.png)
Så det tog slut. Det var en dålig idé kom vi fram till, så vi blev ihop igen. Jag åkte dit. Det var bra ibland, det var sämre ibland, och här någonstans började det bli tungt på riktigt. Sista månaden var tre veckor down the drain och en skitbra vecka. Fredagen den skitbra veckan gick Saw på tv, men efter det gick allt åt helvete och tack för pillret. Nu visste inte riktigt jag hur jag skulle ta det här. Nån vecka innan hade STEVE, min dator, kraschat och allt jag spelat in på tre år var borta. Det skakade jag av mig med resonemanget "Vad ska jag göra då? Det är sönder?". Men att applicera det resonemanget på det här gick inte alls. Det var snarare "Vad skulle jag gjort annorlunda? Varför har det blivit såhär? Är jag helt jäkla blind eller har jag bara varit sjukt naiv? Varför kan inte det här gå bra? Det var ju så fint i början, men varför inte nu?" osv. Men det hjälpte ju inte heller. Och nu skulle jag börja göra en skiva. Det värsta är att jag i början av allt skivgörande inte kunde bry mig mindre om skivan men liksom var tvungen till det ändå. Det var ju inte DET jag gick runt och tänkte på oavbrutet. Men tillslut, eftersom skivjobbet var något reellt och fast så tog det över mer och mer, som tur var.
Jag har dålig timeline i höst med egentligen. Men en fredag klockan 11:53 så ringer det på min telefon precis då jag ska till att gå på skivhörnan och jobba. Det är från sjukhuset och sköterskan jag pratar med låter skitglad och far har fått en hjärtinfarkt. Jaha............ Jag och min bror drar och träffar honom någon timme senare och det är fan det värsta som finns att se en familjemedlem ligga i spillror på det viset. På lördagen blir det bråttom och dom flyger ner ambulansflyg för att hämta honom till Umeå men det går bra. Nu går han tre vasalopp om dagen.
När far började må bra hände nåt konstigt och det blev en jäkla massa drama i familjen och det slutade med att vi slutade prata med karln. Personligen så orkade jag inte vara med i samma cirkus igen. Här någon gång fick jag ett samtal där det skulle förklaras varför situationen hade blivit som den hade blivit i höst med kärleken. Jag sa att jag tyckte det var bra att jag fick veta, men det var för att jag inte visste vad annars jag skulle säga. Konflikter är inte min starkaste sida. Jag ville verkligen inte veta och jag blev arg, och är arg. Det får jag vara tycker jag. Vad någon annan tycker spelar inte en jäkla roll i det här.
Efter det här så har hösten varit fuzzy. Ibland känns det som jag har slutat att bry mig. Men samtidigt så ibland, med skivan, så har det känts som jag bryr mig mer än någonsin. För Fightmusic med Pulpa är bland det som jag varit mest stolt över. Ju mer jag lyssnar på den, desto bättre blir den. Och jag har ändå lyssnat på skiten i ett halvår, konstant. Jag längtar tills att andra får höra den även fast jag är lite rädd hur den kommer att mottagas. men det kan jag ändå inte göra något åt so fuck it.
Jag är less på att festa. Nu har jag varit konstant bakfull i två veckor känns det som och det är så otroligt skönt att inte vilja festa. Men när Nina och Jenny kommer hit, dagen innan julafton och håller upp en hela whisky och mat så har vi den bästa kvällen jag haft på fem år säkert. Med dom så är det som att jag kan säga vad-som-helst och det spelar ingen roll vad det är så är det ok att säga. Så det varvas mellan att skratta som svin, grina som större svin eller bada mitt i natten med två av de bästa vänner jag någonsin haft.
Efter det så har veckan bara fortsatt. Synd har avlöst synd har avlöst synd och nu får det fan vara nog på ett tag. Dekadenset får fortsätta utan mig för jag är trött nu. Jag är så trött på så mycket. Ingen catchy avslutning på det här utan året får sluta som det började.
Besviken men förväntansfull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar