därifrån utan värre fysiska skador. Jag hade fått jobb på en kulturinstutition och jag fick jobba typ så mycket jag ville, och jag skulle få helt ok betalt. Så jag hade alltså gått från att sitta på ett kontor där det fördes statistik över mig från morgon till hemgång. Via ett drömjobb i en butik där personkontrollen inte var så rigorös, men inte heller lönechecken. Till ett jobb där jag hade ett strypkoppel the size of Texas och fått en stor hundgård att bara springa runt i och leka med vad fan jag ville. Som innekatt så var detta en omställning. Det har tagit ett tag att våga göra det. som nu visar sig vara helt fantastiskt roligt. Något viktigt och meningsfullt som jag ska försöka göra ett tag nu. För jag får fortsätta med det, och jag vill fortsätta med det. Jag ska dock hela tiden kolla på neonskylten jag satt upp ovanför sängen som förklarar för mig att jag ska se till mig själv. Så jag inte ställer till det. För jag tror att mina krav för vad som är en "OK" tillvaro är så låga så låga efter det senaste året. Och jag är värd något mer.

En enastående kväll i Ås på tidig höst.

Den här veckan är '08 års bakfylla. Året dröjer sig kvar lite.
Julen var, likt förra året, överfylld med dekadens och synd.
I lördags slutade kvällen i gråt som kom från någonstans jag inte riktigt vet. Jag var trött och saker behövde nog gråtas för. För jag grät mycket och länge. Men det är inget fel med det och jag tycker snarare det är något fint med det. Att vara försvarslös i sin gråt ett tag. Och sedan må bättre. Nyårsnatten slutade också med gråt. Varför vet jag riktigt, men det är som min gode vän Erik säger, att det behöver inte finnas en mening med allt man gör jämt.
Det är väldigt betryggande att tänka så.

Det är många tankar som försvunnit nu, som kanske borde skulle varit med. Men jag skyller på moderaterna som vanligt. Sev har varit en ny bekantskap som jag gillar, och vilken fotograf sedan. De som orkat läsa alla de här kan dunka sig själv i ryggen som tack från mig, och kanske får ni någon gång en puss.
Så önskelista '09:

- Bra inkomst
- Mången förtäring av god mat
- Minst helårsprenumeration på pannstrykningar
- Flera tjog av uppträdanden på scen
- Hångel och nakenhet

Så jag har blivit tjock, inte av julmaten, men mellandagschipsen. Tittat efter ögon, lite i smyg mest bara. Mailat och varit glad för de mailen. Ska på kusinträff imorgon och kanske spela lite musik. Jag ska leva som en prins och försöka framställa mig likt en också. Hela året förhoppningsvis. Jag har talat om livet och kvinnor med en av de bästa ikväll. Han som har hjärtat på armen mer än jag. Imorse satt jag i telefon med en av de andra bästa. Jag grät och han var på väg hem från jobbet. Fatta vad det är otroligt att kunna leva med så fantastiska vänner.
Kalla det cheesy ni. Men jag gör det fan inte.
Jag ler nuvarande och tyck vad ni vill.
Jag vet vad jag är värd i år.
Gangsigns up y'all!

Min nya kavaj

2008-12-31T15:11:00.002+01:00

Gott nytt år då.
Del 3 får börja nya året och samtidigt avsluta det gamla. Den kommer imorgon.
Jag ska nu duscha. Dra på mig min nya kavaj och bege mig på sjurätters middag.
Dra på trissor.

del 2: Känslodöden lyssnar på MGMT

2008-12-30T20:32:00.008+01:00

Jag började springa någon gång på vårkanten. Det var chefen som drog med mig efter jobbet en dag. Jag trodde jag skulle ramla ihop efter två kilometer. Hjärnan tycktes ha slitit sig från skallbenet och letade sig mot lungorna för att få syre. Aj, vad ont det gjorde överallt. Nästa gång koncentrerade jag mig på att andas. Det gick då bättre. Jag insåg någonstans att jag har för starka tävlingsinstinkter för att springa med folk som sprungit oftare än mig. Så jag började springa på egen hand. I en terräng som inte var lika kuperad som ÖSK's idrottsmannakullar. Först sprang jag någon kilometer i taget men det dröjde inte länge förens jag ville springa längre. Jag sprang runt frösöberget ett par gånger, men det tog ut mig för mycket. Till slut visade det sig att en runda till Lugnvik och hem var ultimat. Ganska plan och jag kunde därför styra mitt tempo som jag ville.

Med motion blir så tankeverksamheten ännu sundare märkte jag. Och inte nog med insikterna i förra avsnittet så dök tankarna upp att jag inte var någon annan än jag själv är. Det är inte schizofreni jag syftar på nu. Jag har ofta tänkt att jag är på vissa sätt för att min far eller min bror är eller har varit så. Det är som jag tänkt att eftersom de redan trampat en viss stig så kommer samma stig vara min oundvikliga väg.
Jag tror att 'instängt' är rätt ord för det.
Men jag kommer ihåg natten jag låg och funderade över ting som ligger ivägen för sömnen (som jag ofta gör). Då jag faktiskt sa med klar röst i kolmörkret på Törnstens Gränd 17; "Jag är inte min far, och jag är inte min bror". Det var en lugnt insikt som lugnade mig.
Det handlar inte om att jag inte vill vara dom eller att jag ogillar deras sätt på något vis. Inte alls. Det handlar om att jag inte automatiskt är dom för att vi kommer från samma familj. Möjligt så är det ett fantastiskt sjukt tankesätt att gå med, det där. Vad vet jag. Det var något som andades ut.

Hon förstår så mycket att det inte krävs mycket ord.
Det är jag glad för. Man kommer varandra nära när det är så. Och hon vet mycket väl mina brister. Vi kom varandra väldigt nära i början på sommaren någon gång. Det var enkelt och det var lätt. Vi kom, med våra väldigt skilda historier, fram till att vi hade samma sätt att skydda hjärtat på. Livlinorna hängde i våra ryggar likt spindeltråd. Starkare för varje krossat hjärta man erfarit, och varje händelse som stärkt cynismen. Vi pratade sällan om allvaret. Det blir ju lätt så. Gör det inte ont någonstans så finns ingen anledning att vända sig åt något annat håll. Men oundvikligen så behövs det ju.
Som alltid så målar jag upp mardrömsscenarion om att jag skadat eller sårat människan på något sätt och att hon definitivt kommer vara arg på mig. Hon frågade en gång varför jag alltid trodde hon skulle vara arg på mig, men jag hade inget bra svar. Sen har jag insett att det är något som min konflikträdsla har haft som symptom. Att det är lättare att förbereda sig på att alla kommer vara förbannade på dig så kan man lägga sig i parterrunderläge direkt. Smällen blir inte lika hård då.
Vi pratade. Och från min del fanns det inte tillräckligt. Det visste hon. Jag tycker fortfarande det är något sorgligt över det men jag vet inte riktigt vad. Hon är fantastisk den här. Finns ingen anledning att inte säga det.

Det finns en hel radda inlägg från i början av juli då jag fick en semestervecka. I början av juni var jag så pank att jag nästan fick panik, men till slut fick jag sälja min gamla bas till en fin pojk. För pengarna betalade jag räkningarna och köpte en jeansjacka. Som sig bör.
I min jeansjacka blev stockholm något farligt och fint. Efter några dagar insåg jag att det var en festival jag var på. Hos en alldeles otroligt fantastisk Jimmy huserade min mer och mer slitna kropp under denna vecka. Han gav mig fina Bloody Mary's för återhämtning och en bädd för vila. Utöver det så var han ju ett ypperligt sällskap också. Som vanligt. Vi hade festival och vi försökte se band. Det gick inget bra så vi åt gott och drack gott. På lördagen skulle vi på Trädgården.
Jag skulle ta ut pengar.
Jag var pank.
Panik.
Sådan grad av nedslagenhet som jag då uppnådde kräver en riktig kraftansträngning. Hur kunde jag vara så korkad? Mina fina vänner tog med mig även fast jag ville hem och de försökte muntra upp mig. Jag ville hem och jag ville springa. Det kostar inget att springa, och det var bättre för mig än att stå helt ointresserad på någon klubb någonstans. Så säger Martin: "This was our decision, to live fast and die young. We've got the vision. Now let's have some fun!". Även hur pretto det låter och hur töntigt det kan vara så muntrade det upp mig. Jag hade ju haft helt sjukt roligt med mina bästa vänner i en finfin sommar. Vad var fel med det?
Så jag lugnade ner mig ett slag. Sedan började jag se mig omkring. Flera av mina fina vänner stod med väldigt vackra flickor som skulle kunna golva vem som helst med en pannstrykning. Men jag kunde inte bry mig mindre. Ingen eller inget intresserade mig för det minsta. Känslodöden hade gjort det med mig. Nästan inget alls intresserade mig. Nu såhär i efterhand kan jag förstå att vissa attribut som jag tidigare identifierat mig med då jag mått dåligt inte tände mig längre. Och eftersom jag inte mådde dåligt och inte var särskilt lycklig i min fattigdom så var det här mellanläget helt främmande. Så jag kallade det för känslodöden. För inget bet. Och om det gjorde det så var det inte särskilt hårt. Efter att ha sprungit resten av juli så kom yran. Som vanligt visste vi vad som väntade. En vecka av furiöst festande följt av en vecka av fullkomlig tomhet.

Lördagen innan så var nog den finaste utekvällen på hela året.
A*TEEM spelade på Rockaway Boat och peppen var helt vansinnig. Jag hade aldrig åkt rockbåten tidigare och A*TEEM är ju sveriges bästa metalband. Till råga på allt var det bland sommarens finaste dagar i Östersund och så mycket fint folk var med. Efter att sett ett perfekt vykort på flaket vände ångarn och åkte hem igen. Efter andra setet hörde jag knappt någonting och var helt trasig och svettig. Men det var så värt. En komplett överkörning till kväll.
Onsdagen efter spelade vi med Pulpa.
Det var varmt, det var helt fullt och jag fick känna mig som jag brukar efter en kaosspelning. Helt oförstående och med värk i hela kroppen. Det blev jobb och det blev fest på natten. Jag och Pontus åkte på att spela skivor på efterfesten och vi tackade och tog emot. Vilken fest vi sedan höll. Dagtid var vi spöken på skivhörnan och efter stängning gjorde vi Bloody Mary och trivdes. På lördagen var jag med om bland de roligaste timmar jag funnits. Helt oavbrutet skratt och en översköljande glädje. Det var med en nöjdhet som få gånger jag gick hem för en tupplur.

Jag kan i detalj beskriva hur jag träffade henne och var det tog samt hur hårt. Men det ligger ju någonting i att spara den magin till mitt eget huvud. En promenad klockan 06:00 genom Östersund med 400 stopp var det mest otroligt självklara just då. Hur sådant fungerar vet jag inte riktigt. Eller jag har minsann inte vokabuläret att beskriva det nu. Men jag visste efter ett par sekunder att många murar hade fallit. Hur några få har den förmågan kan jag inte förstå, men jag bryr mig inte om jag aldrig får reda på hur det funkar heller. Hon åkte hem där, i slutet på Östersund. Och jag gick tillbaka till hotellet. Där var det efterfest, och där fick jag höra att hon inte skulle bry sig om mig. Hon umgicks faktiskt med miljonärer, och någon sådan visste jag väl att jag inte var. Jag försökte inte bry mig. Men orden yttrades. Vi blev fulla och smutsiga på festen och sedan åt vi frukost. Som sig bör.

Jag gick hem.
Hade tappat nycklarna.
Gick tillbaka.
Fick inte igen dom.
Ringde låstjänst och somnade i trappuppgången för att bli väckt av en väktare.
Det var ett av mina mest stolta ögonblick som människa. Att bli skakad till liv av en "lagens" man som skulle låsa upp min lägenhet på grund av att jag tappat mina nycklar på fyllan.
Jag grät ett tag men hade fått ett sms från kvinnan. Ett sånt där sms som golvar mig. Ett farligt och fint sms för mig, eftersom sådan ömhet skär så hårt.

Så veckan efter fylldes så av fullkomlig tomhet. Förutom löpningen.
Det som följer är en fortsatt fattigdom, en längtan och ett årsslut med slut på det mesta.
Tick tack...

del 1: Tillgång och Efterfrågan

2008-12-30T00:29:00.007+01:00

Det började på en brygga i år.

(längst till höger)

Vi hade spelat in en skiva med bandet och den skulle släppas. Mesta delen av januari är ett haze av förväntningar/planerande. För vad fan skulle hända när plastbiten släpptes lös bland vanliga dödliga. Helvete! Det här var ju mitt klonade lamm. Mitt kärnvapen. Min heliga graal som skulle hållas hemlig. Så tyckte jag vid några svaga ögonblick. Det blev dock dags för en releasefest i början av februari och det var något alldeles extra. Människor kom i hoper och gjorde det hela till en väldigt fin kväll. Dock slutade det för min egen skull i väldig omvälvning. Inte för att det sov sex personer i min lilla etta, utan för vad jag och Micke stått och skrikit till varandra mitt på golvet i bara kalsongerna klockan 5 på morgonen. Medans de andra sov. Ingen hade hört det. Jag grät och till slut kramades vi. All spänning kring skivan och jobbet runt det hade gjort mig till en lättretad sak som var svår och otrevlig. Jag skämdes så mycket den söndagen.

Nu kommer jag inte riktigt ihåg om jag gick i terapi så mycket i vintras. Och det är det här som är det tråkiga med årssammanfattningar. Att början av året inte koms ihåg lika väl som slutet. Det jag alltid var osäker på var dock alltid om jag skulle få jobba något/hur mycket jag skulle få jobba. Vid den här tiden hade jag bara jobb på skivbutiken och jag mådde bra av det. Jag saknar Skivhörnan som fan ibland. Vilket jobb. Sedan att jag fick lära mig innebörden av existensminimum är en annan femma. Vi hade dock bestämt att vi skulle till Sundsvall på Kent och Familjen. Jag, bror och Morgan. Hela historien kan besparas er, men efter en otroligt fin kväll i både Familjens och Kents sällskap gav vi oss av hemmåt, och det finns något att säga för fyllelås på mobilen och välgjorda bilfönster. Och goda bröder. Och rädda bröder.

Efter den natten trodde jag att det var något seriöst fel på mig. Jag var helt övertygad. Det sa jag till min familj också. Jag berättade allt och blev lilla offret Patrik. Så var det. Jag fick reda på att jobbet skulle läggas ner i september, men att jag hade jobb. Jag fick frågor om hur jag "tog det". Och, mind you, frågorna var till det lilla offret. Det var efter några veckor jag började fundera runt det. För ärligt talat så var det något djävligt fel med hur jag betedde mig. Jag gick på autopilot som för att sväva mig motståndslöst genom ett helt resterande år. I terapin sa hon åt mig att backa lite. Och här någonstans kommer jag till årets första stora insikt.

Den gjorde mig arg och den gjorde mig stark.
Jag får oftast slå mig i sidan för att det inte ska komma tillbaka, detta beteende. För hur sunt är det att låta vad andra säger om dig bestämma vad du är? Det är ju för fan att ta bort en stor del av den egna viljan. För att inte tala om vad det gör med självförtroendet och självtilliten. Så jag blev sur på mig själv och tillät mig vara sur. Det är inget fel i det. Sedan bestämde jag mig för att jag inte skulle göra så längre. Jag hade gjort det för länge och låtit på tok för många människor få ta ner mig på tok för långt. Det gjorde att jag backade ännu mera tillbaka, både i funderandet kring hur jag beter mig och dels från vissa folk. Vi har matats i vår familj med det att vi fan inte ska tro att vi är något. Frukost, lunch, middag. Måndag till Söndag. Det var det enda the birthgivers hade fått till mat dom med, och visste därför inte annat. Jag är fan något. Inget stort, men jag aspirerar på något. Den som inte ser det är ju tokig. Och det var här någonstans i april/maj, som jag började tycka att det är ok att vara av den uppfattningen. För det är jag som är av den uppfattningen, och vad ni tycker spelar då ingen avgörande roll. Som det gjort tidigare.
Då har det varit lag.

I skuld till mina medmänniskor
För allt och inget och det därimellan

Faktiskt så var det så sjukt att det en dag bara gick upp för mig. Visst så var det i mitten av en utredning av tidernas hjärnfärs, men ändå. Det sjuka är att jag aldrig riktigt ställt mig frågan varför jag haft sånna fantastiska skuldkänslor innan.

Många dagar i min ringa existens har jag kommit hem från det jobb jag nu haft och haft skuld över att jag på något sätt skulle varit otillräcklig. När det är så jämt så ifrågasätter man det tillslut inte. Det hade blivit min sambo, i brist på annan. Den som välkomnade mig hem med öppna armar och gråskala.

När jag insåg det så var det som att skaka av mig lite damm. Ett förbannat, helt urbota korkat damm. Gjort av gamla och skitdåliga erfarenheter i gamla personligheter jag haft med mig själv från ett fult liv. Den här insikten kom inte med ilska, utan med ett ryck på axlarna och ett kort skratt istället. Ångesten har fötts som ett barn vid min barm så djävla onödigt mycket för ofta. Som att den kommer att försvinna helt?
Till de som mår dåligt för att göra det, som jag gjorde. För att det till början är en imagegrej och sedan är något som man inte tar sig ur och till slut gör en till ett berg. Så till de som mår dåligt för att göra det vill jag bara säga att du kan fan vara säker på att du kommer må dåligt. Tro fan inte du kommer bli till nån solskensbebis bara för att du släpper taget om ångeststolpen.
Det ordnar sig. Du kommer få må skit ibland också.
Då jag förtjänar ha skuld tar jag den.
Resten av stunderna slänger jag den åt helvete nu.

Det ledde mig till något jag fick googla för att veta vad det var.
Google gav mig inget bra svar, så "känslodöden" fick beskriva det.
Så känslodöd, sommar, livlinor och Tro och Tvivel 2008 i del 2.
För snart är året slut barn.

Moralgudarna

2008-12-29T15:40:00.002+01:00

NEW: Gaza residents are panicked, fighting among themselves, U.N. official says
NEW: Bombings focused on individual houses, families, says U.N.'s Karen AbuZayd
Injured people being turned away from Gaza hospitals, another U.N. official says

Jag vet inte var rätt eller fel befinner sig i det här. Men det är något med det här, att den med
dyrast och störst vapen spänner hanen och drar i avtryckarn mot den som vet att det enda han
kan göra är att skjuta tillbaka med vilken pistol han än hittar. Sedan skyller de på varandra som
de alltid har gjort. Det känns bara djävligt olustigt att vara en människa på en jord där kommunikationerna
nu är så bra, men där man väljer att mest ignorera att dessa människors version av armageddon
pågår just nu. Men håll i era pengasäckar, o ni "vise" män.

Holiday Spirit

2008-12-24T11:50:00.002+01:00

Tomtejäveln och kokt ägg

2008-12-16T20:55:00.003+01:00

Jag säger inte att jag sov något inatt eller så.
Skulle aldrig komma på tanken.

Ändå satte jag mig på bussen till Stugun klockan 07:05 och funderade
över vem som kunde vara vaken nog för ett telefonsamtal. Jag valde
min mor som offer. Hon svarade inte. Skit.
Så jag satt mest där. Det hade varit livsfarligt att ens försöka sova "en
sväng", eftersom jag då hade vaknat två kilometer innan slutstation
Örnsköldsvik med saliv över tröjan. Nej, jag kämpade. Jag klarade. Och
jag gjorde min nya favoritsyssla - hänga i lärarrum. Drack en massa kaffe.

Väl tillbaka i staden försökte jag föra samtal med folk, men nu började
hjärnan spöka på riktigt så jag köpte lunch och gick hem. Åt lunch och
somnade sedan. Vid uppvakning funderade jag vem som kunde vara
pigg nog för en middag. Jag valde min mor som offer. Vi åt, jag köpte
glödlampor och jag gick hem.

Sådana här dagar är intressanta. Då sömnen inte infunnit sig alls natten
innan. Man funkar, men ändå inte. Autopilot. Helt fantastiskt. Det som
fattas nu är ju bara..................................................................äh, glömt bort.

Jag gjorde en låt igår. På myspacen finns den.

The Earps and a Space-Chimp

2008-12-14T18:51:00.004+01:00

Foto: Sev

Klockan är väl runt sju nu.
En tid då min söndagsritual oftast brukar börja. Precis efter jag ätit
min middag och köpt mig lite snacks och läsk. Men för att vara helt
ärlig så är ritualen redan över. Den brukar inte vara över förns runt
ett på natten. Jag har inte druckit så mycket läsk vilket är bra, och jag
var inte sugen. Har inte ätit nå mycket chips för jag är faktiskt inte
särskilt sugen (Jag vet! Det är som att jorden skulle börja snurra åt
andra hållet. Men nu är det så det är). Jag har sett en finfin film som
jag inte brydde mig så hårt åt, men Brad Pitt var ju helt magnifik.
Vad jag vill komma till är att jag inte har en blekaste aning om vad
jag ska hitta på ikväll. På önskelistan står hångla och boxningsträning.

I fredags var det spelning. Det var svinroligt. Däremot är jag, likt en
guldfisk, väldigt överraskad när ett faktum jag ställts inför tidigare
dyker upp framför mig. Jag blir nämligen en gubbe efter att ha spelat.
Kan inte lyfta nacken och nu idag, två kvällar senare, så gör jag ljud
som människor i min åldersgrupp inte brukar göra när de ställer sig
upp. Igår bjöd hemmet Ejnebrand/Öhnstedt på middag. Det var en
helt utmärkt fisksoppa som Erika hade gjort. Satan vad gott det var!
Efter skulle jag se en konsert men istället för bandet jag var sugen
att se var det tv-spelsmusik med ett runkigt studiomusikerband.
Jag menar, dom kan ju spela bra och sådär, men vafan! Det bandet
jag ville se hade bara ett dj-set vilket inte framgick. Tråkigt alltså.
Däremot var cowboyfilmen som var på fyran när jag kom hem helt
fantastisk. Den blev jag glad som få av. "Pang! Pang! Pang!"

Jag hade en tankeström som försvann. Kuk.
Imorse nångång när jag var halvt sovande trodde jag
att jag hade en skitfarlig geting eller nåt på handen.
Det förorsakade en helt sjuk helkroppsryckning. Jag
lättade nästan från sängen faktiskt. Helt ärligt. Det
borde ha filmats. Ännu en anledning till att filma sig
själv när man sover..........inte för att jag gör det eller så....

...and I went down on your mother

2008-12-09T23:21:00.004+01:00

Det är snart dags för en årssammanfattning igen. Det ska
bli något fint att skriva. Försökte komma på vad det brukar
kallas, och det är väl årskrönika som ska in på lodrätt 17.

Jag är sjuk.
Det är dåligt eftersom jag har spelning på fredag.
Kollar på en dokumentär om Rupert Murdoch. Karln
är ju faktiskt helt från vettet. Ondskan i mänsklig
form skulle jag vilja påstå.

I don't feel bitter

2008-12-03T11:07:00.000+01:00

Safe from the outside-world

2008-12-01T15:09:00.003+01:00

Natten till söndag drömde jag verkligt som fan igen.

Jag fick reda på att min gode vän martin hade blivit tillsammans med
mitt gymnasiehjärta anna. Vilket gjorde mig ohyggligt förbannad, och
fick mig skicka sms där det stod "VARFÖR?? Det skulle ju vara du
och jag!!!?" och liknande. Hehehe. Riktigt drama var det och jag mådde
som en skrothög i drömmen. Det slog mig bara på tunnelbanan igår
att det kändes som att jag suttit i Leijonbergs soffa (där jag sov) och
skickat dessa sms i drömmen. Så kunde det vara så att jag skickat
dom i något sorts semi-medvetande?
Tänk att få sms från någon du knappt träffat på tre år där personen
i fråga är heartbroken över att det inte är ni två som är ihop...

Hursomhelst är det nu december och Novembergreppet
får nu snällt och lydigt släppa taget. Förnekelse grad 3 och
jag jobbar igenom det här bra, där jag sitter i en skitstor
Turmoil-tröja med "Philadelphia Hardcore" tryckt över
bröstet. Jag lyssnar på vad jag gjorde inatt. Det är Pulpa
och det går under namnet "Paranåid" änsålänge. Finns
också en "Stram" och en "Skadan". "Fireproof" är redan
typ klar och är en arpeggiohistoria om att ligga.

Dagens musik:
Pulpa - Fireproof
MABD - Ragnar
Glasvegas - It's my own cheating heart that makes me cry
Fleet Foxes - Your protector

Dagens göra:
Gå på bank
Gå på annan bank
Skriva jobb
Laga riktig mat (ängklien!)
Dricka kaffe

Innekattfan, Tintin och Castafiores juveler

2008-11-30T13:01:00.002+01:00

Igår satt vi i soffor och såg på filmer på tv. Helt fantastiskt ljummet
var det. Vi åt en grym pizza på den italienska pizzerian här nere. Det
är så mycket bättre med riktiga råvaror på en pizza istället för den
klassiska pizzeria-pizzan. (In sweden we call it the turkpizza.)

Om ett par timmar åker jag hem.
Jag tjatar ju om att åka hem.
Det ska bli fint att sätta sig på tåg.
Åka hem hem hem.

2008-11-29T17:34:00.000+01:00

"Full och arg!" sa Leijonhjärta

2008-11-29T17:05:00.002+01:00

Det är ju intressant att det upprepar sig. Och jag förstår
för min själ inte vad jag ska ta mig till. För saken är att
ingenting är särskilt fel. Det är väl mer att jag blir väldigt
less på att det inte är särskilt rätt. Det är ett stadium jag
är ganska dålig på, men det är förmodligen för att jag
behöver bry mig mindre.

Men så sitter jag själv i en lägenhet på St. Eriksplan och
gömmer mig från peppen. Det är skönt på något avigt
sätt. För jag längtar såklart hem igen. Det blir ju så. För
ibland så tänker jag att det verkligen inte finns något för
mig här, sedan ändrar jag mig lite och har kul ett slag.
Nu helgarderar jag mig för att inte trampa i klaver, fast
samtidigt så ska jag ju sluta bry mig så mycket. För jag
har egentligen ingen anledning att göra det.

Det är ju heartache and pain ibland.
Så jag åker hem imorgon.

Ge mig en köttbit

2008-11-28T12:09:00.002+01:00

Det kändes exakt som på News för fyra år sen.

Igår på Pet Sounds Bar, efter att ha fått veta att stackars
Penny Century inte fick komma iväg till thailand, så träffade
jag ett gäng. Det var minsann östersundsfolk allihop. Det är
vackert om något vill jag säga. Grabbar hela högen. En pojk
från Oviken, en från Aspås, nån från Odensala och möjligtvis
någon från Frösön. Sedan representerade jag south central
Hammarstrand också på ett hörn. Vi snackade om band,
hyss, om att dra kryckan i sthlm och om hur jajg kunde blivit
inlåst i ett garage på vägen dit.

Just det.
Tidigare på kvällen huserade undertecknad i Blå Hallen på
Stadshuset. Du vet, man har ju rååååd. Jag var hedersgäst
och sådär... Nja. Kanske inte då. Men jag fick mat iallafall,
och jag säger oftast nästan aldrig nej till det fenomenet.
Idag har vi tagit sovmorgon och ska till att äta lunch. Jag
hoppas det blir kött. Mmm. Kött. Eller faktiskt så är jag
inte så jäkla sugen på det så en rabarberpaj skulle sitta
ännu bättre idag.

Jaja. Det händer inte så mycket mer än att man drar runt
lite här och var. I huvet händer det inte så mycket heller
förutom att jag drar runt lite här och var. Vad nu det betyder.
Brev, brev, brev..?

Hörs.

Tuesday's payday!

2008-11-25T13:08:00.004+01:00

Jag blir förslappad och trött av dålig pappkartongsmat
och för lite aktivitet. Från klockan 22:00 ikväll befinner
jag mig i stockholm fram till hemresa söndag 16:00.
Bark, fibrer, vatten och kikärtor + en rejäl matsked
kultursnoffs, ska göra mig till den man jag en gång var
(för två veckor sen).
Satan, jag har inte packat än!

Men idag har jag fått lön för första gången på några
månader. Ett kapitalismens barn säger tack, bugar
och bränner allt på skor. (Nu blir min bror alldeles
vit i ansiktet, hehehehehhe!)

It's in the small details dear

2008-11-24T01:52:00.005+01:00

Avsnittet Two Cathedrals av den här serien får mig alltid
att börja grina. Likaså när jag såg det inatt. Inte samman-
brottsgråt, men tårar som rinner. Jag vill nästan gråta
ett sammanbrottsgråt. Det är något så befriande med det.
Nu kan också vilken amatörpsykologistuderande som helst
dra slutsatsen att det finns nedtryckta känslor som vill
ha ett högtalarsystem alternativt ett slagträ. Jag vet inte
jag.

Det kan vara så att det är en storm som ligger på nu.
En sån där storm som spelar på olika scener. Dels har vi
den alltid närvarande pengastormen. Faktiskt så kan jag
nog inte förvänta mig att jag ska ta min privata finansiella
kris med ro, även fast jag trott det. Inte sedan jag var lillpojk
har jag haft så få lappar på fickan, och aldrig har jag så många
gånger tvingats räkna enkronor framför stressade kassörskor.
Jag sätter inte någon stolthet i pengar. Jag sätter dock stolthet
i att vara oberoende. Något jag satt åt sidan medans jag kanske
tog några dåliga beslut. Men nu tänker jag inte göra den grejen.
Hacka på mig själv har jag varit allt för bra på i allt för många
år. Efter att ha analyserat senaste årets historia om och om
igen, som brukligt, så är väl det enda jag kommit fram till att
alla beslut varit helt ok. En del har varit helt fantastiska och
resten har varit ok eller mindre ok. Men fan att jag tänker gå
på knä för att jag måste vrida ur hundralappar till minsta
fiber medan jag sparkar bort stoltheten. Jag hatar livet ur det
och det drar nog ner mig mer än jag vill erkänna. Men fan
att jag tänker gå på knä.

Det var det där med stockholm. Det var det där med att försöka
men inte veta hur. Förra helgen var jag ledsen. Jag blir det när jag
inte har en aning om hur jag ska agera. Så jag blir dramatisk. Det
går upp för mig i huvudet att den situationen jag befinner mig i är
på ett visst sätt, och sedan följer resten av mig med. The path of
least resistance. I det här fallet är jag verkligen mån om att jag
ska behålla fattningen. Något alla som läst den här, är släkt med
mig eller någon som brukar säga hej till mig, vet inte brukar vara
fallet när jag kärat ner mig. Jag vet kanske inte hur man gör dock
och det kanske är bra att inte vara dramatisk. Samtidigt som andra
halvan av mitt interna argument påminner mig om orden från min
nu avslutade terapi. De orden som påminde mig om att det är bra
att låta sig själv bli arg. Det är bra att låta sig själv vara vad fan
som möjligt. Jag tänker nog låta mig vara det nu, för det är bra att
prova på nya grejer. Det har varit tyst i en vecka också, men jag
vet att jag kommer få brev. Av någon anledning skrämmer det
livet ur mig. Smarta människor har en vana att peka på saker
hos mig som träffar lite för rätt. Jag ska ju dock ha det med all
rätt. Jag kanske är värd det. Men jag börjar också veta andra
saker jag är värd.

Det blir mitt terapirum. Jag bör inreda det annorlunda och jag
borde förmodligen också gömma undan det bättre. Skit samma.

Så jag gör som jag brukar göra. Drar ner styrkan på stormen till
en bris för att förmodligen är en orkan mycket otrevligare än det
här. Jag brukar ha kapitalt fel och stå där utan vindställ, med ett
paraply vänt ut och in. skrikandes "Whyyy lord!? Whyyy!?". Så
låt mig för en gångs skull anta att det blåser som fan. Det kommer
nog underlätta för alla och göra mitt liv mycket roligare också.
För även fast det just den här tiden på året brukar vara jag, en
blekhet värdig Snövit och en tyngd så är inte så fallet den här
gången. Insikterna som grävits fram ur gammal familjekäle, nya
upptäkter och allehanda information har givit mig klarheten att
ärligt tycka att det är bättre att må bra än att må dåligt.

Det är som att jag funnit Gud.

Men om man läser den där sista raden så inser man snabbt också
att jag tidigare tyckt det varit bättre att må dåligt än bra. Det är
ju så genialiskt så jag blir våt. Sedan att argumentet kan göras
att det har format mig osv är självklart helt legitimt och främst
starkt (för att inte nämna helt korrekt). Helt säkert är dock att
även fast det blåser så sitter inte jag i en båt längre. Jag har
byggt en stuga alldeles själv som är alldeles min. Nu ska jag
bara få ordning på spargrisen och längtan. Sedan är allt inte
ens nära på att vara kickass, men äsch då kapten. Vad är väl
ett slott när festen är i byn och jag är bjuden?

Haddock, Tintin och Dupontarna, men ingen kyss

2008-11-23T03:47:00.000+01:00

Nu är det söndag.
Vi ses någon gång på måndag kanske.
Peace.

Skatbo

2008-11-22T18:37:00.002+01:00

Swing it.

Igår var det fest. En otroligt lyckad Club Corazon. Satan
vilken pepp jag hade. Väldigt sund ölförtäring också och
inte lika wild and crazy som det var på förra kvällen.
När det var stängt fann jag mig själv ståendes med en
låda öl i händerna. Det uppskattades av allehanda folk
som betalade taxi till efterfest. Där började tröttheten
och lådan med öl komma ikapp med mig dock. Så idag
klev jag upp klockan fyra. Är det inte underligt vad en
god natts sömn kan göra för ens välmående. Det och
en fin portion pyttipanna. Oj, nu hittade jag några öl
i min väska. Vad jag gillar att fyllejag är så omtänksam
för dagenefterjag. Mitt kungarike för lite grillchips.

Bitch, where' my shoes at?

2008-11-21T21:20:00.004+01:00

Cheesy Bastard goes extreme.
Men alltså, den här låten är heeelt fantastisk.
Gör jag en balladvideo någon gång ska jag
också ha ninjas i den. Broken hearted ninjas.
Bra bandnamn också. Bästa delen kommer
runt 2:09, i första refrängen.

Nu ska jag iväg för ikväll är det Parken på
Club Corazon. Ska bara göra mig snygg åsådär.

Novembergreppet - i Grekisk-Romersk stil

2008-11-20T19:43:00.003+01:00

Det heter Novembergreppet.
Alla är i det, och alla klagar på det.
Men jag har knäckt det.

Det är exakt som att brottas. Och jag kommer ihåg en
brottningsmatch jag hade med en av bröderna Bernholm,
en sen sommarnatt förra året. Helt oförmögen att förstå
broderns brottningsskills så åkte jag på en proper lektion
i fastlåsning. Jag hade min högra arm bakdragen i en position
som den i sitt naturliga tillstånd inte bör vara. Resten av
kroppen låg minst åt fem håll och fast var jag. Då kom jag
till att acceptera detta tillstånd av smärta som något jag
inte kunde göra nånting åt. Men jag visste att det skulle
ta slut. Antingen om jag knackade i golvet (även fast det
var fysiskt omöjligt att böja någon arm åt det hållet), eller
om det tog sluta av sig själv för att den med greppet släppte.
Novembergreppet kommer jag i framtiden kalla det greppet
karln utsatte mig för. Om jag nu någon gång väljer att låta
den spinkiga karln attackera mig ever again.

Men det är också som med panikångest. Novembergreppet
håller dig vare sig du vill eller inte. Och du kan antingen
välja att gå igenom isen av tyngden eller acceptera det och
jobba med skiten. För varför ska den här sviniga perioden
få förstöra ett helt fantastiskt, nästan helt o-kasst år?
Nä. Jag röstar för att november får sovas igenom, i väntan
på pengar, skratten och den eviga lyckan.
-------------------------------------------------------------

Novembergreppet - En motaktion
-----------------------------------------

För jag har en plan.
Behöver bara frivilliga.

Mogulernas afton

2008-11-20T08:43:00.002+01:00

Idag ska jag vara vaken när det är ljust. Det är ju nyss
lätt att det blir så att jag sover på helt vrickade tider,
om jag inte har någon som står ovanför mig med en
piska (alternativt pengasäck). Men faktumet när jag
mest sitter hemma i min lägenhet är att jag inte gör
av med särskilt mycket energi. Det är bara hjärnan
och några fingrar som behöver jobba i stort sett, då det
ska skrivas lektionsplaner. Jag blir inte särskilt trött
alltså. Stackars mig. Blablabla.

Det här har inatt då gjort att jag sov några timmar efter
tolv någon gång. Sedan vid typ halv fem gick jag upp och
läste lite. Jag var less på att sova konstigt och inte vara
utsatt för ljus. Så när morgontelevisionen drog igång så
gjorde jag kaffe och svidade på mig. Skönt. Nu börjar det
på riktigt bli ljust ute, och inte bara töntigt morgonljus.
Så inom kort ska jag ta mina lyxproblem och flytta dem
utomhus först och till mitt kontor sekundärt.

Där finns det andra människor. Har jag tur får jag
kommunicera med dom på riktigt. Med ord och kroppsspråk.

Hjärnknark och pusselövningar

2008-11-19T15:54:00.003+01:00

Nja. Du vet, man sitter här med sitt kaffe och planerar lektioner
helt plötsligt. Det är trevligt. Och det är inspirerande att skriva
om att inspirera. Sedan så är det bara att man får se till att det
funkar. Men ibland när man sitter här så blir man uttråkad.
Vad gör man då?

Nja. Du vet, man sitter här mitt i natten kanske och så kommer
man på att man ska klippa sig helt plötsligt. Det låter intressant
i huvudet, så man gör det. Man inser att man inte är någon frisör
och att ordet "jämnt"har definierats fel i ens huvud. Men dagen
efter är det faktiskt helt ok.

Nja. Du vet, man sitter här fantastiskt uttråkad ibland. Men så
får man en dålig idé helt plötsligt. Man skriver något nedvärderande
om sig själv. Varför då tro? För att det är ett sätt man har när man
är lite ledsen. Blir som enklare då. Men så kommer man på att det
är en fullkomligt kass idé, så man gör kaffe och armhävningar.

Nja. Du vet, man sitter här och fyller tomrum med allt möjligt.
Helt plötsligt inser man att man inte riktigt vet vad man ska göra,
för man vet inte vilket tomrum man försöker fylla. Så man blir
lite förlamad. Sedan vet man inte vilka anledningar man har.

Nja. Du vet, man sitter här och tänker. Men helt plötsligt gör
man mat istället. Konstruktivt skapande av energi kallar jag
det.

Stormakternas fall

2008-11-18T19:17:00.005+01:00

Nog för att det är november, men säg inte att detta ska bli en paranoid period
också?

Jag vill bada badkar. Men saken med badkar är att det inte finns något att göra
där, förutom att vara blöt. Det finns en aspekt att det är lugnande och sådär, och
det är väl den aspekten jag bör klänga mig fast vid. Min hjärna är för upptagen
med att analysera, ropa och kasta sig in i väggar. Mjuka väggar men du vet, hey.
Jag har en paranoid tanke som planterat sig som ett onödigt ogräs i min nyplanterade
rabatt. Den är helt onödig och egentligen är det ju faktiskt skit samma. Men den
är planterad och mitt lilla rensverktyg funkar dåligt. Så jag tänker elda upp skiten.

Bring the funny.

Det var en gång ett snö

2008-11-17T02:21:00.006+01:00

Man skulle ju kunna tro att jag ska gråta nu. Men det gör jag inte.
Jag är en lugn människa som tar sanningen för vad den är och
osanningen får nu glömmas. Tyvärr. Men det är så det är, och så
man gör när man gör rätt har jag läst, hört, sett och fått berättat
för mig.

Idag fick stockholm sitt första snö för året. Det var som en fin "come on
home now, boy" från norrland till mig. För en liten ledsen aura låg över
den här resan. Jag förstod det sen innan. Men jag är ju bra på att bygga
fiffiga träkojor runt marken där mina gamla murar varit uppresta.
Nu tänker jag inte bygga några murar dock. Blir så instängt, och jag har
kommit fram till att jag, likt kycklingar, trivs bäst och smakar trevligast
frigående. Så jag bytte från röda till gröna linjen, lämnade tillbaka den
lånade gitarren, slängde min SvD, satte mig på tåget och åkte dit jag ville.
Hemma var det snö på marken och kallt. Ensligt i stan och samma som
vanligt. Jag romantiserar det inte nu, för det var verkligen inget speciellt
med att komma hem. Det var bara inte borta. Jag sov väldigt gott inatt
i en säng som inte var min. Jag sov dock själv. För det är så det är.

Det var en gång ett snö. Och man skulle ju kunna tro att jag ska gråta nu.
Men snön ligger ju kvar och det är ingenting att gråta åt. Jag sover i min
egna säng istället. Den har vita lakan och blå påslakan för närvarande.

2008-11-12T19:14:00.001+01:00

Haddock har problem med styrningen

2008-11-12T17:34:00.004+01:00

Han kan få bråck om han inte skärper sig.

Imorgon åker jag och kickan till stockholm för att attendera
teaterdagarna. Förutom att kickan inte ska med då. För tydligen
så har hennes kära man, som för två veckor sedan opererades
för blindtarmen, fått veta att om han inte tar det piano ett tag
så är chansen stor att han utvecklar ett bråck i magen. Detta
innebär alltså att jag har en vacker, lång, ensam tågfärd i ett
norrländskt mörker att se fram emot imorgon kväll. Sedan är
jag ju faktiskt ganska livrädd för både kultureliten och fenomenet
teater. Och jag har gått med på att dansa med båda en hel helg.
Släng in mig i elden bara. Gör det.

Men det är det jag är nervös för med helgen.
Det andra, som peppar mig, är allt jag också ska göra. Som att
bo på hotell mitt på medis. Man gillar ju att bo centralt på söder.
Förhoppningsvis hinner jag gå på någon konsert där mina goda
vänner spelar. Sedan får jag visa upp mig själv lite också, där
både vackra vänner och åtminstone en fin flicka finns. Det
bästa är att jag slappnat av mig själv och låter det mesta vara
vad det är. Och resten får komma som det vill. För i helgen ska
jag ha kul. Du också.

Sanningsdan

2008-11-11T22:43:00.002+01:00

Kass dag.

Alla mår skit nu. Det suger så jävla äckligt mycket att jag blir tokig.
Mina planer för en trevlig höst better work för min och bara min skull.
På lördag ska det bli riktigt behövligt att spela där jag ska spela.

Men idag var det en kass dag.

Playlist morgonen 11/11:

2008-11-11T11:28:00.002+01:00

Totalt Jävla Mörker - Norrland
Totalt Jävla Mörker - Under sions kalla stjärna
Refused - The Slayer
Refused - Life support addiction
Final Exit - Punk enough
Raised Fist - Respect
Tragedy - Call to arms
Döden loggar in - Sista spiken i kistan
A*TEEM - Working men

Svärmorsdröm eller tjackhora?

2008-11-11T09:57:00.003+01:00

Jag somnade strax efter tolv. Vaknade vid halv tre och sedan i
svettstinna semidrömmar om USA-valet som höll mig halvt
vaken resten av natten. Tjugo i sex såg jag sist på klockan. Men
självklart missade jag den buss jag skulle tagit till stugun 07:05.

FUCKER!!

Nyss ringde dom från gymnasieradion och ställde lite frågor:
Vad identifierar du dig med; hiphopare eller punkare?
Är du en svärmorsdröm eller en tjackhora?
Framtida yrke; sopgubbe eller gynekolog?

Det tenderar att bli mörkare på måndagar just

2008-11-10T17:45:00.003+01:00

Ja. Näe. Jag förstår inte heller allt jag menade inatt.

Mitt ljudkort har en grej det gör ibland. Det är nåt med
autostart som gör att det inte synkar med datorn som
den ska vid uppstart. Då får man dra ur strömmen till
det ett slag. Det har just nu gjort det, men här sitter En
dum en ändå med lurarna på huvet som i väntan på ett
mirakel. Men det är ändå bra att det är på detta vis för
om tretton minuter börjar min tvätttttid och således bör
jag ej sitta med lurar på huvudet, likt ett fån, och vänta
på ljud som aldrig kommer.

Idag har jag talat med en man som berättade om när han
var längst ut på en ö utanför en ö, utanför en ö i Norge.
Där fanns en skola med fyra elever av vilka två var albino
och "kollade åt något helt annat håll". Han berättade också
att han brukade gömma en uppstoppad and i motorutrymmet
på hans Volvo Amazon. Han låter visserligen helt sjuk i huvet,
men är en av de mest inspirerande människor jag mött.
Han vill jag jobba med mera. Han gillar raggare och motorer
och han är konstnär. I höst ska han vara dansbands-dj i
äldrevården och han kallar sig själv för Håkki. Kollegan
Jimmy hade en Håkki-tischa på sig med texten "Jag vill
ha en flickvän vars namn inte slutar med .JPG". True.

TVÄTT!!!

The Redskins and The Stormtrooper orgy

2008-11-10T04:29:00.002+01:00

Just det. Kuk.

Är helt fast i det här djäkla writers-block träsket nu också. Det
är i sin värsta fas nu också. För nu förlöser jag bara ett radband
av kassa texter i en furiös eufori av oformulerade tankar som jag
verkligen vill ha fram. Men när du verkligen vill säga en specifik
sak om jaget så blir texten nästan alltid en orgasm i ordvåldtäkt.
(Fan, jag ville knappt skriva den meningen. Men jag måste ju ha
något som beskriver fenomenet i dess sanna natur.) Och det svider
i kroppen när formuleringarna påminner dig om låtar som folk som
svarar "det mesta och RIX" på frågan gällande musikpreferens.

Det är när jag inte har ett skit att säga som mina genialiteter kan
leta sig fram. (Änsålänge har inga genialiteter letat sig fram riktigt,
men säger man det tillräckligt många gånger...) Det är också då ditt
huvud inte hänger ihop med kroppen när du är skittrött som det
händer. The moment! THE MOMENT! (...och det är nu du som läsare
av detta undrar vem fan jag tror jag är. Men hey, det är min internet-
sida och inte din, så tycker du mitt ego stör ditt så trycker du in någon
annan internetsida i cyberspace och låter din dators rör ta dig dit.)

Nu är det svinigt sent och jag borde verkligen sova då jag ska göra min
version av ett hederligt jobb imorgon. Som, i och med kass sömn kommer
innebära ett konstant ifrågasättande av mig själv som människa och
medmänniska, med ett fint vibrato av ifrågasättande av alla annat. Som
tur är vet jag att det kommer bli så imorgon, så jag kan då programmera
in distraktioner som möjligt konstruktivt agerande eller tänka på sex
eller fundera ut nya bra ord. Allt för att lura tankarna och hålla dem borta
från ting som pengar och läskigheter som "framtiden" och "sanningen".

Det här kommer bli en dag.

Ru är ett fint namn för ett barn aka. Machinegun freeloader

2008-11-10T01:37:00.005+01:00

Jag vet inte vilka ni är. Tack gode gud.

Ni som läser det här. Jag vet inte riktigt hur ni har hittat hit. Eller. En
del av er har jag ju sagt till att jag skriver här. En del har frågat efter
adressen. Men sedan finns det en del jag inte har en aning om att dom
läser. Det har jag fått reda på från olika håll. Och när folk kommenterar
om saker jag skriver när vi träffas så inser jag att folk nog verkligen har
väldigt säregna sätt att tolka vad som skrivs. Jag vet inte om det är för
att jag skriver osammanhängande eller hur det är. Det är väl egentligen
skit samma. Men jag har dock funderat på det. Och jag vill, i ärlighetens
namn, inte veta vilka ni är (ni jag inte vet vilka som läser) tror jag.

Det har att göra med censuren i den här. Men det är väl så det ska funka.
Eller, det är så det måste funka. För dagboksärligheten får inte komma
fram. Då blir det ju endast ett terapirum med free-for-all. Shareware på
din egen hjärna. Men samtidigt har det ju varit just DET som den här har
varit ibland. Vilket är bra. Men för alla jag vet som läser tänker jag efter
mer och mer om vad jag skriver och hur jag väljer orden. Det är ju riktigt
tråkigt kanske. Men det är en sån tid nu. Det har varit sådana tider förut
också. Sedan kommer jag till en tid då jag inser att jag är töntig, och kanske
använder censuren som ursäkt för att inte vara tillräckligt ärlig. Självplågarn
kallar dom mig. Dom kallar mig så människorna.

Så fram till jag passerat Gå på det här varvet av mitt apigt intressanta men
inte så schyssta Monopol, så kommer jag inte vara så kul kanske. Eller så
kanske jag kommer det.

Det här har alltså förmodligen varit ett ganska värdelöst inlägg på en söndag
som alla andra. Exakt samma som alla andra. Apa.

Jag vill fortfarande inte veta vilka ni är och sådär, men ni kan ju försöka komma
runt det problemet med att börja kommentera en djävla massa. Jag vet. Go figure.
Jag förstår inte tvetydigheten själv så det vore ju kul om ni som läser, om ni finns,
försöker skriva något som jag förmodligen inte kommer hålla med om.

Den som inte är oberoende på ett bra tag och hatar det.
/P. Emanuel

We can't stop here, this is bat-country!

2008-11-07T03:58:00.001+01:00

En av världens bästa filmer börjar med raden:

"We were somewhere outside of barstow, in the desert,
when the drugs started to take hold."

Någon som vet?

06:20

2008-11-05T06:18:00.001+01:00

Stort.

God morgon.

44th POTUS pt. 4

2008-11-05T05:05:00.004+01:00

05:08
Fy fan vad det här är mäktigt!!!
Jag blev tårögd när MSNBC (och alla andra) callade Obama
som vinnare. Nu ska jag vänta på att karln ska tala.
Det kan nog bli något fruktansvärt häftigt.
Sjukt att vara med om, det här.

General Stork pt. 3

2008-11-05T03:01:00.001+01:00

03:03

Captain Awesome pt. 2

2008-11-05T01:04:00.000+01:00

01:05

Captain America pt. 1

2008-11-04T21:37:00.000+01:00

21:38

Grammatiken sover med fiskarna

2008-11-04T14:00:00.004+01:00

När gäralöshet blir världens värdelösaste problem - front and center.

Jag har såklart saker att göra, men det känns inte som jag gör dem även
fast jag gör. Anledningen till detta är att jag sitter hemma i min lägenhet
en stor del av tiden och tänkte också så göra, så länge inte mitt jobb drar
iväg mig till exempelvis Edsåsdalen i slutet av veckan. Nästa vecka skall
det avklaras teaterdagar i Stockholm från mitten av veckan. Så, jag menar
det är lika bra att jag håller mig inomhus nu. Innekatt. Jag fungerar ju
utomordentligt som detta kreatur. En annan anledning kan vara att jag är
just nu otroligt fattig. Alltså. Fattig. En av de absolut bästa människorna
i existens har dock hookat upp mig i en livlina, och det är skitbra. Men
hemma, inlåst, drickandes kaffe och saft är jag nyttigast för alla. Utom då
för mitt huvud.

Jag tenderar att bli ostimulerad lätt när jag sitter här. Men det klart jag blir.
Och det är inte svårt att fatta alls. Om jag sitter här, utan varken syre, rörelse,
aktivering eller samtal så är det väl fan inte konstigt att hjärnan har ouppklarade
affärer när det kommer tid att sova. Vilket då slutar i konstruktiva tankegångar
som gräver hål utan att fylla upp dessa hål med substans, vilket slutar i ångest.
Bah.
Alla vet vad det här är. Det är dålig sovteknik, blandat med en måndag i surhetens
tecken, blandat med fucking längtan och allt vad det innebär. Vilket slutar i att jag
skriver det här inlägget som inte fyller någon större funktion förutom att bara mest
informera om mitt läge. Vilket slutar i att jag skriver variationer av "vilket slutar med"
74 gånger utan att ens komma till avslut. Vilket slutar med att det förmodligen är
halvt tråkigt att läsa det här. Om det inte hade varit för lite roliga ord i första meningen
och ett par bra nya ord som avslutning.

Bra nya ord:
Kräftmaskin (helt klart det bästa nya ordet)
Kåtmärkt (har med svanktatueringar att göra)

Lökproblemet och Assars tavlor

2008-11-03T21:04:00.003+01:00

Irritationens fader bor i mitt kranium.

Problemet med lök, förutom att det är fantastiskt gott, är att
varenda gång jag lagar köttfärssås använder jag så mycket lök
att hundar skulle tro att jag var lök efter jag har ätit det.
Det är ett otroligt osexigt problem. Mest med tanke på att det
kanske inte är så djäfvla hett att lukta lök. Men det spelar
ingen roll eftersom jag endast har mig själv att hugga efter
i den här stan. Dock måste jag säga att jag är en direkt turn-off
till mig själv nu också. Så jag gråter 90% löktårar och resten
har jag fått något i ögat för...

Förresten drog jag igång och försökte spela in en skitbra grej,
men ikväll är världen inte med mig. Inget ljud gjorde som jag
ville, och knappt min röst heller. Så det slutade med en timmes
aggressionspåbyggnad utan musikaliskt resultat som alltså kunnat
varit den bästa timmen i mitt liv. Om det inte var för att jag
varit okapabel att formulera inspirationen i ett ögonblick av
grav vilja av att skapa något fint. Det sammanfattar alltså min
kväll hittils med att det har varit ett komplett tidsfördriv
utan något som helst resultat. Men prisa gud för att jag kommer
ihåg min vän Eriks ord, att det behöver inte finnas en mening
med allt man gör jämt. Och det är tur för annars hade man väl
fått länsfiskalen efter sig ikväll då man inte ska söla med sin
fritid. Så för att inte söla ska jag nu ta rätt på den överblivna
köttfärssåsen. Göra kaffe. Dricka kaffe och vara måndagssur +
världsfrustrerad då jag ofta undrar dessa dagar vad den vill mig
egentligen, den där världen.

På plussidan måste jag säga att jag är ett geni som tajmar in att
finna infrusen köttfärs precis den dagen jag är sugen på köttfärssås.

Det klart det är din räven. Why do you think I put it up there?

/P. Emanuel

And if you shake your heart then she will appear

2008-11-03T14:59:00.003+01:00

Call me over call me rude aka. Söndagsvals med din favoritdrog - chipset

2008-11-02T16:05:00.005+01:00

En helt fantastisk tomhet.

Har drömt om helt sjuka saker senaste nätterna. Vet inte varför.
Inatt tror jag att det var krig jag var med i. Men så vaknade jag.
Och efter jag vaknade idag har jag varit helt tom på saker, vilket
är väldigt behagligt idag. Så sedan har jag legat i soffan och stirrat
mig bedövad på tv-apparaten. Det har varit en dokumentär om
hur Hollywood porträtterar makt och framförallt presidenter i tv
och film. Var den bra? Jag vet inte riktigt. Dock blev jag glad av
"Dom kallar oss artister" med Håkan Hellström. Go gubbe det där.

När jag säger tom så menar jag att kroppen känns less. Den orkar
inte riktigt och är sådär skönt mör. Fint är det.

Igår var jag på kalas där det sjöngs melodier för födelsedagsbarnet
med hjälp av Robin. Han dök upp och vi överraskade 30-åringen
som blev väldigt glad. Robin skulle sedan på maskerad och jag hängde
på. Jag var inte utklädd, men eftersom jag såg exakt ut som Robin
som var Johnny Cash, så var jag Johnny Cash. På maskeraden sjöngs
det melodier också. Det var inte meningen, men roligt var det. Här
bjöds det också på läskande drycker samt många utklädnader. När
en av Carl XII's karoliner hade slocknat i soffan utsattes han för en
kupp av Jesus. Tillsammans med Foxy Cleopatra, June Carter, en
blodig polis, den andra Johnny Cash, en pirat och en bebis bevittnade
jag då mannen insåg att han fått kalsongerna fyllda med Cheeze Balls.
Men när han sen spydde på sig själv var det inte så kul längre. Hehe.

Nu ska jag ut och flanera i nån matbutik. Är det något jag tycker är kul
så är det fan att flanera runt i matbutiker. Lyfta på en senap, känna
på en keso, klämma på lite salsa och bara köpa ett chips. Gå hem lite
förnöjd och på bra humör och sedan äta för mycket av det man nu köpt
så att denna fantastiska tomhet går över i en alldeles spastisk förtjockad
svettning. Men det är ju inte förns om några timmar.

A vile of hope and a vile of pain

2008-10-30T18:23:00.002+01:00

Just ja. Jag drömde att jag dödade en nära vän inatt. Det var
jobbigt. Värst var att jag ljög om det och sådär. Drömmen höll
på väldigt länge också och den utspelade sig i Hammarstrand.
För övrigt sov jag väldigt länge inatt. Jag somnade innan ett
för första gången på väldigt länge, och förutom ett fint samtal
vid niotiden så sov jag till ett idag. Sedan jobbade jag. Poängen
är att det var duktigt sovit av mig. Nu tänker jag inte bege mig
in i depression. Det skulle kunna gå lätt nu, men det är ju bara
så djävla tråkigt så jag skippar det. Mitt band kommer hit snart.
Det gillar jag.

Joakim von Anka

2008-10-30T18:15:00.000+01:00

Funnys' cousin

2008-10-28T21:22:00.000+01:00

Get the latest news satire and funny videos at 236.com.

Streamline your day aka. Men nu då?

2008-10-28T20:12:00.005+01:00

Välkommen till mitt värdelösa problem.

Jag går långsamt genom ett kreativt gränsland med för mycket
tid att handskas med. Åh, så jag kämpar. Idag var jag på jobbet
i relativt vanlig, svensk arbetarklasstid (+ 2 timmar). Slutade i
relativt osvensk, snarare medelhavstid, efter tre någon gång.
Men jag ville ju såklart inte gå hem. Eller jag gjorde det först för
att byta från de kläder jag kände mig otroligt obekväm i. Då till
mina tightaste byxor och skarpaste jeansjacka. Självklart tog det
ett och ett halvt skyltfönster att inse att dom där byxorna inte
direkt gör underverk med min röv. Jag ser ärligt ut som någon
som utsatts för ett jeansskämt. Ett ont jeansskämt där de tävlar
om vem som kan få fulast och störst röv i ett par denims.

"Haha! Han såg ju inte klok ut i dom där!" - säger försäljaren medan
jag precis stängt dörren till butiken.

Nu är ju detta "problem" en stor neonpil som pekar på att jag är
15 år och heter TuvaLovaBettanBella och är från varsomhelst.
Men!
Jag har bara haft problem att hitta ett par fina jeans som smeker
åt min röv just as I like it. När jag blivit lika häftig som alla andra
som tjänar pengar ska jag be min gode vän Robin (som också är
min bäst klädde manlige vän, tillsammans med Jonathan och
Martin) plocka fram några par perfekta rör från lagret och fixa
till mig. Innan det ska jag va med på ett avsnitt av Du är vad du
fucking äter och få råd om hur man får bort en slalomröv utan att
sluta äta chips. När jag fått till min jeansröv - då är jag perfekt.

Skitsnack-bryt
------------------------
Varför jag skriver om sänt där nonsens är för att jag inte kan göra
något annat ikväll. Jag är exakt där jag hatar att vara när jag vill
göra musik, men där alla gitarrer låter skit och varenda synthbas
låter som en blåmes. Sedan brukar det inte spela någon roll om
det är en basgång eller en sångmelodi som förlöser det hela, bara
det händer nån jäkla gång. Men samtidigt är ju det här "problemet"
helt fantastiskt trivialt på en helt fantastiskt ordinär kväll, i en
annars fantastisk tillvaro. Det enda jag saknar är lite mer ljus i min
lägenhet och att den ska innehålla guld. För tack bror.

Jag behöver lära mig swahili på 13 minuter

2008-10-27T20:47:00.002+01:00

Ikväll jobbades det till sent.

Jag har svårt att förhålla mig till det här jobbet då jag inte
riktigt vet var gränserna går. Men det är ju å andra sidan
en sjuk grej att klaga på. Det var bara det att på mina förra
jobb så började du jobba DÅ och slutade jobba DÅ och fick
en två-tum-fyra i pannan om det inte följdes typ. Nu är det
mer "jaha? börjar du redan nu?" klockan halv fyra, och är
inte ett dugg förvånat när du går hem en timme senare. Men
sedan är det ju såklart så att man måste jobba för att få betalt.
Inom kulturvärlden är sånt där lite mer svävande dock.
Med "tider" och sånt där. Vilket är bra för mig eftersom jag
behöver installera en ny drivrutin för disciplin i min hjärna.
Dock uppkommer det då såklart några bebissjukdomar som
måste botas med Wasa Sportknäcke och en kopp kaffe, så
att jag kliver upp på morgonen som folk. Men, som folk är
jag ej van att uppträda.

Att göra-lista:
Slita mig från datorjäveln mer
Börja äta frukost mer
Sova "korrekt" mer
Springa mer mer mer mer

Om jag gör två av grejerna på listan tycker jag
själv att jag bör vara tillgänglig för något sorts
Nobelpris.

Det är ibland inte så svårt att lära sig swahili på 13 minuter.

Sjukaste drömmen fick mig att vilja slå till farsan

2008-10-27T15:23:00.003+01:00

Den här tiden på månaden är ju fördjävlig.

Min vän Jonathan talar om "den 25:e och kärleken" ganska
ofta, och jag tycker det är fint. Men när den 25:e inte inneburit
något mer än olika former av ångest och verklighetsinsikt det
senaste halvåret så får kärleken försöka rädda en så mycket den
kan. Jag befinner mig på olika sidor av detta pengagissel i stor del.
Dels så har jag valt att försöka bry mig så lite jag kan om att jag har
lite pengar, men dels så blir jag så otroligt frustrerad på att det aldrig
finns. Och sedan blir det ju också att man stressar relationer om man
tvingas låna. Men samtidigt så mår jag bra. För hur mycket bättre
skulle min ekonomi bli om jag blev rådeprimerad? Näe.

Hade jag trott på den där Gud hade jag bett till karln om styrka.
Men det får duga med mig själv ändå.
Glöm bibeln och rädda dig själv.
Fire your shrink and help yourself.
Kick the speaker and save yourself.

Ingen hjälper dig med det som finns i huvet. Bra va?
Alltså. Bra på riktigt menar jag ju. Ingen ironi. Det är bra.

Nu börjar jag fundera på en massa olika saker, men mest måste
jag komma på hur många spelningar jag behöver göra innan jag
är skuldfri.

Det är gold du är i Perfect Flesh btw.

/P. Emanuel

My name is Geraldine, I'm your socialworker

2008-10-24T13:52:00.002+02:00

...och ikväll är cirkusen på scen igen.

Hjärtat slår, slår skiten ur mig

2008-10-23T23:34:00.002+02:00

Det är en downer att komma hem ikväll.

Visserligen är det förståeligt att jag är seg och har hjärnfärs
efter gårdagen. Spelningen gjorde som vanligt slut på all energi
i kroppen och festen efteråt rullade bollen ännu lite längre. Jag
och Erik gick från hotellet till Mariatorget för att hänga med
gänget, och sedan gick vi hem igen. Fint att promenera där på
söder med en god vän och gott samtal. Ljuvligt liv där måste
jag tillstå. Hemfärden idag var lång dock. Förresten gick det
väldigt bra att ha ljus på sig på scenen. Djävlar vad snygg jag
var i skinnjacka. Jaja. Imorgon är det på igen och det ska bli
riktigt roligt. Fan vad jag gillar att spela med mina män i det
här bandet. Det andra bandet också ju. Jag har två band med
skitroliga människor att hänga med. Det är ju bäst! Skit samma
att jag har 23:50:- på fickan. Nu har jag ont i kroppen som en
sälunge och kommer nog inte kunna somna på ett tag. Svinbra!

I leave you with what happened 8 years ago:

Ett stroboskop över samtiden

2008-10-20T22:53:00.003+02:00

En bra vecka ser ut såhär:

Måndag
Jag vaknar och tror jag är en robot för jag drömt något liknande.
Dessutom tror jag att robot-jag höll på att krascha, så snabbt som
katten bäddade jag sängen. . . Insåg att det inte var det rätta att
göra vid krasch så jag lugnade ner mig, somnade om och vaknade
några timmar senare. Drog och jobbade. Åt lite. Jobbade lite mer.
Sedan har vi repat in en ny låt vilket ju går hyffsat fort i det här
bandet. Men kul var det! "No one, no one have had my eye like you!"
sjunger man i den.

Tisdag
Jag kommer kliva upp utan att tro jag är en robot, hoppas jag.
Kommer sedan jobba några svängar. Sedan kommer nog en av
julafton värdig pepp att byggas upp. Först av repetitioner igen
och sedan ska väskan packas för onsdagens pilgrimsfärd.

Onsdag
Sätter oss i bilen med tuppen och trycker på gaspedal och riktar
ratten mot södermalm. Här spelar vi på kvällen. Jag har en grym
upprymdhet för just den här kvällen. Spelningen kommer inte bli
lika mörk visuellt som vanligt, så det är något farligt med alltihop.
Det eggar upp mig på något vis för jag har ingen aning vad jag ska
förvänta mig. Folk kommer ju SE vad jag gör nu, och inte bara skymta
något i skuggorna som det brukar vara. Det är nog bra. Må sluta
gömma mig tror jag. Utmana. Efter spelningen blir det nog fest i
våra goda vänners lag. Synd att det finns de som missar det som
jag så sjukt gärna vill ha där.

Torsdag
Här sover jag och åker bil. Nuff said.

Fredag
Bandet intar Krokom. Ska bli grymt kul att spela här också efter
att ha några spelningar på kort tid. Man slappnar av så mycket
mer och blir säker i vad fan man gör. Dessutom är det ju i stort
sett hemmaplan. Ska bli kul att se Petter också. Han är ju bra live
den karln.

Lördag
Kolonivägens Kapell spelar på Optands flygfält på ett 40-årskalas.
Jag får alltså svida om till skjorta och finskor samt ta på mig en
akustisk gitarr istället för smink. Har ingen aning om var denna
kväll kommer att sluta, men förmodligen kommer strängar flyga
och bägare svingas. Det kommer alltså att sluta med att vi står på
borden och spelar CCR-covers.

På söndagen gör man ingenting. Man sitter eller ligger ner.

Ert lilla barn
/P. Emanuel

Ta helg

2008-10-18T16:10:00.002+02:00

Såhär gör man.
Man lyssnar på punk.
Man klär sig som ett geni.
Man röker en cigarett.
Man blir snygg.
Man dricker en öl.
Sedan sover man.

I am Captain Awesome, and I approved this message

2008-10-17T15:32:00.003+02:00

Letterman brings the funny, and J-to-the-M-Cain aswell actually.

Fingermen

2008-10-17T02:19:00.002+02:00

Klicka. Läs.
HALLÅ!?!?!?

2008-10-16T17:30:00.002+02:00

Jag är grabben med bebismössa som smyger runt.

Inatt var jag amatöranalytiker på mitt eget vis. Det är säkert
inte så man ska skriva om sådana saker. Det skiter jag i. Att
jag ens skriver något om det gör mig själv väldigt stolt. Att jag
kunnat uppvigla ett sådant intresse för vad som pågår, så jag
först ser hela debatten och sedan skriver vad jag tycker om
den. En sån vill jag vara. Rätt kanske jag inte har och partisk
är jag garanterat. Men en sån vill jag vara.

Som svar till "Ge lite hemlig info om stockholmsspelningen?"
så säger jag:
Vi kommer vara fyra stycken
Vi kommer ha kläder på oss
Vi kommer att börja med något nytt
Inte så hemligt kanske. Men vad vill du veta, anonyma människa?

Jag tror jag försöker imponera konstant.
Det är lite av ett skämt tycker jag.
"Bevisa dig, pojk!" säger nåt.
"Orkar inte!" säger jag nu.

Skönt att man lagt av med skamsköljningar, skuldtagande och så vidare.
Nu vill jag ha ett sms.

/Captain Awesome

Obama v. McCain 3

2008-10-16T04:32:00.004+02:00

Såg nyss klart den sista valdebatten från USA. Klockan är 04:33.

Obama slår mig än en gång som vinnaren i den här debatten, och
det av den enkla anledningen att han faktiskt debatterar. McCain
satt hela tiden och slingrade sig från att svara på frågorna genom
att förklara vad som är fel med Obamas sätt att tycka. Det är
visserligen en strategi som kan fungera för att vinna ett argument.
Men när det gäller att vinna en presidentvalsdebatt i ett val som
om något val i historien borde handla om sakfrågor, så är det rent
av att skjuta sig själv i foten. Kanske.

Det som väger till McCains fördel är att han gör det som resten av
de som inte är intresserade av fakta gör. Han säger det han säger
högt, angeläget och upprepande. Vilket också är en snygg show,
och han är en duktig skådis, men när det blir till någon sorts över-
sittarattidyd över det hela så leder det ingen vart. Men saken är
då den att det HÖRS ändå. Obamas retorik går ganska rakt ut på
att förklara vad problemet är, alltså erkänna problemet, och sedan
säga "...and here's what we're going to do about it" för att följande
räkna upp hans visioner om lösningar på problemet.

McCain har en vana att säga saker som att "han vet" hur man fixar
det problemet, eller att "han vet" hur man fångar Usama Bin Laden.
Men aldrig förklarar han hur. Inatt tog han upp ett exempel på en
rörmokare vid namn Joe som hade talat med Obama tidigare i veckan.
Han berättade för Joe (in i kameran) hur han skulle ge Joe pengar
rakt ner i fickan i skattelättnader till skillnad från Obama, som ville
beskatta Joe mera. Följt av att hjärtligt förklara att det är inte han
själv som ska berätta för Joe hur han ska spendera pengar, utan att
det är Joe själv som ska sköta det. "Du är rik Joe! Grattis!"

Det blir en "American Dream"-retorik som närmast anspelar till teater
på ett sätt som blir kusligt, när man som åhörare har i åtanke vilket
allvar det egentligen är i situationen. Varför jag också tycker Obama
vann debatten är för han höll sig undan skådespelet. Han var lugn
och saklig i frågeställningarna, till skillnad från McCain. Som, undantaget
utbildningsfrågan, ägnade mer eller mindre större delen av sitt ord
åt att upprepa, fördumma eller teatralisera debatten.

Jag vet inte varför jag skriver om det här på bloggen.
Men jag tycker det är viktigt som fan. Och det läskigaste
är att det faktiskt kan bli så att vi får en ytterligare kass
president (med ett rent helvete i släptåg om fru Palin
råkar få Vita Huset om nåt händer med gamle gubben)
i det där landet. Som just nu skapar de värsta finansiella
kriserna sedan 30-talet, pga en ekonomi som fått göra
som den velat allt för länge.

Bror säger att Nikkei just nu ligger på -10%.
Och där är det knappt lunch än.

Nu är klockan 04:58.
God natt.

Super Extra Shiny aka. Skratta ödet i ansiktet

2008-10-16T01:10:00.003+02:00

Imorgon ska jag väckas av ett telefonsamtal.
Det är från en lokal lokalradio som ska prata
med mig då. Spela låtar från båda banden och
fråga frågor om mig och vad jag tänker osv.
Det är ju bra. Det är bara det att jag kommer
vara uppe inatt och kolla på presidentdebatten,
och när jag vanligtvis är ganska omorgonpigg
så kan det ju faktiskt vara helt otroligt kul att
lyssna på Radio Krokom imorgon vid tiotiden.
Där ska jag likt Sarah Palin försöka att med
lösryckta ord bilda fullständiga meningar för
att förklara vad jag menar. Och likt Sarah Palin
kommer jag misslyckas kapitalt, men skillnaden
är bara att ingen kommer skrika "terrorist"
efter mina "meningar".

Cynikern i mig börjar leta sig fram igen. Även
fast han är en halvstörig jävel ibland är han
ganska festlig att ha omkring. För han tenderar
locka fram småsaker som man inte är beredd
på. Ser du mig sitta på en stol och luta huvudet
lite åt sidan, med en min som visar att jag är
övertygad att jag har väldigt rätt (och som även
visar att om jag skulle ha fel, ändå skulle ha
rätt) så har jag väldigt roligt åt ödet. I am doing
it now. Andra kanske inte gillar den killen så
mycket. En del gillar nog honom bättre än den
vanliga. För att han är lättare att umgås med,
eller för att han inte gör saker för obekväma.
Eller så har jag fel. Jag kan nog ha fel.
Jag har nog fel.
Men om det är så, så har jag ändå rätt som ni förstår.

Er vanlige
/P. Emanuel

2008-10-16T00:34:00.003+02:00

Det här är dagens låt.
Alltså. Det dåliga humöret är över och allt sånt.
Och det här är den första, råare versionen av
låten som inte kom med på skivan. Läs alltså
inte in något i titeln eller i musikstilen eller
liknande. Ikväll är den här låten bara så sjukt
bra. Först tänkte jag ta First Aid Kits cover av
Tiger Mountain Peasant Song men kände att
det var för emo, och att det skulle skina igenom.
Haha.

"Peace"
/Captain Awesome

Oh joy

2008-10-15T22:46:00.002+02:00

Det här är ett diagram över hur det ser ut när
en börs gör "kanonkulan" från tian på Lövsta.

En fakir utan spik

2008-10-15T16:22:00.003+02:00

Frustrationsnivån idag är otrevlig.
Jag vet inte allt som spelar in på det men det är mycket. Och
jag som bara ville tvätta och städa idag, utan bekymmer i skallen.
Näe. Istället är jag frustrerad över att jag inte får träffa M på skit-
länge + att hon inte kan komma på spelningen. Jag har försökt få
tag på mitt band hela dagen. Flera av mina goda vänner jag så vill
ha på spelningen på onsdag kan inte komma. Däremot har de bra
förklaringar, som att de är i New York eller i Prag eller vart det va.
Lugnet har inte infunnit sig i huvet idag och det stör mig nåt sjukt.

Det är en sån här dag jag så lätt kan tilta över till att bli helt fantastiskt
löjlig och emo. Vilja att någon (en kvinna) ska komma och rädda mig
från mitt gnällande, och efter det gnäller jag över att det inte kommer
hända idag och gnäll-gnäll-gnäll-gnäll-gnäll.
Men sedan sparkar jag ner mig själv då jag inser att ingen hjälper en
jävla gnällspik och den enda som hjälper mig är jag själv. Jag kommer
sedan över min förbannade kärlekstörst och mitt värdelösa
gnällande på allt och ingenting.

Det får dock gärna hända snart för jag har tvätt att hämta och
ett rum att städa.

F.O.

/Captain Awesome

The Intersect

2008-10-15T03:13:00.003+02:00

Jag är precis som Chuck.
Slutet på avsnitt tre, S.
Inte lika dramatiskt, men.
Fan. Så djäkla fan det här ni vet.

2008-10-14T20:24:00.000+02:00

Den hämmade rockstjärnan och den kurerande husmorn

2008-10-14T19:03:00.005+02:00

Jag har hämningar.
Även fast jag inte kände en kotte i Luleå i lördags så
vågade jag inte agera så som jag egentligen vill. Att
studsa runt som någon annan idiot är inte svårt. Det
kan vem som helst göra. Men jag vill spela mot folk.
Få människor att känna sig obekväma för att jag
stirrar på dem osv. Men det är som att ha en tvångs-
tröja gjord för en tjockis på mig. Jag kan alltså röra
mig men någonting håller ner det jag egentligen vill
göra. Det jag tänker är att det är helt onödigt. Och
att jag förmodligen skulle ha väldigt mycket roligare
om jag stängde av muren. Det är såklart helt omöjligt
att inte börja fundera över om detta är en parallell
till mig själv i verkliga livet. Svaret är jag ganska
säker på att det nog med all säkerhet är exakt så.
Men det appliceras olika på olika saker.

Som jag sagt tidigare så är det här den stående regeln
gällande mig och relationer. Vi kallar det hädanefter
tvångströjasyndromet. Det har också varit något som
märkts i jobben, men det jobb jag har nu har lyft på
det en del. Eftersom jag i stort sett är en liten duva dom
slängt iväg och hoppas jag kommer tillbaka med bra
nyheter. Inget tvångströjasyndrom där alltså. Men
något där det definitivt gäller är i musikgörandet.
Men det är väl det som är hela grejen också. Jag säger
inte alltid det jag menar i texter, så som jag inte alltid
vågar säga vad jag vill i verkligheten. Som för att jag
är rädd för vad som ska hända om jag gör det. Vems
tår jag ska trampa på och att det då ska vara mitt fel.
Tvångströjegisslet är något jag måste bryta.
Jag vet ju egentligen vad jag håller på med.

Nåja.

Jag städade igår mitt kök så sjukt noggrant.
Idag städade jag badrummet med bestämd
hand och målmedvetna rörelser. Jag är
nämligen less på att tycka min lägenhet är
avtändande. Så jag kommer slänga all skit
jag stör mig på och städa rätt på resten.
Det här ska vara en må-bra-läga, och inte
nån djäkla grådaskig samhällsmagasinslya
med Janne Josefsson-belysning och
anti-sex-vibbar.

Paranoid Android
/P. Emanuel

Fuktspridande katter, ravearmband och att sjunga med egna fingrar i mun

2008-10-13T14:42:00.003+02:00

Torsdagen bjöd på De Lyckliga Kompisarna vilka gjorde en helt fantastisk
spelning. Någon skickades med ambulans men kom tillbaka med stödkrage
i slutet av konserten. Själv spelade jag hardcore i skivspelarna och blev helt
fantastiskt berusad. NÅgot oförtjänt kan tyckas.

Fredagen bjöd på en härlig bilfärd där första anhalten var Rödöns kyrka,
andra var Olssons och Sjöstedts hus i Aspås för att hämta upp den unge
herr Sjöstedt, och då sedan ändstationen i Nordannälden. Där jag möttes
av en barbröstad fadersfigur som talade så mycket dialekt att jag fick gräva
djupt i mina ordförråd för att ens förstå honom när han frågade om jag
ville ha Lagavulin. Jag tackade såklart inte nej till denna fina destillation,
men hann inte mer än smaka innan vi var tvungna att dra kosan mot stället.
"Ölhäfvarna Nordannälden" stod det på en fint snickrad skylt ovanför baren.
Vi spelade och sjöng som riktiga människor och fick hålla på så otroligt mycket
längre än vad som var meningen. Robin improviserade en Elvis, Simon gjorde
en Muddy Waters, de båda tillsammans gjorde en Edwall klanderfritt och själv
fick jag till en Fogerty. Det sas att jag skulle få en överraskning av sättet folk
beter sig i berusade tillställningar i denna by, men eftersom jag är från där
jag är ifrån så förvånade inget. Då undantaget var den man med kroppshydda
värdig en Bumbibjörn, som istället för att applådera och skandera när han
fann det vi gjorde fantastiskt, utstötte ett otroligt högljutt och kort "OH!".

På lördagen var det filmregn när jag slet mig upp 07:55.
Väl på väg så var vi alla sega. De två i baksätet sov men jag kunde inte riktigt
förmå mig själv att göra detsamma. Det gick inte. I Umeå hämtade vi upp M
som inte hade en ända chihuahua hemma. Två var i Junsele och den tredje
ställdes ut. Jag fick nöja mig med att återse hans lillebror Johan. Vi åt och vi
fortsatte. Väl framme i Luleå möttes vi tyvärr av väntan och scenteknik som
var sådär. Vi träffade Hamngatan som var ett sjukt roligt yngre Luleåband.
Med avklarat soundcheck tillslut så drog vi till vandrarhem där vi träffade
folk som försökt få tag på biljetter till kvällen men misslyckats. Jag lade mig
ner och slumrade till för en stund. När jag vaknade slogs jag av insikten att
jag hade glömt bort hur man uppför sig på scen. Jag ringde ett samtal. När
klockan sedan var elva hämtades vi och placerades i loge. Jag var nervös.
Hamngatan var riktigt bra men fick dåligt ljud. De började sent också vilket
resulterade att vi fick gå på först halv två. Folket var fulla och en del märkte
inte ens att vi spelade. Jag fick ingen att spela mot vilket störde mig. De nya
låtarna gick jättebra och vi var jäkligt bra, även fast EB's medhörning brann.

Dagen efter åt vi på "Matstället" (ett helt grymt namn utan missvisningar).
Vi gick runt i Luleå och tittade på arkitektur, såg ett ensamt träd som i själva
verket såg ut som fyra. Såg en utställning. Vi är minsann ett kultiverat sällskap
vi i bandet. Vägen hem var lång, lång, lång. Jag såg salusand. Jag träffade en
chihuahua jag inte träffat tidigare. Jag lyssnade på radio och jag åt macka.
Vi kom fram till att vi på nästa bilfärd ska ha snittar och fvin i bilen istället
för att äta värdelösa hamburgare och annat som finns utefter vägarna. Snittar
är perfekt vägmat.

Nu har jag avhandlat detta. Skönt.
Kan nu fortsätta med annat.

Sagt av sällskapets olika medlemmar:
"Det är lite fuktigt. Har det sprungit katter här?"
"En gång fattade jag eld."
"Vilken jämte är bäst?"
"Tvättar du bilen ofta?"

Er återhämtande
/P. Emanuel

I thought that lovers were supposed to die in pairs

2008-10-13T01:49:00.003+02:00

Vi spelade med KK i fredags. I en saloon.
Vi var hyffsat klädsynkade.

Debriefing

2008-10-13T00:04:00.003+02:00

Jag är hemma från Luleå.
Vi var fantastiska.
Jag insåg att jag ser ut som Jokern.
Så jag agerade lite som honom på scen.
Har ont i kroppen.
Behöver ännu bättre kondition.
Men nu är det som vanligt på en söndag:
Jag behöver fan kvinnan.

Nu blir det Hallonsoda och sedan lägger jag mig.

Kravmärkt uppvaknande aka. On my command - unleash hell

2008-10-08T21:22:00.004+02:00

Har sovit ikväll. Vaknade helt fel. Blev inte väckt utan
blev istället tillsagd av någon sjuk dröm tror jag. Det skulle
vara skönt att ha en sån där sömn som bara fortsätter någon
gång. En sådan där sömn jag hör folk berätta om då och då.
Men det är något som säger åt mig att man ska fan inte sova
som andra människor gör det. Sov mindre. Jag kommer ihåg
för någon sommar sedan när någon sa åt mig att det fan inte
funkade att sova så lite jag gjorde då. Det gjorde det ju inte
heller och jag fick en tremånaders-sjuka som var fördjäklig.
Nu sover jag ju iofs inte så dåligt och jag vet egentligen inte
heller vad jag pratar om. Det känns bara som jag vaknade
på fel sida av världen ikväll och vill inte vara med alls. Usch.
Skitkänsla. Jag vet du kommer gå över i sinom tid, men nu
kan du ju bara ta och dra åt helvete efter du snällt och gott
fixat hit en viss räv som kan kyssa mig.

Fair and balanced

2008-10-08T00:17:00.001+02:00

Zeitgeist

2008-10-06T23:58:00.005+02:00

Klicka på bilden.
Se filmen.
Bilda egen uppfattning.
Mycket är halvfluffigt osv, men
det som spelar roll är att det
KAN vara sant. Jag vet att jag
gillar sådant här, men att ifrågasätta
är väl det bästa man kan göra.

Faktiskt blev jag tagen av den här
filmen och då speciellt slutet. Och
den största anledningen till det är
inte att det skulle vara en skandal
om det som de föreslår kommer hända.
Det är att det nog redan händer i viss
mån. Nej, det händer i sjukt stor
utsträckning och det sjukaste är att
smarta människor har försökt upp-
märksamma resten på det men
misslyckats. Nu skulle jag behöva
någon smartare än mig, till exempel
en statsvetare, att diskutera det här
med. För jag vet inte om det är meningen
att jag ska känna mig lurad eller om det
är meningen att jag verkligen ska tycka
något om det här?

Återkommer.

Re: Stacks aka. Dessa dagar i Swaziland

2008-10-06T18:35:00.004+02:00

Kapitel 1 - Stormogulens blixtregn

Vid alla Odens vagnar så förbarmar jag mig
en sådan dag som denna. Historien upprepar sig
och måndagarna får ta smällen. Men det är bra jag
lärt mig vad det beror på, att det händer och att det
lika säkert går över. Tidigare var det vraket jag var
dessa kemiskt förstörda dagar något som istället fick
definiera vad jag var. Inte konstigt man då får för sig
att må dåligt är något konstant.

Nä. Söndagar och måndagar är det skäliga priset som
ska betalas för helgens festligheter. Om du inte skulle
behöva betala för att leva som en rövare så skulle ju
världen gå isär av alla pirater som skulle inneha för
hög lön på för höga institutioner. Nu hamnar dessa
någon annan stans istället så vi kan klaga på dem där.
(Insåg att jag var på våg åt ett farligt sätt att se på
vissa människor så jag lämnar det istället för att
uppvigla allt för mycket. Det är ju bara måndag.)

Ibland blir jag förvånad av att det kan kännas så dåligt
en måndag som denna. Jag har ju faktiskt ingenting att
klaga över. Eller jo, det har jag ju alltid såklart, men saker
är ju faktiskt väldigt bra nu. Det som också bidrar till att
jag tycker det är för att jag nu lärt mig själv att se vad som
händer omkring mig istället för att fokusera på vad jag tror
händer i mig. Med andra ord är jag beundransvärd. Haha.
Fuck you jantelag.

Kapitel 2 - Magica De Hex

I min familj på mors sida växte vi upp med en speciell
frukost allihopa. Vi har kommit fram till det jag och min
inspiration, K. Våra föräldrar matades också med samma
rätt är vi ganska säkra på. För hur annars skulle de allihopa
ha lärt sig att varje morgon ge sina barn en stor portion av
"Du ska fan inte tro att du är nåt" med inkluderad plusmeny.
Nu kan det här ju låta anklagande på vissa sätt, men i själva
verket så är det inte så konstigt i jantelags-sverige att detta
är en sed som överlämnas från fader till son. Från mor till
dotter. För har du inte lärt dig något annat så finns det ju
ingen anledning att tro att något annat finns att lära.

Vi har ett beteende i min familj. Det går ut på att när du ser
en annan medlem i familjen direkt få denna individ att förstå
att den inte är så mycket värd som den kanske är. Häng med
mig här, för jag försöker inte anklaga här heller. Jag gör det
säkert i viss grad jag med. Det är en sådan grej som kom med
byggsatsen för vår familj.

Det handlar om småsaker i själva verket, men dessa småsaker
hjälper till så mycket i den här jantelags-buffén som smakar så
bra för den äldre generationen. Det spelar ingen roll hur man
ser ut eller vad man har på sig. Du kan ge dig fan på att inom
några sekunder efter att ha träffat modern eller fadern få dig
en träffsäker gliring gällande att du banne mig inte ser rätt ut
den här gången heller. Jag och min bror har kommit över den
här fasen tror jag (även fast jag tydligen alltid luktar vitlök)
och gör det mindre. Mor gör det definitivt. Far har jag inte
talat med på ett bra tag, så han vet jag inte med. Alltså, det har
att göra med att man ska fan göra något alldeles speciellt för att
sätta sig i respekt. Och det är väl här någonstans vi kommer till
den vackra kärnan i allt det här.
Ska man verkligen behöva sätta sig i respekt i sin egen familj?

Nu är jag glad att jag delvis uppfostrades av något annat, och inte
har anammat detta beteende. Det kanske låter hemskt. Att inte
vilja vara som sina föräldrar. Jag gillar mina föräldrar, men jag vill
inte vara en del av det dom lärde sig som barn.
Jag har lärt mig bättre än så.

Er son
/P. Emanuel

'Tis a haaaze milord!

2008-10-06T12:13:00.003+02:00

Där låg vi.
Två förvuxna tolvåringar helt utmattade efter dagens lek.
R. hade stått i jeansaffär sedan åtta och själv hade jag varit
någon sorts inspirationsföreläsare i ett klassrum. Höjden i
detta klassrum var...ja, låt säga som så att på frågan om vad
som skulle behövas för att göra orten mer lockande så fick
jag svaret "att det flyttar hit mer svenskar". Den som säger
att jämtland inte är fyllt av mångfald bör ha smisk.

Nåja. Efter avklarat jobb träffades då detta grabbgäng jag
tidigare nämt vid badhuset för att plaska runt. Vi bytte om
och upptäckte att man nu istället för att låsa skåpen med
nyckel så skulle man använda en futuristisk Star Trek-sak.
Självklart tyckte jag detta var helt fascinerande, och stod
sedan och låste och öppnade skåpet en massa gånger innan
någon drog mig vidare. Väl inne i badhuset möttes vi av det
obligatoriska barnskriket, ett och annat flytdon och vatten.
Peppade som vi var så la vi oss i jacuzzin med detsamma.
För man ska ju verkligen inte ödsla kraft på äventyr innan
man har hunnit slappna av riktigt. Men så satte vi av mot
vattenrutschkanorna. För att göra en lång, plågsam och
ytterst traumatisk historia kort, så blödde både jag och
den gode J. sedan vi provat den snabbaste banan. Vi hoppade
därefter lite trampolin där jag fick bevisat att grabbarna från
Aspås verkligen är tokiga. Åkte lite mer vattenbana (och åkte
på ytterligare stryk), för att sedan åka hem. Bra initiativ.

Väl hemma gjordes det pizza och dracks öl. Det var livets
goda och herregud vad trötta vi blev. Så vi sa att vi skulle
kolla på Fight Club, men visste ändå att det handlade om att
sova. Så fram tills S och J kom från Aspås igen så hade vi en
skönhetssömn som hette duga. Kvällen fortsatte med en av
de där kvällarna då livet är så bra så bra med sina goda vänner.
Jag grät ohyggligt mycket i Jonas famn, men jag kommer inte
riktigt ihåg varför. Fint, och tack.

Lördagen fick vara en sorts mellanlandning. Jag var trött
som en jagad bäver. Det bjöds på middag som jag åt, det var
samtal som jag deltog i och sedemera Singstar-äventyr som
jag briljerade (...) i. Och har ni inte sett Bedroom-J sjunga
HELA Ice Ice Baby av Vanilla Ice, så har ni inte sett mycket.

Söndagen tänkte ägnas åt att ligga i en soffa. Istället fann
jag mig på en bil på väg till vår stuga. Det skulle banne mig
göras vinter. Så vattenpump kopplades ur och det krattades
lite. Men då vi fikade och jag blev ett allt för ohanterbart
humorknippe så var det någon som sa "Nu åker vi hem!".
Väl hemma låg jag i soffan. Jag somnade i den, hör och häpna.
På kvällen skulle vi repa med Pulpa. Jag tänkte att jag skulle
ta m ed en ny låt och kolla om vi mööööjligtvis kunde göra
något med den. Det kunde vi. Den heter Kick the speaker
och är ett superlativ. Nuff said.

Nu är det måndag och saker kanske blir av.
Men först måste jag ta tag i mig själv och duscha.
32 kr på kontot - bitch!

Igår hade jag ett väldigt fint och långt telefonsamtal.
Det är helt fantastiskt hur bra människor kan bli
behandlade dåligt av människor som inte vet bättre.
Vet hut, säger jag.

Er sista boss
/P. Emanuel