Sätt nu eld på dina fingrar

Världens bästa dåliga år.

Peace out.

Soft and sweet

En bitterhet som består i uppgivenhet är en sort jag känner igen. Uppgivenheten är inte förtvivlad utan snarare med ett lugn som sprider sig ganska sakta med säkert. En skogsbrand som är för stark att bekämpa som säger "Sluta leta och sov gott istället. För ingen kommer hända". Det är skönt att ge upp. Nu låter det där asdeprimerat, men det är det inte. Det är bara ett sätt att sluta se på saker genom det påstådda konstanta misslyckandets naiva linser och börja se dom genom cyniska och mer lättförstådda linser. Jag lägger ut mig själv på en sträckbänk i, och i mellan, relationer. Har gjort iallafall. När något tar slut så hoppar jag inte ner och blir normalt självcynisk igen utan stannar kvar i en utsträckt naivitet som tror att om jag bara tittar tillräckligt mycket på någon så kommer jag bli kär.
Jag är kräsen som fan och jämför alla tjejer med de som jag tycker är allra bäst. Dom finns i min närhet och de är fridlysta eller nåt. Men de är iallafall de bästa, och det är inte konstigt att det inte finns någon som når upp i deras nivå. Så jag blir avtrubbad och bitter och blyg. Jag sitter och skämtar och läser i min bok och försöker annars hålla min käft. Försöker. Det är ofta jag trampar runt flera kilometer ifrån för att inte kliva på någons tår. Det har nåt att göra med att en verklig reaktion är ju just det - verklig. Vilket jag har utvecklat någon rädsla eller snarare fobi emot. Paradoxalt då vad jag egentligen söker är verklighet. Jag blev varm när jag bara hörde en röst i telefonen imorse som lät omtänksam och jag känner inte personen. Då är det något fel gissar jag. Att det är något vansinnigt tiltat synsätt jag har i mitt huvud är väldigt sant. Men samtidigt har jag nog låst in mig i en miljö som tiltar det ännu mer.

Hot om sex

Jag kukade ju till min senaste tenta verkar det som. Det är ju tråkigt. Men ändå. Det är bra att veta att man måste plocka upp sig själv i nackskinnet och klistra fast händerna i ett par kursböcker de närmaste veckorna. Jag har ju ändå inget att göra utomhus när jag har denna avgrundshalsont. Så det ska ju självklart vilas mycket och läsas mycket.

Igår var det allmänbildningskväll i residenset. Såg först The Age of Stupid vilken var en pigg påminnelse om hur djävla sjukt allt är och hur mycket allt går åt helvete med jorden. Jag menar, vi är ju i sanning en korkad organism vi människor. Det var en forskare som påpekade att eftersom de effekter som kommer av de saker vi gör idag, utsläpp osv, inte syns förns i framtiden så är de mänskliga intellektet hos de flesta för dåligt utvecklat för att förstå något så abstrakt. Efter den var det Obama-dokumentär på tvåan. Den sträckte sig över kampanjen fram till valnatten. Vet inte hur upplysande den egentligen var, men jag gillar att se in bakom ridåerna sådär och se en fingervisning om hur det funkar unscripted såattsäga. Sen gillar jag ju David Axelrod och Jon Favreau. Favreau blev Obamas talskrivare redan när han var 24 ju. Mäktigt. Sist var Louis Therouxs dokumentär om Westboro Baptist Church. Dom som ligger bakom God hates america och God hates sweden och allt annat som gud tydligen hatar. Vinklingen var att försöka göra ett personporträtt av församlings- (och då också) familjemedlemmarna för att liksom göra dom mänskliga överhuvudtaget. Men när han misslyckas så kapitalt med att få ett enda uns ur någon av dem som inte är pur fascism så blir allting bara mycket obehagligt och svart. Indoktrinerat hat helt enkelt. Det är konstigt att inte begrepp som landsförräderi används när de öppet hetsar människor till och med vid begravningar av soldater som dött i Irak osv. Jag menar, man behöver inte stödja det skitkriget utan att förstå att det bara är helt djävla förkastligt att göra som människa.

Nog om detta.
Dagens låt är Johan Borgert och Holy Madres Hot om sex.

Vila Backlund

Har kommit hem från en dags inspelning i Hammarstrand. Eller det var inte riktigt en dag. Från 17:30 till 01:00 spelade vi in 12 låtar klart. Ganska djävla otroligt hur fort det gick. Har dock gått och dragit på mig nån sjuka. I onsdags var jag ute och sprang och har inte låtit kroppen återhämtat sig. Igår fick jag hiskeligt ont i halsen och kände mig febrig men kärde bara på. Sjöng och spelade. Det fick jag betala för inatt med ett helvetes halsont. Så ont att jag inte kunde sova. Men som robin sa så får man offra sig ibland. Jag spelade iallafall in en skiva på en kväll. Dunk dunk på ryggen. Nu ska han vila.

A swineflu over the cuckoo's nest

Nej, jag har inte blivit sjuk. Har ju såklart redan varit det.
Idag visade sig Östersund sig från en vacker sida tycker jag. Dimmig och ljus ändå. Igår var det så dimmigt så man inte såg Frösön från stan, inte ens från ön halvvägs över gångbron. Sånt är skönt då det ger en känsla av overklighet som jag mottager tacksamt ibland. Men bara när den inte är ogästvänlig. Som de där höstkvällarna då allt är mörkt och det blåser och det garanterat är nån djävel efter en med kniv överallt. Men igår skulle jag bara på middag hos Karlsson och Skoglund så det var lugnt.

Jag kunde lugna mig själv efter introduktionen av det nya delmomentet idag och hundra lästa sidor i kurslitteraturen ikväll. Att jämföra politik verkar vara något kul vill jag lova, och föreläsarn verkar vara en sköning också. En gubb-Östersundare utan nåt jäkla skitsnack och halvkul uttal. Tror jag ska sätta mig längst fram imorgon. Haha.

När jag kom hem idag, efter lite omvägar på stan med ippodden i öronen så gick jag hem och somnade. Drömde att det fanns ett bibliotek i stan som också agerade akvarium. Ett sånt där stort akvarium för där fanns en haj som kunde hoppa skithögt och bita folk. Jag har vissa aningar om att det också fungerade som badhus och att nån försökte föra ett rationellt samtal med mig om att det faktiskt var en bra idé från början men att det nu började gå lite snett. Efter många hajhopp och panik och sådär så lyckades vi fånga hajen i en korridor där den sprattlade omkring. Sen gjorde vi som Steve Irwin brukade göra (betoning på brukade) och satte rep kring käften på den och tyg över ögonen. Slut.

Dagens låt: El Parador - Återkommande mardröm

Att gå till frösön på middag och gå hem igen

Håll i kragen och gör allt samtidigt. Det är min nya filosofi. Tydligen. Jag är snart klar med en skiva med ett helt nytt projekt som är någon sorts indierock eller nåt, ibland är jag rädd att det är skitdåligt. Men det är jag ju med allt. Sen ska vi spela in med Kapellet i helgen. Det ska också bli en skiva är det tänkt. Där finns det till och med bilder tagna av oss. Med det där synthbandet finns också några nya låtar gjorda. Några bra låtar är det. Det ska nog också bli nåt. Och dallt görs typ samtidigt. Ett bra sätt att göra saker. Samtidigt.

Imorgon börjar jag nya delkursen. Jämförande politik och metod. Jag ber på mina knän att jag med minsta möjliga marginal klarade godkänt i förra tentan, och ber ännu hårdare att nästa föreläsare blir BRA. Jag orkar inte en till månad med vråltråkiga föreläsningar där den bästa anteckningen jag gjort är en teckning av ett svampmoln. Nej, utmanad vill jag bli och jag vill ha intressanta diskussioner om politik. Det är ju för fan därför jag vill läsa det. Nu har det känts som jag låtsaspluggar istället för att verkligen känna att jag befinner mig på universitet för lärandets skull. Den högre utbildningen. Haha. Yeah right.

Pontus, eftersom det typ bara är du som läser här nuförtiden. Vad ska jag göra med Rorschach-grejen? Lämna förslag. Typ bränna det (inte på skiva alltså), göra en vaxrulle, bara släppa det i Övre Volta?

Dragspel är king.

5 meter upp i luften

Ikväll ska jag föra mig med eliten. Stå där i ett hörn och spela skivor i en lounge, få de rika att dansa efter min pipa. Det blir fint. Klä upp mig lite och le sådär härligt som man bara kan göra på låtsas. Networka som fan, och andra hippa ord som yuppiesarna använder. Svår musik ska jag spela. Det kommer inte finnas en möjlighet att en önskelåt kommer dunkas in i skivspelarna. Eller så kommer jag duka under för det ekonomiska trycket och spela vad än överheten vill.

30 Rock och FlashForward är de nya serierna jag följer. 30 Rock är ju ytterst kompetent skriven av den eminenta Tina Fey. Jag skrattar högt ibland till och med. Hahaha..

I've been out walking/I don't do too much talking these days

Jag har sovit i två månader. Det är därför jag inte skrivit. Nu är det den 4:e november och det är mörkt klockan 16:00. Det här mörkret och den här årstiden gör ju sitt. Det är löjligt att man naivt tror att man ska komma undan det varje år. Förra året hade jag en plan att lösa det med att ha en massa sex. Men det hade jag ju inte i verkligheten. Så det släpper vi.

Vi längtar efter ljus istället. Spelar på vår gitarr. Läser böcker om politik och annat intressant. Kollar på fotbollsmatcher och förbereder flytt. Såg en film igår som fick mig att fundera. Var kamrat Sillrén som hade sett den så jag såg den med.

Det antyds om kärlek på andras håll. Jag vet inte vad jag blir när det gäller det, kan inte sätta fingret på vilka känslor som spökar. Förutom förtvivlan. Det jag gjorde tidigare i år här var ju att reda ut mitt relationsnystan, vilket fick mig att inse att jag inte har förmågan till relationer. Jag undrar om det är att jag nog inte accepterat det som gjort att jag inte kunnat kommit vidare. Det har blivit lagt åt sidan och jag har tänkt på andra saker. Förutom i svaga ögonblick då jag avslöjat vissa saker för vissa människor och tårarna känts löjligare än orden som sagts. Problemet blir självföraktet som jag känner då jag inser vad smått det är att inte kunna bara gå förbi en insikt och ta upp den i sitt väsen. Nej, det ska ältas och det ska föras längst fram i huvudet som en konstant nål som man inte vill ta bort för att det är dagens skarpaste problem och det ska minsann avhandlas. Om och om igen. Så då pratar jag om att det måste till en personlig revolution för att i grundvalarna ändra mitt sätt att se på andra människor överhuvudtaget. En revolution som framstår lika tonårstrotsig som dum i mina öron. Visst att en ändring måste till, men jag är inte dum i huvudet längre. Eller det är jag ju. Men som en god revisionistisk socialist i grunden så ska reformerna vara på dagordningen. Revolutionerna har varit för fula och för stora för att det ska vara nyttigt. Bra så.

Den största lögnen som vissa far med är att man är immun mot behovet att känna sig behövd.

Cicero, din jävel

Ja, alltså. Jag satte mig vid en skolbänk vid runt kvart över tio idag. Där berättades det för mig, och de andra som satt sig i samma rum, att jag nu skulle få lära mig om Politisk Teori ett tag framöver. Sen skulle jag få lära mig om Kommunal politik och Förvaltning och annat.

Jag sa: "OK!". Sen började jag anteckna som en tokig.

I början vet man ju såklart inte vad fan man ska tänka på och inte. Och såklart så fanns det ett par snubbar som var nå djävla genier och redan kunde en massa. Jag är ju nu inte helt tappad, men dom ville motbevisa lärarn och sånt där. Messerschmits! Håll keft nåå! (Jag är bara avundsjuk såklart.)
Vi är en djävla multikulti-klass också. Eller... Kalix, Ängelholm, Karlstad, Luleå, Hudiksvall, Kristianstad och Danmark är representerade. Och så Hammarstrand då. Jag är faktiskt den första människan från Hammarstrand som har läst på denna nivån. Dom håller på att göra en skulptur i min ära i detta nu. I fejkbrons blir den.

För säkerhets skull så spelar jag lite musik och dricker lite öl senare idag, så inte saker börjar spåra helt åt helvete.

Skenfull i Jämtland

Jag är skenfull.

Har varit hos Kickan med man och barn. Blev smått varm i hjärtat när jag lekte tågbana med Nils. Jag hade nämligen en riktigt maffig samling trätågbana när jag var kalv. Så jag byggde bro och svängar (fanns inte så mycket raktsträcka att tala om). Nils tyckte naturligtvis att det var roligare att krascha och spela dramatisk, sätta handflatan på ansiktet och säga "'aa 'ädddeeee nu!?" (vad hände nu?). Men till ämnet.
Skenfull.

Det är en känsla som kan dyka ibland. Det är inte så att jag sitter och garvar åt saker som inte finns, eller att musiken går så jävla fort eller att jag ramlar in saker. Det känns bara som jag blivit bjuden på typ....hmmm...runt, fem-sex folköl och sedan gått hem. Men näe. Jag fick kycklinggryta, blåbärspaj och kaffe. Åkte sedan hem i en skitsnabb bil. Verkligen skitsnabb.

Så här sitter jag och är skenfull.
Med en lista kurslitteratur till vänster. "Politik som organisation - Förvaltningspolitikens grundproblem" bland annat.
Lyssnar på:
The Twilight Sad - That summer, At home I had become the invisible boy
Sufjan Stevens - Come on! Feel the Illinoise!
Rorschach - Livingroom Fire
Dead Prez - Mind Sex
Pedro The Lion - When they really get to know you they will run
osv.

Jag måste nog skennyktra till nu.

Raka vägen till tjockröven

Ledig i tre dagar och karln blir som ett barn lämnat ensam i en ganska tråkig lekpark.

Det beror ganska mycket på att jag varit sjuk ett tag. Det var en storsjöyra och sådär. Efter den började hosta. När jag slutat hosta blev jag varm. När jag slutade bli varm var jag ledig i tre dagar. Så med tanke på att jag mest legat hemma i soffan större delen av tre veckor så är jag ganska nöjd med mig själv som människa på det sora hela. Inga värre ångestsymptom och ingen sönderanalys. Bara ren och skär likgiltighet och neutralitet. Nä. Nu tog jag i. Faktiskt så har jag ju beslutat om att till exempel börja studera med min hjärna. Sagda hjärna ska mottaga information om statsvetenskap i en hel hösttermin. Kroppen kommer oftast närvara och sådär. Även fast den inbillade tjockröven kommer befinna sig på squashplanen ganska mycket. Så studier blir det. Musikspelande. Musikgörande och dylikt.

Jag låg häri sängen idag och funderade på varför kroppen efter att ha legat i sängen lite för länge efter den vaknar börjar säga Nej. Kan den inte bara acceptera ibland att det är vilodag? Jag menar, jag kommer ju inte ge upp och dö bara för att jag vill ligga i sängen en dag. Men det förstår inte kroppen. Den vill instinktivt ut och jaga buffel och antilop. För mat måste homo sapien ha och det måste man skaffa genom jakt. Det ska alltså till viss användning av farmaceutiska substanser för att blockera dessa jaktinstinkter? Jaha. Men jag har inga. Och jag vill bara ligga i sängen en hel dag och tycka det är ok. Det är väl som det här med att jag har svårt att slappna av och somna. Stenåldersjag tror väl att herr Sabeltand Ad Tiger kommer påknackande och att jag därför måste vara vaken "bara ett tag till".

Nu tappade jag tråden. Dom kastar diskus på televisionen.

Och på den tredje dagen vilade han

...and he saw that it was good.

Gårdagen; torsdagen. Var en otroligt innehållsfattig dag på många sätt. Efter att ha refererat om de två föregående dagarna, sittandes vid ett köksbord hemma hos Pontus åt vi en (halv) turkpizza. Mitt i maten kom det två måsar och ställde sig ett par meter från oss. Det var först när det med en sammanlagd ljudstyrka på runt 231 dB som vi förstod vad de gjorde - såg ett par bakfulla gubbar och rågarvade som bara måsar tydligen kan. Ett kontoutdrag senare och promenad St. Eriksplan blev min kropp placerad i en soffa. Det var ett dåligt move.

Kroppen min var tydligen ytterst inställd på soffmode, och hade inga som helst önskningar att ändra på detta faktum. Nä. Så det som hände var total avstängning. Bara sitta och det där.

Det talas mycket om kvinnor här nere. Talas mycket om dom alltså. Och det komplexa i det här är att jag varje dag blir både mer och mer övertygad om att jag måste slänga mig handlöst och låta vad som händer hända, samtidigt som jag blir mer och mer övertygad om att jag bör låsa in mig själv och låta ensamheten göra mig fantastiskt vis. (, så sjöng Zarathustra) ...
Självklart så vet jag inte särskilt mycket.
I en förändringens tid så är ens människa inte något särskilt intressant djur tror jag. Men samtidigt måste man i en lärandeprocess ha bra lärare och det hela blir till ett problem.
Längre än så har vi inte kommit där.

Ikväll så kan det nog hända att jag träffar mina goda goda vänner på några glas och mycket festival. Jag hoppas det.
Snart får jag åka hem också. Till äran och hjältarnas land.

Mitt i veckan tar vi helg

Onsdagen började med grav pengaångest.
Vid ankomst på tisdag kväll till herr Leijonbergs slott, bestämdes att jag skulle få näring och alkohol efter en så pass lång tågresa. Kosan styrdes mot närmsta sunkhak. Det var mat jag åt. En väldigt bra beskrivning på det är att det var "mat". Hursomhelst skulle vi bege oss till dekadensens och den tuffa trappans boning på F12. För där var det tydligen skivsläpp för nåt nytt fräsigt. På vägen dit missade jag tubtåget som dom andra satt på. Så jävligt arg satte jag mig i en taxidjävel. jag kom ju fram iallafall. Men jag har lite problem med att det är sådär övermycket folk på ett och samma ställe. Det gick dock ganska smärtfritt tillslut och jag och kompanjonen promenerade hem mitt i natten.

Men som sagt så började onsdagen med grav pengaångest. Ty jag förstod att jag skulle ha jävligt lite dollar på kontot. Efter ett litet tag utbyttes denna grava pengaångest mot solsken och rosévin. Bokstavligt talat. Vi lade ner våra kroppar. Tre män i gräset i Vasaparken. Där låg vi hela dagen och talade och skrattade och drack fvin. Mycket angenämt. Vi satte oss sedan på en väldigt fin pizzeria och åt god italiensk plattdeg. Planenligt så gick vi på konsert, som sig bör på festival. Paper såg vi och det var skitbra. Men kvar på samma ställe kan man ju inte vara så vi placerade oss på Mosebacke med den vackre Eklunds närvaro.

"Aj!" - tyckte jag att någon utbrast när jag vurpade på Debasers uteservering efter att foten fastnat i nåt jobbigt. Ack så jobbigt det var och dålig kände jag mig. Vi gick hem ganska direkt efteråt. Men denna natt spenderades på den Lilla Essingen, hos herr P. Sillrén. Han har en grym uppblåsbar madrass som blåser upp sig själv. Det är vansinne att vi människor själva fått blåsa upp dessa odjur för i tiden.

Pengaångesten är kvar och högst reell. Men skit. Lev lite.
Har jag sett några kvinnor? Ja, säkert. Dom finns i periferin men man talar inte med dom för guds skull!

Vad sa du, la du dig med kläder på med ansiktet neråt i en pöl?

Tisdag:

Jobbet är avklarat för denna vecka. Jag väntar att en känsla ska infinna sig. Men det är nog jag som måste tillåta den känslan att visa sitt anlete. Det har varit väldigt svårt att bestämma mig om hurvida jag skulle låta mig själv ta en liten semester. En liten tripp. Men efter att ha tänkt på det här med att det är galet att inte få se något annat än hemma på väldigt lång tid så sätter jag mig på tåget 15:30. Destinationen är en god väns famn på Centralstationen i Stockholm. Vi kallar honom Jonathan så länge.

Vad den här veckan kommer ha i sitt sköte är ett blankt blad änsålänge.
Kommer han ha kul den där Backlund?
Kommer han längta hem?
Kommer han slappna av?
Kommer han bli pank i år igen?
osv.
osv.

Man vet inte.
Man kommer debattera detta vida i hushållen nu i veckan.
Svaren kommer att ges här allt eftersom.
Nu är det festival och det där.

------
Styrelsen för Tro och Tvivel 2009

The horse I got up on

Nu ska det bli bättre.

Det går så fort ibland. Vansinnet. Jag kallar det vansinne för att panikbromsen slår på per automatik när mitt egna huvud inte fattar det så är det någon mild form av vansinne som uppnåtts. I allt nystande så glömde jag bort att bromsa ibland och ta översikt. (Andas. Ta tre steg tillbaka och kolla vad det är som händer.) Nu har jag försökt att minska analyserandet ett tag. Det gick lite för långt. Och en måndagskväll med arga undertoner slutade med en natt av dödsångest. Nu kan man ju tycka att det låter som någonting väldigt dramatiskt. Men när man inser att det är kroppens egna nödbroms som slår i så är det faktiskt bara helt ok. En pannstrykning senare och lite vanligt lugn och vett så står man på banan.

Man kan bli rädd för sina insikter. Det har jag ju nu blivit lite efter dom senaste. För det är ju inte så fantastiskt skitroligt att inse att jag inte har så många egenskaper som gör mig anpassad för relationer. Men whatever. Jag har insett det nu. Det är mitt första babystep till att bli en mer lyckad homo sapien. Eller fan, jag har tagit många babysteps. Men det är ett nytt babystep iallafall.

Nu skriver jag lite istället för mycket.
Babysteps.

För övrigt så gillar jag Hettmas blogg fortfarande.
Jag läste ditt inlägg om kärlek och förstod, men jag är inte riktigt av samma åsikt tror jag, även fast jag verkligen hajar vad du menar. Fina bilder på dig glad och en mening som förklarar detsamma är något jag gillar.

Det rationella nystandets käftsmäll

Det kommer som en blixt från en klar majhimmel. Helt oförberedd är man, trots att formuleringarna har på något sätt skapats i hjärnans egen dimma. Men det är ändå något som på ett sätt var väntat. För man måste ju dö lite för att bli ny har jag läst, och det oundvikliga i en självanalys av den här sorten är ju upptäckten av saker man inte vill se. I mitt nuvarande fall av nystande av relations-människan så är upptäckten en sorglig liten en. Jag ska försöka förklara. Om inte för er så för mig själv. Det behövs nämligen.

Tidigare har jag nämnt den där pekboken över relationer som jag inte fått beskåda, och likaså har jag nämnt det "bra" som jag knappt fått se. Vad jag efter det försökt ta reda på är hur fasen jag skulle göra för att komplett programmera om mig själv. För än så länge så ser jag det som enda möjligheten att göra nåt "bra" av något i framtiden. (Det som dock känns lite sorgligt är att den framtiden är fasligt avlägsen.) Sedan i lördags så har jag bara kunnat se det sorgliga i det här konstaterandet och det har gjort mig ledsen. För på ett sätt blir jag rent utsagt förbannad på mig själv för att jag säkert har missat tillfällen som kanske varit helt uppenbara framför mig. Det har säkert funnits eller finns någon skitbra människa som stått framför mig och möjligtvis varit det där "bra". Men det jag gör, utan att tänka, är att på något sätt distansera mig själv från människor som kanske kan vara något överhuvudtaget. Till och med när folk hör av sig till mig så är den första tanken att inte svara, och den första tanken som dyker upp i huvudet om de flesta föreslår någonting är att bara säga nej. Och sedan komma på någon dålig bortförklaring, som att ljuga om att man ska träffa någon eller att jag får det att låta som jag har något viktigt att göra. Det är inte konstigt att man måste döda några saker av sig själv för att bli ny. För dom här sakerna, som essentiellt handlar om att distansera mig från människor överhuvudtaget, är omöjligt ett nytt drag. Jag känner igen det för väl för att det ska vara något annat än djupt rotat.

Det går lätt att missta problemet i det här med ensamhet, men jag tror inte på det. Eller så är det ensamhet kanske . . . Men faktiskt tror jag inte att ensamhet alls är något dåligt. Det är något fint och kan vara något väldigt starkt. Varför ordet "ensamhet" dyker upp här är för att det är någon slags självvald ensamhet som jag anser vara problemet. Eller kanske är självvald enstörighet ett bättre uttryck. Jag vet inte. Det här känns vara djupt vatten.

Hur som helst så kan ju problemet mycket väl vara att jag bara inte träffat rätt människa. Men det tycks för mig också helt djävla otroligt. Jag har alltid stora uppmålade bilder om hur saker skulle kunna vara med någon. Det är oftast väldigt fint också. Men det är någonstans här som brytpunkten i alltihopa skjuter mig i foten.
Jag har inte förmågan att hantera mig själv på en verklig nivå för att ens vara nära att navigera in mig själv i något "bra". Fantasibilden blir så långt ifrån realism man kan komma, och liknar istället något en konstnär som ingen förstår har målat. Verkligheten går inte att applicera och istället för att gå framåt hakar jag fast ännu en säkerhetslina i ryggen och gömmer mig hemma. För här kan ingen nå in på något vis. Men hur dödar man dom här egenskaperna? Visst, det måste såklart börja med att känna igen dom, men sedan är det en helt annan grej att byta "nej" mot "ja". Det klart jag kommer göra det. Och jag är ju på väg. Men jag blev ledsen när jag insåg att jag lärt mig saker som rent i grunden är fantastiskt korkade. Och att jag lever på ett sånt sätt. Jag är besviken på mig själv. Fan vad djävla dumt! Ändra! Gör bättre!

Underskrivet;
Kolla inte på mig.

Att bekräfta ett svin

Ett jobbigt beteende hos någon är ju oftaste inte något som man säger till personen rakt upp och ner. Speciellt inte när man anar att beteendet ligger så djupt i grunden hos personen. Och är man sedan konflikträdd så håller man käften stängd som en stum. Det här är något som drabbat personen som hade ett bekräftelsebehov som en nyfödd. Och inte fan ville jag inse det. Men att nysta i relationsnystanet gör det omöjligt att hoppa över en sådan punkt. Ty relationer handlar väl om detta. Att bli bekräftad och sedd. Problemet är att när jag visades det lilla lilla jag sett av relationspekboken (se föregående inlägg) så tycks jag ha bara sett bekräftelsekapitlet och vips så har vi ett svin på kroken. Det har inte att göra med att jag inte fått någon bekräftelse tror jag...eller har det det? Tystnad fungerar ju inte som bekräftelse, för den skolan har jag gått. Jantelagen fungerar verkligen inte som bekräftelse eftersom bekräftelse motverkar jantelagens existens. För att vara tydlig med vad jag menar med bekräftelse så är det i meningen att bekräftelsen kommer i tydliga ömhets- eller kärleksyttringar, och inte i den grundläggande meningen att man fysiskt ser någon. Vad det här har att göra med det så kallade "svinet" är att jag helt och fullt måste varit en riktigt störig djävel att ha omkring sig. Om jag kom nära det vill säga.

Det jag kan komma ihåg från ganska länge tillbaka är att jag brukade ligga och stirra på min mobiltelefon och invänta sms från någon som kunde uttrycka en smula (eller mer) intresse för mig. Ännu längre tillbaka, innan det fanns mobiltelefoner för varje tolvåring, brukade jag ringa runt till mina jämnåriga och efterfråga häng. Ett tag var förklaringarna allt för genomskinliga för att man som ung människa ska se det som "OK". Vad det berodde på var alla omständigheter som var då. Och det är nog en av ganska få saker som jag kan och vill komma ihåg från då jag var i den åldern. Iallafall så stirrade jag på min mobiltelefon, och har gjort det ganska ofta. De relationer jag haft har varit på distans och när man då inte träffas så kollar undertecknad på mobiltelefonen minst fem gånger i minuten. Födelsen av svinet var så en lång och utdragen process, men tydligt är att svinet har funnits. Varför jag kallar mig själv för svin är för att jag tamefan inte gillar den där djäveln som jag va. Svinet mådde skitdåligt mest jämt och var självdestruktiv. För om något är självdestruktivt så måste det vara att med ett bekräftelsebehov som en nyfödd och en bomb i bröstet vänta på sms från någon 50 mil bort dygnet runt. Även fast meddelandet bara läser: "jag vet inte".
Jag har aldrig ställt krav i mig själv på vad som ska finnas i en relation, för jag har ju inte vetat. Det har gjort att det superempatiska och äckligt omhändertagande svinet har spelat sin paradroll. Och det är något otroligt sorgligt att totalt bortse från sina egna viljor och känslor för att tro att det på något sätt ska göra allt bättre. Svinet förstod faktiskt aldrig riktigt vad det handlade om. Till hans försvar skas dock säga att han kunde vara riktigt djäkla snäll mot andra. Men att vara snäll mot andra genom att vara komplett korkad mot sig själv är. . .nej, jag vet inte vad det är. Att bryta mot sin egen existens? Förstå mig rätt här. Jag menar ju självklart inte att man ska gå runt och vara en dum djävel. Snäll ska man vara. Bara inte till den milda grad att man försakar sig själv i grunden genom det. Att göra på det viset är ett säkert sätt att hitta sitt ansikte i en vägg.



Så jag ville bli bekräftad. Det vill jag ju fortfarande såklart! Men att bekräftelsebehovet i sig blir något självdestruktivt är något hemskt och obehagligt. Det som har ändrats är nog att jag börjat bekräfta mig själv. För det får man göra och det tänker jag göra. (Självklart genom god analys och sunt djäkla förnuft!) Jag har någon aning om att det har att göra med att lära sig att vara själv. Att lära sig bekräfta sig själv som en person och inte otålmodigt vänta på att någon annan ska bekräfta ett svin.
Ett ganska stor bekräftelsebehov har jag nog. Det är jag ganska säker på. Men när jag samtidigt har ett stort kontrollbehov tillsammans med en kopiös vilja att vilja bevisa något så har dom två egenskaperna kuvat bekräftelsebehovet på ett sätt. För när jag kan kontrollera hur jag själv är som person samtidigt som jag kan bevisa något för mig själv så blir jag på det viset bekräftad. Här kommer allt vad heter artisteri och musicerande in. Där finns ett stort bekräftelsebehov såklart. Man är väl fan korkad om man inte fattar att en artist inte vill bli bekräftad på något vis. Men samtidigt så har jag märkt att live är det ultimata där. Även fast jag sällan känt att jag gjort något ultimat och så bra som jag i grunden vill att det ska vara så kan jag ofta tycka att jag gjort ett bra jobb. Från att ha skrivit en låt till att uppföra den så väl man kan så kan det jobbet vara mycket väl utfört. Sedan brukar jag ha blivit väldigt blyg efter konserter, och blir det fortfarande ibland. Då är det jag gjort bara mitt, och ingen annan ska få säga nåt om det. Jag gissar att det är något sätt att klappa sig själv på ryggen och fly bort från vad resten av människorna tycker.

Det kanske har blivit någon djäkla självhjälp av att det här. Men hellre en självhjälpare publikt än att vara en självmordskandidat privat. (Don't worry kids. Jag är på andra sidan mattan.) Jag dödade svinet förra året och nu är han fortfarande fullt död. Det jag förstår av det här är att jag inte kan ha varit lätt att vara med. Garanterat så är jag inte ett levande sunshine nu heller, men mycket kan sägas om att förstå tankesätt. Sannerligen mycket.

Det kallas hat

Det är att trampa på tår, slå sin historia i ansiktet och be det dra åt helvete på samma gång. Men till skillnad från hur det gjorts bakåt i tiden i familjeledet, så kommer jag faktiskt trampa på dom tårna, slå historian i ansiktet och be det dra åt helvete. För jag insåg igår att den historian jag lever på verkligen inte är värd att uppskattas som något bra eller romantiseras. Det är inte det och kommer aldrig att vara. Rena känslor pekar på personlig sanning anser jag och när den rena känslan är hat så ska det gärna tas aktion. Men igår satt jag bara där på kökslocket.

Det är sällan jag har erfarit rena känslor. Och för att ytterligare förklara så är min tolkning av "rena" känslor något där en känsla är så stark och självklar att det inte är någon tvekan på vad det är. En gång var jag med om det när jag spelade på demoscenen på yran. Sista låten "The devil always wins" och sista två minuterna. Det slutade med att jag slog på gitarren istället för att spela på den. Sedan var jag smart nog att slänga den ifrån mig när sista ackordet skulle tas också. Det var hat. Så var det. Det är något fint med det men det är något som fördunklar sinnet också. Förut så tog det ner mig som fan hela jäkla tiden. Nu satt jag och skrek till mig själv i mitt huvud att det måste finnas ett sätt att en analys kan bryta ner, förstöra och bygga om det här hatet till något bättre. Det måste finnas. För alternativet är ett helvete som jag tycker är så sorgligt och tragiskt att det är ett naturens under att någon har gått den vägen. Men det har dom. Så nu satt jag och skrek till mig själv i mitt huvud att jag måste göra en analys på det här. Måste måste måste måste måste.
Det är nog ganska enkelt ändå. En familj som byggs ovanpå decennier och decennier av nedärvd jantelag skapar en konstruktion som då vilar på grundvalar som stavas "Du ska fan inte tro att du är nåt!". Enkel fysik och århundraden av arkitekter vittnar om att konstruktioner som vilar på dåliga grunder har dåliga förutsättningar att stå kvar särskilt länge efter uppförandet. I de få undantag som det faktiskt står kvar så hålls konstruktionen kvar av tejp, små rörelser och tystnad. Så i en tillvaro av tejp, små rörelser, tystnad och "Du ska fan inte tro att du är nåt!" segnade vår konstruktion långsamt ner i sig själv. Implosion kallas det på kontinenten och sker det i en ubåt så anses det ytterst tråkigt.
Men så flyttar man från det. Går rakt igenom ett minfält i gymnasiet och några år efteråt, ibland sprängs man också. Det som är bra med det är att man dels lär sig att plocka upp bitarna och dels att undvika minorna. Man vet att ens historia har gjort vissa saker med ens person och man inser efter ett tag att distansering från sin egen historia är en nödvändighet. Dels för att knyta an till den är att lägga sig själv på ett järnvägsspår och vänta. Dels för att man inser att personlig mognad och stabilitet är omöjlig om man ska hedra en historia där det är kutym att inte tro på sig själv. Och (det här är det största, enklaste och mest infekterade) - dels för att en historia som är baserad på att sätta sig själv i andra hand, tillsammans med en del självförakt, ultimat är självförstörande.

Så vad ser du?
Att nysta i relationsnystanet tar mig till ställen jag inte förväntade mig. Och det är egentligen enkelt i all sin jävla tråkighet. För nu kommer vi till grunderna igen. Men här är det mer som en instruktionsbok i formen av en pekbok för relationer.

"Titta! Såhär ser det ut när det är bra!"

Mina föräldrar hade inte den boken och jag har själv trott att det var något jag kunde ändå. Något jag lärde mig själv. Men nääe, inte riktigt nej. I några stunder med Elina för ett par år sen så var det så sjukt fint. Det var fint på riktigt men det var den enda gången någon har visat mig den pekboken och pekat. "Titta! Såhär ser det ut när det är bra!". Och då menar jag i en varaktig relation. Vi var ju ihop. Annars har fragment från den där pekboken flugit förbi mitt ansikte några gånger men det har alltid varit så snabbt att jag inte riktigt hunnit uppfatta det. Det har alltså blivit något sorts vågspel. Tyvärr så har självdestruktiviteten tagit över för många gånger och därför har relationer slutat dåligt. Men när jag aldrig har varit tillräckligt närvarande att bara säga "Nä, jag kan inte fixa dig." så får jag litegrann skylla mig själv. Det är en sak att jag inte vet hur det ser ut när det är "bra", men det är en annan sak när jag inte vet hur jag ska ta hand om mig själv. Självklart ligger det något vackert i två människor som hjälper till att ta hand om varandra. Men när det är en förutsättning att ta hand om den andra människan i en relation så är ju kraschen oundviklig. Man kanske inte behöver vara "klar" för att kunna vara i en varaktig relation, men åtminstone på samma våglängd tankemässigt. Därför så börjar jag förstå varför jag är så djävla kräsen och svår att ha att göra med. Men jag förstår inte riktigt allt än.

"You know what I am?
I'm a dog chasing cars - I wouldn't know what to do with one if I caught it!"

Så vad ser du?

Dåligt författat om sämre folk

Rush Limbaugh ger djävulen ett dåligt namn. Michael Steele är en dåligt iscensatt uppryckning av GOP, som tydligt är styrd av verklighetens motsvarighet till Bruno Gianelli (som förövrigt, i verkligheten, har dött). Medans huset brinner står GOP och försöker göra en fight av att The Obama försöker rädda alltihop med hjälp av att köpa en brandbil som är dubbelt så stor som The New Deal någonsin var. Sedan att det kanske inte kommer funka är en helt annan femma, för att alternativet är som att kasta en bensintank på elden och sedan lägga på A-bomben hävdandes att det är en bra idé. Michael Steele sa idag (kolla länken) att det som pågår nu är det "ultimata politiska armageddonet", och att en" fri marknad med fria människor och fritt entreprenörsskap" kommer att slåss mot ett "förtryckande, hämmande och dominerande" styre och stat. Men det som skjuter så fel med det resonemanget är att det inte är någon politisk kamp som pågår utan en kamp för ren överlevnad. Den fria marknaden med dom fria människorna han talar om har haft sin chans, och de har misslyckats kapitalt. Är det någon stans i världen som anarki har fått existera oreglerat så är det väl ändå i den amerikanska världen av hedgefunds, feederfunds och guldfickor. Om inte senaste halvåret har presenterat bevis så kolla upp Bernie Madoff, Fairfield Greenwich Group (2), AIG, Citigroup (fyll i med valfri skurk här). Tro sedan inte på en sekund på skitsnacket om att det här var något så osannolikt att ingen skulle kunna förutse det. Det klart dom visste. För det är inte det att dom skulle vara osmarta, vilket dom inte är. Som bedragare behövde dom slughet nog att kunna lura med fåraskocken på vägen. Men när vägen "råkade" leda ut över ett stup så ställde de sig på sidan och skyllde på alla andra. Det är ett klassiskt problem. Ett brott med så många inblandade men utan någon ansvarig. Att ingen har kunnat bara säga att "vi var giriga" är bara ännu ett fett streck under den episka rubriken "WE ARE WITH STUPID!".

Nu tappar jag tråden igen för jag blir så arg. Men skiten måste förstatligas ett tag. Eller så låter vi det bara brinna. Ja. Det tycker jag. Mad Max bitch!!!

Dom som har minst pengar i slutet vinner.
Jag leder!
//////////
Skulle egentligen skriva om nystandet men jag började länka till saker istället.

For the next soft hand to reach out and grab a grain of me

So let's say I win the lottery. . .

Våren är inte kommen och det är något melankoliskt som ligger kvar i den här luften. En väntan på bättre luft och att få ta av sig jackan. Själv ligger jag i ett vakum och väntar på att världen ska visa sig för mig. De senaste veckorna skulle vara trestegshoppet in i ljusets och glädjens tid. Men istället så har ljuset och glädjen blandats upp med hjärnspöken som bygger sig större och större.

Det är något med verkligheten som jag gärna håller mig ifrån. Ett löjligt beteende är det. För jag har inget problem med att ta verkligheten oftast. Men saker som att ta ett kontoutdrag eller i det här fallet, söka ett nytt jobb. Kan fan få mig att bli som en liten katt. Vilket är ett ännu löjligare beteende. För jag vet ju att jag fan är bra på saker, även fast jag inte har akademikererfarenheter ännu, utan låtit andra saker styra upp vettet i skallen. Men kattungefasonerna kommer fram när jag ska till att behöva ändra något här i livet. Och helst så vill jag stanna som en kattunge och spela ihop mitt leverne. Men änsålänge funkar det inte. So let's say I win the lottery. . .

- - - -
Sen så försöker jag hitta änden av ett garn. Men nystanet jag söker i sitter liksom runt mitt huvud och har blivit väldigt väldigt stort. Visst är det otur i spelet som har fått planet att krascha. Samtidigt som mitt abnormala behov att ta fixa människor har lutat mig över gasreglaget, som för att accelerera ekipagets hastighet mot avgrunden. Just den sista aspekten har jag kommit till sans med. Nu har jag bara ett normalt behov att fixa människor och försöker bortse från det. You know, cus of the "can't be done"-thing. Det var någon som sa att man inte vet var man har mig. Jag tror jag viftade bort det ganska vältaligt och fort, men jag vet att människan var ärlig och inte menade illa. Nu måste jag föra till protokollet att jag ju insett att jag inte är vad andra människor säger att jag är. Men då, efter att ha lekt med den där tanken ett tag så började jag fan inse att jag själv inte vet var jag har mig själv. So let's say I win the lottery. . . för guds skull! Vad gör jag med vinsten!??

Nu vill jag också flika in här att i det här stadiet av en analysprocess så har jag oftast inte särskilt rätt (även fast jag alltid har rätt). Fullt möjligt är det också att det här är en sådan grej som det inte är meningen att jag ska komma fram till nu. Att insikten kommer när jag är "redo", eller liknande amerikansk filmcheezieness som markerar personlig mognad. Den tanken är frustrerande som fan. Speciellt eftersom jag så ofta tänkt på alla som varit ihop när jag inte har varit det. Tills jag insåg att det har gått fel för dom också, fast på andra sätt. För att det är så få som är "redo". Det är så få som kan vara bekväma i sig själv som en vanlig jäkla människa, samtidigt som de ingår i en relation. Och just det får mig då genast att inse att det kommer att ta länge innan jag är där, och lika länge till jag träffar någon som är där. För någonstans i det här så är jag episkt rädd för någonting. Jag vet inte vad, men någonting. Rädslan ligger också så djupt att jag inte kan se den heller. Först trodde jag det var något fel med det här, men nu när jag tänker på det så inser jag att det kanske är något rätt. För alla är rädda och ingen kan vägen till Oz även fast dom anser sig kunna det.

Jag tror att jag är rädd att ens ge mig iväg på en sån resa utan att veta hur min flygmaskin verkligen fungerar. För fan vet att mycket på den har falerat tidigare och när den kraschar igen så ska jag veta var jag själv är i den, och inte leta upp kroppsdelar några månader efter. Så jag tänker ta reda på varför jag tänker som jag gör, och jag tänker leva livet under tiden. För det är så man gör här.
----
Jag har helgarderat mig själv för eventuella missanalyser och satt dörrn på glänt, och har jag tur så har det kommit ett brev som säger att jag vunnit på lotteriet. . .

Nä. Dom hade höjt hyran.

Lloyd Braun

"Spongebob Squarepants" - bara namnet är ju ett rent himmelskt nöje att uttala så det är inte konstigt att serien blev en hit. Sedan heter hans bästa polare ju Patrik också.

Man skulle kunna säga att våren börjar den här veckan. Nu menar jag inte att förstöra festen för er som tänkte vända kappan efter vinden och chilla till april. Det känns bara som att den värsta vargavintern tar slut i och med den här veckan. Men jag känner att jag kanske har hunnit jinxa det innan jag knappt välkomnat våren. Nämligen så nyser jag ett par gånger. Kroppen är inte riiiktigt med mig. Vi gillar inte det, så vi överdoserar c-vitaminbrus i stora lass. Äter vitpepparkorn som de vore ris (ja, dom ska hjälpa mot magsjuka men jag kör på), samt äter mat som vanliga dödliga. För ikväll skulle nya saker repeteras med min vän Kapellet. Imorgon likaså, och förmodligen också onsdag. Det är således framträdanden som ska in på vågrätt 4.
Ett på torsdag på Oscars.
Ett på lördag på Klubb Springfield i Stockholm.
Håll koll på bihålorna alltså.
Vore skam annars.
Men man gör som de gamla människorna. Snyter sig i handen, slänger det över höger axel och svär tre gånger. Eller hur det nu var.

Det är måndag, så jag sätter mig i soffan igen.

Peta dammkorn i dammsugarpåsen

Jag vill ta detta tillfälle i akt att tacka den gode Agnes Moström för den nya layouten här. Det kan tyckas vara ett enkelt jobb, med mycket svart och några blommor. Lägg dock märke till det numera centrerade textfältet och den fina symmetrin. Svart. Vitt. Och Ungerskt brodderi.

Några vänner. Eller vänta. Typ alla jag hänger med, ska på AC/DC i helgen. Det stör mig. Något annat som stör mig är att när jag skulle hämta ut respengar jag legat ute med var ingen där för att ge mig dom. Vilket innebär att jag fick mig en tur till folkets hus i onödan, vilket också störde mig. Något mer som stör mig är att min förbannade dammsugare är så jäkla överavlönad för att prestera som den gör. Jag vill ha en monsterdammsugare som man bara behöva visa rummet så är golvet rent. Men inte den här nej. Peta in vartenda dammkorn i rörhelvetet är det som gäller. En tidsoptimist som jag gillar inte en gravt tidsineffektiv dammsugare. Sprängas ska den. Lura in en handgranat i den ska jag göra. *Poff* Hehe.

I ett par möten har jag närvarat idag. Första gångerna jag satt i sånna möten så började jag skaka så fort jag kände att jag var tvungen att säga nåt. Nu sitter jag som den där störiga jäkeln i klassen och försöker få ordet hela tiden. Jag gillar det. Och jag gillar det sättet av demokrati det blir i dessa möten. I all sin enkelhet. För jag tycker allt bör hållas på sin spets och att takhöjden ska vara hög för att idéerna ska komma till sin rätt. Jag kanske är för hård ibland, men då är det så ibland.

Tankarna sprider sig också. Till hans mamma och hans syster och hans pappa och hans barn och familj. Hjärtinfarkt vid sådan ålder. Nej. Ibland går dom baklänges, klockorna...

Jag litar inte på mina klockor

Saker ter sig ibland som hämtade från historier det tycks ligga lite eller ingen sanning bakom. Som i dom där konstiga filmerna, där klockorna går bakåt eller fåglarna flyger upp och ner.
Saker kan ibland skrämma mig djupt i grunden när omständigheterna gör att världen har blivit skev för några minuter. Som att ett pyttelitet maskhål letat sig till just de delarna av världen du då befinner dig i.

I morse hade jag två klockor ställda. Den ena ringde. Därefter den andra. Men de stod på olika tider. Och den ena tycktes inte röra sig. Båda digitala klockor, inte kopplade till något vägguttag. Så det kunde inte varit något strömavbrott. Det gick inte att förstå, hur mycket jag än ville, varför den ena klockan stod still. En klocka gör ju inte bara så. Inte en digital klocka. En digital klocka slocknar när det tar slut på batteri. Så fungerar det. Och jag tänkte inte tro att det var på något annat sätt.

Så när jag läser en rubrik i en aftontidning att det är en grandödare som härjar i Göteborgstrakten så förstod jag att dagen var en sån maskhålsdag. Oförklarlig.
Nån människa där nere går alltså runt och tar livet av granar.
Träd med barr.
2000 st träd med barr döda någonstans.
Jag orkade inte undersöka ytterligare.
Jag vill inte veta mer om folk som dödar träd.


Man hör alltid på min systers röst när det har hänt någonting.
Ett sådant allvar ingen vill höra. Men alla vet hur det låter. Och likaså så vet alla att ni kommer få höra det igen, och hata det lika mycket nästa gång. Det tar några sekunder, och kroppen gör sig redo på att öppna ett sorgesår av varierande storlek. Varje gång jag fått ett liknande samtal så skulle det lika gärna kunna berättas för mig att månen kommer krocka om jorden om några minuter. Så blank blir jag i huvudet. Men samtidigt så har jag ett scenario som rullat så många gånger i mitt huvud, med miljoner tankar och lika många frågor. Ett monster som jag inte vill lära känna. Det som händer är en sån där klocka som går baklänges, eller en sån där fågel som flyger upp och ner. Det är för mycket en saga för att vara på riktigt, men just också så otroligt att det inte finns en enda anledning kvar i universum för att det inte ska vara sant. För han bodde på min gata när jag var liten. Han var stor som ett hus och hade raggarbil trodde jag. Han gillade att kasta pil. Han var en far. Han var 37 år gammal. Hans mor är den mest genomvarma människan, och hon brukade sitta barnvakt åt mig. Han skakade hand med mig för inte två somrar sedan och sa sådana där fina och ytterst respektfulla ord, män imellan. Han var en bra man. En väldigt bra man.

Jag litar inte på mina klockor längre.

Lux aeterna

Nej. Jag tycker inte om vintern nu.

Det kan bero på att jag såg ganska lite ljus idag och var upptagen med inomhusaktiviteter så som e-mail och tvätt. Men mest vill jag bara att det ska vara beach 2009 så alla slänger kläderna och tinar. För jag behöver tina. Så det är något själviskt med att jag vill att vintern ska försvinna. Vintern är dynga för min kondition och jag vill springa. Springa är gratis och nöjegivande samt syregivande till hjärnan. Min hjärna får inte så mycket syre på vintern som på sommarn. Så man kan säga att det är min hjärna som behöver tina. Den blir less på att gå och tänka på en stor röv som den inte kan springa bort och ett återkommande fenomen av dålig självbild. Kass självbild. Men skenet hålls ju uppe allt som oftast. Och det är ju faktiskt inte ens ett uns av ett regelrätt problem. Men ibland.

Jag är glad att det är ljusare.
Jag är glad att det är fint.
Men nu har jag sett snö och kyla ett par gånger den här vintern.
Seså.
Försvinn.
Be gone.
Go hence.

Armhäva sig upp

Jag har inget bra att skriva.
Fyllde år förra veckan.
23.
En respektabel ålder.
Kanske folk slutar garva när jag säger hur gammal jag är nu.
Åt god mat, blev full ett par gånger och skrattade jäkligt mycket. Speciellt då mamma sa "I kill you!" på middagen i tisdags. Och kvinnan har aldrig ens sett den där döda dockterroristen. Det kan mycket väl vara det roligaste mamma har sagt. Come to think of it. Det kan va det enda riktigt roliga mamma har sagt.

Födelsedagspresenter:
Strykjärn, en öl (som redan var min), en Allt om historia (det bästa med alltihop!) samt en Darth Vader-mask med tillhörande cape och ljussabel. Alla förstår ju att ett sånt pack med presenter lätt vinner över alla Lego-orgier från barndomen. För nu kan jag stryka mina kläder medans jag ser djävligt ond ut och samtidigt lär mig om historiska händelser. (Ölen är ju såklart redan slut.)

Annars är statusen:
En släng av känslodöden men, hey, det är måndag. ...bitch.
En släng av alldagsångesten.
Men jag mår ju skitbra, typ. Och är en solstråle jämt, nästan.
Nej då. Det är måndag och jag vill kasta sopor på folk bara för att det rynkas på pannor om man kastar handgranater på folk i dessa tider. Men världen håller ju ändå på att gå åt helvete så snart så kanske. Jag menar. Vad fan är det för fel på folk som dom djävla republikanerna. "Nej, vi ska fan inte ha nåt stimulanspaket..." - ?!?!?!?! Nehe! Det är ju djävligt lätt att sitta på en vadderad tron gjord av tigerskinn och röka utrotningshotade ormar så länge man inte behöver titta dom där människorna som gör allt verkligt, skattebetalande, jobb i ögonen. Nej. Kolla på när dom blir av med jobb och inkomst bara. Nej. Inte fan ska arbetare kunna få bestämma över sina egna villkor genom att bli med i ett fack eller liknande. Nej. För två veckor sen sa en av cheferna i GM att det är så slutet på civilisationer börjar. Ja, din lilla jävla korkade gamla gubbe. Så är det eeeexakt. Nej. Slutet på civilisationer börjar med tjocka män som tappar all kontakt med verkligheten när makten skymmer sikten på vad som verkligen är ett liv. Och varför i hela djävla helvete baseras allt i våran förbannade, illaluktande ursäkt till värld på hur mycket du kan tjäna, och hur många som vet vem du är? Är det ingen som förstår att bankväsendet kommer att bränna ner alltihop? Nej. Det är som med fettman. Vi äter och äter och äter och sedan börjar det föras ett djävla liv på varför vi håller på att dö. Så det tas genvägar och det bryts mot naturlagar för att bli smal igen och sedan börja äta lika djävla mycket igen. Nej. Det enda som är utvägen för allt är att armhäva sig upp av egen styrka och ta kontrollen över det som har förlorat all kontroll. För fan vad jag är less på att tycka att världen är en ful plats.
Men det är måndag och jag tycker oftast bara så på måndagar.
Hehe!



Så.
Skönare nu.
-----------------------

Vänta. Tillägg:

Det där där ovan är inte bara något random vänsterkantsnonsens. Det jag egentligen
vill säga är att hela världen har blivit av med vetskapen om vad sunt förnuft är. Vi är
korkade och lata, så det klart som fan vi inte märker att små enkla förändringar skapar
ett djävla monster som vi inte har någon kontroll över. Hjärnan i monstret är bankväsendet.
Ja, kapitalismen. Och nej, det är inte heller något vänsterbabbel. Det är bara så det är.
Om du inte tror på det så börja kolla i varför du har fått sparken från ditt jobb. Inte vad
chefen hade för anledning, utan vad företaget hade för anledning, och var den anledningen
i grunden kommer ifrån. För det är ju så jävla enkelt egentligen mina små finansgrisar.
Profit-profit-finanstjockgris!

Städ

När jag var ett litet barn så jag ut som ovan.

Nu är det bara så att jag inte riktigt vet vem kvinnofingrarna är som håller i det lilla livet. Det är ju lätt en cool bil också. Jag tänker mig Magnum P.I.'s Ferrari 308 GTS. För ibland så känner jag bara för att stänga av mig från allt annat ett tag. Det kan vara så skönt. Nu behöver jag det. Men det går inte så bra ibland att bara stänga ute. Vissa situationer och relationer till vissa människor tar ändå tankar och koncentration (från att inte koncentrera sig på något). Vilket slutar i ett trassligt hjärn-nystan med flera hundra trådar att dra i.

CTRL+ALT+DELETE
REBOOT
STIMULERA

jag behöver förstå bättre.
gör det snart.
ett par sekunder bara.

Kulstötarn

Vi åt leverbiff med potatis och brunsås.
Det var en så levande dröm. Herregud. Jag tror att det var i början som jag stötte kula också. Men det var svårt. Fick inte till tekniken. Nä. Försökte att göra snurrtekniken men stötte åt helt fel håll. Så den vanliga "ryggen-mot-stöthållet"-tekniken fick funka. Men jag var inte så haj på det heller. Det är svårt det där i drömmar. Inte just bara stöta kula, men att genomföra de simplaste funktioner. Som att kuta.

Att kuta i en dröm funkar ju aldrig. Det är som att man står på ett rullband som går emot en så det bara blir en tredjedels steg fram vid varje riktiga steg. Samtidigt som man har 3-kilos sandsäckar runt vristerna. Men det vet ju alla. Att stöta kula i en dröm däremot. Det är en riktig utmaning.

Iallafall så hamnade jag hemma på Kolonivägen 3 i Hammarstrand. Huvudkontoret för FC Kolon och också det hus som rymde mitt då lilla ego i en tretton år kanske. Jag var i nuvarande ålder och fadern bodde där nu. "Konstigt"- tänkte jag och undrade vad det var för flaskor som stod på bordet. Innan jag hann ta reda på det så fick jag en portion mat. Det var leverbiff som var lite bränd. Fint kokad potatis. Brunsås och liiite lingonsylt. Det där jävla vitrinskåpet i furu med glasluckorna som smällde så förbannat då man stängde dom. Det gick inte att undvika det där jäkla ljudet.
Sen vårat gamla köksbord, också i fucking furu. När jag var liten var det perfekt höjd på balken i mitten under bordet att ha fötterna på. Men nu var mina ben alldeles för gängliga. Det störde mig nåt fruktansvärt. När sedan karln hällde upp ett stadigt glas vodka till sig själv och svepte så var drömångesten tung.
"Satan..!" - tänkte jag. Knöt handen under furujävlabordet och plockade fram mobiltelefonen. Jag ljög ihop nåt om att jag skulle hämta nåt på mitt rum medans jag samlade ihop mina samtliga tillhörigheter. Nu skulle jag fan lämna. Jag skrev ett sms och skickade till brorsan. Gick in i köket och jag tror jag skrek någonting åt han. Men någonstans här vaknade jag. Med en känsla av att kavalleriet var på väg samt att jag hade en bussbiljett.

Efter en sådan tydlig dröm tar det ett tag att övertygas om att du inte har ätit leverbiff.
Du har fan inte stött kula.
Och farsgubben har inte ramlat av vagnen.
Sända meddelanden i mobilen får till slut övertyga dig.
Inget skickat.
Tur.

Finansgrisen har Tourettes

Tic-tic-tic-tic-tic-tic...
Undrar vad dagarna efter mars och april kommer bjuda på. Det undrar jag. För finansgrisen gör det ju stört omügli att känna lycka på arbetsmarknaden. Där går han och bökar sig igenom företag på företag med sin tjocka buk och oattraktiva anlete. Alla får dra in skärpet ett hål och lära sig recept på fina thairätter. Matigt fina på endast mjöl, bambuskott och grön curry. Så när kinderna börjar sjunka in och tänderna tvättas med salt och vatten så vet du att det är dags att vända blad. Men där sitter då finansgrisen på nästa sida och tjockar ner den. Gör det svinsvårt för Joe The Plumber och Pat The Cultureworker att fixa trabajo och flis.

Så jag och Joe läste att telecombolaget Ericsson gick med svinvinst. 6,5 miljarder! Svinmycket pengar ju! Så vi tänkte att vi söker jobb där. Joe sköter rören och jag sprider mänsklighetens bud med hjälp av glädje och hopp. Så tänkte vi. Men bryskt fick vi saloondörrarna på näsan då 5000 stackars modlösa smågrisar hängde med huvudet och fick gå till arbetsmarknaden och sälja svål. Jaha. Nu tänkte jag att det är var man för sig själv. Så jag startar firma och blir konsult på egen hand. Fan, vad fint det låter! PB-Konsult-AB!
En skitsnygg karriärskvinna kommer då fram på sina femkilometersben och svallvågshår och frågar "Vad är du för sorts konsult då, unge man?". Fan! Att jag inte har nåt bra svar på det då. Järnspikar!
Nåja. Jag räddar det med att prata om insprirerande saker och ger fan i att andas till jag har hennes odelade intresse, tänker jag.
Fan! Jag svimmade! Vid alla Nelsons kanoner!
"Jag tonar ner mig litegrann"- tänker jag. När jag ligger på en soffa och blir fläktad tillbaka till liv med en Illustrerad Vetenskap från '92, som hålls av en liten gris som är anställd svart av finansgrisen. Han hade inte råd att betala a-kassa i sitt förra jobb så han kliver över sin broders lik och inkasserar kronor 400 vid Gå.
Vi kallar honom Nasse.

Så jag viftar bort Nasse med ett ryck och tänker att jag minsann inte hör hemma i den kasten. Jag återföddes ju för guds skull inte som untouchable! Så jag tvättar händerna med dyr antiseptisk kräm och knackar sedan dörr snabbare än Zorro. Alla säger vänligt "Heeeeey! Pat The Cultureworker! What gives?".
Jag förklarar mitt ärende.
Trabajo!
Flis!
De säger allihopa i kall kör "Men har du inte hört Pat? Finansgrisen har ju bökat och blåst sönder mitt stråhus. Jag är den enda som kan baka kaka i dessa tider. And I am so sorry my friend!". Jag går så hem, med min groende svans mellan mina urtunnade lår. (Ja, det ska vara en finansgris som får mina kannibal-lockande lår att bli av med sina massiva omfång. Nu ser jag också ut som en indievegan mamma!)

Jag slickar av de absolut sista chipsresterna från mina fingrar. Grillchips. OLW. Jag tänker att kommer sakna de där chipsen i de nästkommande månaderna av existensminimum och kravmärkta relationer. Jag funderar om hur det ser ut på socialkontoret. Har dom verkligen piskor och eldkastare som i historierna? Får man verkligen gå runt med förnedringsskylt i dagarna tre? Får man verkligen en konstant prenumeration på 500 skamsköljningar/dag?
Åh, nej. Jag som bara ville vara en dukti myra och bära mitt strå med så liten arbetsinsats som möjligt i förhållande till lönen. (Den allmänna måttstocken på arbetsmoral i finansgrisens mage.) Men där sitter jag då i mörker och blåst. Kärlekslös och förbannad. Och jag var nog kanske en untouchable ändå...
--------------------------------

Men vadå:
Existensminimum har jag levt under förut.
Attraktiv är min person på arbetsmarknaden.
Man kanske ska passa på att utbilda sig ändå?
Grå verklighet är en konstant för människan, det är bara att nyansen är lite mörkare nu.
Den där mörka nyansen har jag också klarat förut. Och då visste jag ju inte ens hur jag skulle göra det.
Jag mår bra och får dricka mitt kaffe som en duktig pojk.

Det är så jävla enkelt.
För finansgrisar är vi allihopa.

- Gangsigns up!

del 3: Vargarna rann av mig! - och andra sätt att trotsa naturen

Det var som det brukar vara.
För fint för att funka. Det är så det går ibland. Ingen anledning finns egentligen att gräva i det eller överanalysera. Hur konstigt det än kan låta så fick det som var mellan mig och henne förbli o-sönderanalyserat. Varför skulle jag förstöra något mer fint med min helt fantastiska analytiska förmåga? (Sedan om alla slutsatser är rätt alltid får någon annan dömma. Men analys i dess djupaste form tas på stort allvar i detta kranie.) Objektivt så var det nog en tävling med väldigt skillda deltagare, där det då blir väldigt svårt att komma i mål samtidigt som vänner. När den ena är snabb och den andre är lite långsammare. Ingen dålig på något vis. Jag förstår. Att stöta på mig i mitt nuvarande liv är inget som passar in så bra i hennes tillvaro. Eller passar in. Det är nog mer att pusslet blir för svårt att få klart. Så djävla många bitar och så djäkla lite tid. Jag vet nog att när jag ger mig hän så kan jag nog bli lite väl. Men samtidigt så ser jag ingen anledning att inte göra det heller. För någon gång hoppas jag få vara med någon där det inte skiljer 60 mil, 40 intressen eller för många år. Att göra det svårt för mig själv är jag bra på. Lite för bra. Så när jag försökte göra det osvårt för henne och mig så blev det mest, ja, jag vet inte vilket ord som passar. Men för mycket jobb gjorde det svårt att se var det var det började. Trots att den början var så bra som den var. Men det är så det går ibland. Dagen då första snön kom till stockholm var det, då vi skildes åt. Jag åkte till Jonathan, som strök mig på pannan och förstod. Hela allt det här får jag tycka är väldigt fint. Även fast jag var som en vilsesprungen kattunge.

Det jag gjort tidigare efter att ha skiljts från någon är att inte mått så bra. Historiskt sett så har jag helt episka tillfällen av att möta hårda väggar där, på andra sidan av "Patrik, vi måste prata..."-meningen. Det hade jag kunnat gjort nu också. Vi var aldrig ihop just, men ändå. Jag bytte dock rutinen för det den här gången. Och istället för att vara dum mot mig själv så ville jag vara snäll med mig själv. Så jag andades ett par gånger och funderade över vad det var som hänt och hur jag varit och hur hon varit och varför det kändes som det gjorde. Sedan tänkte jag att det kanske var för det bästa ändå, och la ifrån mig ärendet ur huvudet lite grann. Varför skulle jag nu älta? Nej. Ingen anledning till det.

Något jag inte är så bra på är logik.
Därför tycker jag det är helt självklart att jag missat en grundläggande egenskap i mitt prioriteringsträd väldigt länge. För någonstans uppe i toppen har jag suttit omgiven av grenar som växt sig väldigt starka genom åren. De grenarna har att göra med alla andra. Och några trädvåningar längre ner har det som har att göra med bara mig suttit. Suttit och inte fått så mycket uppmärksamhet. Det blir ju lätt så. Så logiskt sätt så är det då helt självklart att jag slutat i personlig kollaps i mina gamla relationer, eftersom jag inte kollat åt den där grenen längre ner. Varit helt upptagen av allting häruppe, alltså allting som handlar om "henne". Sedan gjort ursäkter till de som frågat, för att jag inte velat se åt min egen gren. Hokus pokus - kollaps.
Men.
Efter årets tidigare insikter så var det så ganska enkelt och, för en gångs skull, logiskt att jag skulle se mycket mer till mig själv. Jag har hört att de flesta andra gör det också, och att det är ganska normalt. Nu påstår jag verkligen inte att jag är någon vit ryttare som tidigare åkt runt och räddat folk till höger och vänster. Det jag menar är att jag trott att jag kan fixa allt och alla. Förnekat mig själv rätten att då undersöka hur jag själv är (och mår) i den givna situationen och sedan kört på den linjen tills det krashat in i nåt hårt och orsakat skada.
Så alltså kollar jag om jag mår bra innan jag kollar om andra gör det. Det är en enkel väg att ta hand om sig själv längs.





























"Jag hade ett väldigt bra år 2008 måste jag säga"
"Du har dock inte givit det intrycket" - fick jag höra igår. Det hela var i en mycket vänskaplig ton och lämnade mig mest funderande om hur jag för mig själv. För det kan nog vara så att när man lärt sig att gå med ögonen i marken väldigt ofta, så hänger det omedvetet kvar som beteende. Även fast ögonen nu vill riktas mot skyn. Men något som hjälper att lyfta huvudet ur det beteendet är ju ändå att promenera med sidorna flankerade av vapendragare. Jag har en sjuk tur att ha några sådana som alltid är en garanti för bättre mod. Dels dom som har funnits med en tid, i Pulpa. Bara att gå runt med dom är så....ja, fan "häftigt" är nog det bästa ordet. För jag känner mig verkligen häftig när jag går med bandet så. Men sedan så är ju Kolonivägens Kapell något som utvecklats till ett kollektiv beroende av att spela live, repa, och ha skitroligt.
Aspåspöjkan var riktigt bra förstod jag i gymnasiet.
Men det är först nu jag ser riktigt hur bra dom är. Hela gänget. Och det är ett helt, fullt, stort nöje att vara inräknad på ett hörn. Livssynen hos dom är något jag inte var riktigt van vid och det är något väldigt sunt och rejält med sättet de tänker. Speciellt min bäst och mest välklädde vän med 54 jeansjackor i garderoben, fantastiska kockkunskaper och ett munspel han vet hur man drar som en slipsten. Han och jag har spelat endast iförd kalsonger på några efterfester under hösten, och jag kan nog påstå att det är det bästa sättet att uppleva musik på.









Dom frågade om jag ville jobba kvar till det stängde och jag sa ja. Jag jobbade kvar fram till det stängde och jag sa "jag har inga pengar". Det var så det var. Men så stod jag helt plötsligt i ett klassrum och skulle förklara för 23 elever vad mitt jobb var som kulturarbetare/arrangörscoach. Tur att jag kan ta en publik ganska bra för den där första gången sköt jag hejvilt från höften och klarade mig därifrån utan värre fysiska skador. Jag hade fått jobb på en kulturinstutition och jag fick jobba typ så mycket jag ville, och jag skulle få helt ok betalt. Så jag hade alltså gått från att sitta på ett kontor där det fördes statistik över mig från morgon till hemgång. Via ett drömjobb i en butik där personkontrollen inte var så rigorös, men inte heller lönechecken. Till ett jobb där jag hade ett strypkoppel the size of Texas och fått en stor hundgård att bara springa runt i och leka med vad fan jag ville. Som innekatt så var detta en omställning. Det har tagit ett tag att våga göra det. som nu visar sig vara helt fantastiskt roligt. Något viktigt och meningsfullt som jag ska försöka göra ett tag nu. För jag får fortsätta med det, och jag vill fortsätta med det. Jag ska dock hela tiden kolla på neonskylten jag satt upp ovanför sängen som förklarar för mig att jag ska se till mig själv. Så jag inte ställer till det. För jag tror att mina krav för vad som är en "OK" tillvaro är så låga så låga efter det senaste året. Och jag är värd något mer.
























En enastående kväll i Ås på tidig höst.


Den här veckan är '08 års bakfylla. Året dröjer sig kvar lite.
Julen var, likt förra året, överfylld med dekadens och synd.
I lördags slutade kvällen i gråt som kom från någonstans jag inte riktigt vet. Jag var trött och saker behövde nog gråtas för. För jag grät mycket och länge. Men det är inget fel med det och jag tycker snarare det är något fint med det. Att vara försvarslös i sin gråt ett tag. Och sedan må bättre. Nyårsnatten slutade också med gråt. Varför vet jag riktigt, men det är som min gode vän Erik säger, att det behöver inte finnas en mening med allt man gör jämt.
Det är väldigt betryggande att tänka så.


Det är många tankar som försvunnit nu, som kanske borde skulle varit med. Men jag skyller på moderaterna som vanligt. Sev har varit en ny bekantskap som jag gillar, och vilken fotograf sedan. De som orkat läsa alla de här kan dunka sig själv i ryggen som tack från mig, och kanske får ni någon gång en puss.
Så önskelista '09:

- Bra inkomst
- Mången förtäring av god mat
- Minst helårsprenumeration på pannstrykningar
- Flera tjog av uppträdanden på scen
- Hångel och nakenhet


Så jag har blivit tjock, inte av julmaten, men mellandagschipsen. Tittat efter ögon, lite i smyg mest bara. Mailat och varit glad för de mailen. Ska på kusinträff imorgon och kanske spela lite musik. Jag ska leva som en prins och försöka framställa mig likt en också. Hela året förhoppningsvis. Jag har talat om livet och kvinnor med en av de bästa ikväll. Han som har hjärtat på armen mer än jag. Imorse satt jag i telefon med en av de andra bästa. Jag grät och han var på väg hem från jobbet. Fatta vad det är otroligt att kunna leva med så fantastiska vänner.
Kalla det cheesy ni. Men jag gör det fan inte.
Jag ler nuvarande och tyck vad ni vill.
Jag vet vad jag är värd i år.
Gangsigns up y'all!

Min nya kavaj

Gott nytt år då.
Del 3 får börja nya året och samtidigt avsluta det gamla. Den kommer imorgon.
Jag ska nu duscha. Dra på mig min nya kavaj och bege mig på sjurätters middag.
Dra på trissor.

del 2: Känslodöden lyssnar på MGMT

Jag började springa någon gång på vårkanten. Det var chefen som drog med mig efter jobbet en dag. Jag trodde jag skulle ramla ihop efter två kilometer. Hjärnan tycktes ha slitit sig från skallbenet och letade sig mot lungorna för att få syre. Aj, vad ont det gjorde överallt. Nästa gång koncentrerade jag mig på att andas. Det gick då bättre. Jag insåg någonstans att jag har för starka tävlingsinstinkter för att springa med folk som sprungit oftare än mig. Så jag började springa på egen hand. I en terräng som inte var lika kuperad som ÖSK's idrottsmannakullar. Först sprang jag någon kilometer i taget men det dröjde inte länge förens jag ville springa längre. Jag sprang runt frösöberget ett par gånger, men det tog ut mig för mycket. Till slut visade det sig att en runda till Lugnvik och hem var ultimat. Ganska plan och jag kunde därför styra mitt tempo som jag ville.

Med motion blir så tankeverksamheten ännu sundare märkte jag. Och inte nog med insikterna i förra avsnittet så dök tankarna upp att jag inte var någon annan än jag själv är. Det är inte schizofreni jag syftar på nu. Jag har ofta tänkt att jag är på vissa sätt för att min far eller min bror är eller har varit så. Det är som jag tänkt att eftersom de redan trampat en viss stig så kommer samma stig vara min oundvikliga väg.
Jag tror att 'instängt' är rätt ord för det.
Men jag kommer ihåg natten jag låg och funderade över ting som ligger ivägen för sömnen (som jag ofta gör). Då jag faktiskt sa med klar röst i kolmörkret på Törnstens Gränd 17; "Jag är inte min far, och jag är inte min bror". Det var en lugnt insikt som lugnade mig.
Det handlar inte om att jag inte vill vara dom eller att jag ogillar deras sätt på något vis. Inte alls. Det handlar om att jag inte automatiskt är dom för att vi kommer från samma familj. Möjligt så är det ett fantastiskt sjukt tankesätt att gå med, det där. Vad vet jag. Det var något som andades ut.

Hon förstår så mycket att det inte krävs mycket ord.
Det är jag glad för. Man kommer varandra nära när det är så. Och hon vet mycket väl mina brister. Vi kom varandra väldigt nära i början på sommaren någon gång. Det var enkelt och det var lätt. Vi kom, med våra väldigt skilda historier, fram till att vi hade samma sätt att skydda hjärtat på. Livlinorna hängde i våra ryggar likt spindeltråd. Starkare för varje krossat hjärta man erfarit, och varje händelse som stärkt cynismen. Vi pratade sällan om allvaret. Det blir ju lätt så. Gör det inte ont någonstans så finns ingen anledning att vända sig åt något annat håll. Men oundvikligen så behövs det ju.
Som alltid så målar jag upp mardrömsscenarion om att jag skadat eller sårat människan på något sätt och att hon definitivt kommer vara arg på mig. Hon frågade en gång varför jag alltid trodde hon skulle vara arg på mig, men jag hade inget bra svar. Sen har jag insett att det är något som min konflikträdsla har haft som symptom. Att det är lättare att förbereda sig på att alla kommer vara förbannade på dig så kan man lägga sig i parterrunderläge direkt. Smällen blir inte lika hård då.
Vi pratade. Och från min del fanns det inte tillräckligt. Det visste hon. Jag tycker fortfarande det är något sorgligt över det men jag vet inte riktigt vad. Hon är fantastisk den här. Finns ingen anledning att inte säga det.
















Det finns en hel radda inlägg från i början av juli då jag fick en semestervecka. I början av juni var jag så pank att jag nästan fick panik, men till slut fick jag sälja min gamla bas till en fin pojk. För pengarna betalade jag räkningarna och köpte en jeansjacka. Som sig bör.
I min jeansjacka blev stockholm något farligt och fint. Efter några dagar insåg jag att det var en festival jag var på. Hos en alldeles otroligt fantastisk Jimmy huserade min mer och mer slitna kropp under denna vecka. Han gav mig fina Bloody Mary's för återhämtning och en bädd för vila. Utöver det så var han ju ett ypperligt sällskap också. Som vanligt. Vi hade festival och vi försökte se band. Det gick inget bra så vi åt gott och drack gott. På lördagen skulle vi på Trädgården.
Jag skulle ta ut pengar.
Jag var pank.
Panik.
Sådan grad av nedslagenhet som jag då uppnådde kräver en riktig kraftansträngning. Hur kunde jag vara så korkad? Mina fina vänner tog med mig även fast jag ville hem och de försökte muntra upp mig. Jag ville hem och jag ville springa. Det kostar inget att springa, och det var bättre för mig än att stå helt ointresserad på någon klubb någonstans. Så säger Martin: "This was our decision, to live fast and die young. We've got the vision. Now let's have some fun!". Även hur pretto det låter och hur töntigt det kan vara så muntrade det upp mig. Jag hade ju haft helt sjukt roligt med mina bästa vänner i en finfin sommar. Vad var fel med det?
Så jag lugnade ner mig ett slag. Sedan började jag se mig omkring. Flera av mina fina vänner stod med väldigt vackra flickor som skulle kunna golva vem som helst med en pannstrykning. Men jag kunde inte bry mig mindre. Ingen eller inget intresserade mig för det minsta. Känslodöden hade gjort det med mig. Nästan inget alls intresserade mig. Nu såhär i efterhand kan jag förstå att vissa attribut som jag tidigare identifierat mig med då jag mått dåligt inte tände mig längre. Och eftersom jag inte mådde dåligt och inte var särskilt lycklig i min fattigdom så var det här mellanläget helt främmande. Så jag kallade det för känslodöden. För inget bet. Och om det gjorde det så var det inte särskilt hårt. Efter att ha sprungit resten av juli så kom yran. Som vanligt visste vi vad som väntade. En vecka av furiöst festande följt av en vecka av fullkomlig tomhet.























Lördagen innan så var nog den finaste utekvällen på hela året.
A*TEEM spelade på Rockaway Boat och peppen var helt vansinnig. Jag hade aldrig åkt rockbåten tidigare och A*TEEM är ju sveriges bästa metalband. Till råga på allt var det bland sommarens finaste dagar i Östersund och så mycket fint folk var med. Efter att sett ett perfekt vykort på flaket vände ångarn och åkte hem igen. Efter andra setet hörde jag knappt någonting och var helt trasig och svettig. Men det var så värt. En komplett överkörning till kväll.
Onsdagen efter spelade vi med Pulpa.
Det var varmt, det var helt fullt och jag fick känna mig som jag brukar efter en kaosspelning. Helt oförstående och med värk i hela kroppen. Det blev jobb och det blev fest på natten. Jag och Pontus åkte på att spela skivor på efterfesten och vi tackade och tog emot. Vilken fest vi sedan höll. Dagtid var vi spöken på skivhörnan och efter stängning gjorde vi Bloody Mary och trivdes. På lördagen var jag med om bland de roligaste timmar jag funnits. Helt oavbrutet skratt och en översköljande glädje. Det var med en nöjdhet som få gånger jag gick hem för en tupplur.














Jag kan i detalj beskriva hur jag träffade henne och var det tog samt hur hårt. Men det ligger ju någonting i att spara den magin till mitt eget huvud. En promenad klockan 06:00 genom Östersund med 400 stopp var det mest otroligt självklara just då. Hur sådant fungerar vet jag inte riktigt. Eller jag har minsann inte vokabuläret att beskriva det nu. Men jag visste efter ett par sekunder att många murar hade fallit. Hur några få har den förmågan kan jag inte förstå, men jag bryr mig inte om jag aldrig får reda på hur det funkar heller. Hon åkte hem där, i slutet på Östersund. Och jag gick tillbaka till hotellet. Där var det efterfest, och där fick jag höra att hon inte skulle bry sig om mig. Hon umgicks faktiskt med miljonärer, och någon sådan visste jag väl att jag inte var. Jag försökte inte bry mig. Men orden yttrades. Vi blev fulla och smutsiga på festen och sedan åt vi frukost. Som sig bör.

Jag gick hem.
Hade tappat nycklarna.
Gick tillbaka.
Fick inte igen dom.
Ringde låstjänst och somnade i trappuppgången för att bli väckt av en väktare.
Det var ett av mina mest stolta ögonblick som människa. Att bli skakad till liv av en "lagens" man som skulle låsa upp min lägenhet på grund av att jag tappat mina nycklar på fyllan.
Jag grät ett tag men hade fått ett sms från kvinnan. Ett sånt där sms som golvar mig. Ett farligt och fint sms för mig, eftersom sådan ömhet skär så hårt.

Så veckan efter fylldes så av fullkomlig tomhet. Förutom löpningen.
Det som följer är en fortsatt fattigdom, en längtan och ett årsslut med slut på det mesta.
Tick tack...

del 1: Tillgång och Efterfrågan

Det började på en brygga i år.










(längst till höger)






Vi hade spelat in en skiva med bandet och den skulle släppas. Mesta delen av januari är ett haze av förväntningar/planerande. För vad fan skulle hända när plastbiten släpptes lös bland vanliga dödliga. Helvete! Det här var ju mitt klonade lamm. Mitt kärnvapen. Min heliga graal som skulle hållas hemlig. Så tyckte jag vid några svaga ögonblick. Det blev dock dags för en releasefest i början av februari och det var något alldeles extra. Människor kom i hoper och gjorde det hela till en väldigt fin kväll. Dock slutade det för min egen skull i väldig omvälvning. Inte för att det sov sex personer i min lilla etta, utan för vad jag och Micke stått och skrikit till varandra mitt på golvet i bara kalsongerna klockan 5 på morgonen. Medans de andra sov. Ingen hade hört det. Jag grät och till slut kramades vi. All spänning kring skivan och jobbet runt det hade gjort mig till en lättretad sak som var svår och otrevlig. Jag skämdes så mycket den söndagen.

Nu kommer jag inte riktigt ihåg om jag gick i terapi så mycket i vintras. Och det är det här som är det tråkiga med årssammanfattningar. Att början av året inte koms ihåg lika väl som slutet. Det jag alltid var osäker på var dock alltid om jag skulle få jobba något/hur mycket jag skulle få jobba. Vid den här tiden hade jag bara jobb på skivbutiken och jag mådde bra av det. Jag saknar Skivhörnan som fan ibland. Vilket jobb. Sedan att jag fick lära mig innebörden av existensminimum är en annan femma. Vi hade dock bestämt att vi skulle till Sundsvall på Kent och Familjen. Jag, bror och Morgan. Hela historien kan besparas er, men efter en otroligt fin kväll i både Familjens och Kents sällskap gav vi oss av hemmåt, och det finns något att säga för fyllelås på mobilen och välgjorda bilfönster. Och goda bröder. Och rädda bröder.

Efter den natten trodde jag att det var något seriöst fel på mig. Jag var helt övertygad. Det sa jag till min familj också. Jag berättade allt och blev lilla offret Patrik. Så var det. Jag fick reda på att jobbet skulle läggas ner i september, men att jag hade jobb. Jag fick frågor om hur jag "tog det". Och, mind you, frågorna var till det lilla offret. Det var efter några veckor jag började fundera runt det. För ärligt talat så var det något djävligt fel med hur jag betedde mig. Jag gick på autopilot som för att sväva mig motståndslöst genom ett helt resterande år. I terapin sa hon åt mig att backa lite. Och här någonstans kommer jag till årets första stora insikt.

Den gjorde mig arg och den gjorde mig stark.
Jag får oftast slå mig i sidan för att det inte ska komma tillbaka, detta beteende. För hur sunt är det att låta vad andra säger om dig bestämma vad du är? Det är ju för fan att ta bort en stor del av den egna viljan. För att inte tala om vad det gör med självförtroendet och självtilliten. Så jag blev sur på mig själv och tillät mig vara sur. Det är inget fel i det. Sedan bestämde jag mig för att jag inte skulle göra så längre. Jag hade gjort det för länge och låtit på tok för många människor få ta ner mig på tok för långt. Det gjorde att jag backade ännu mera tillbaka, både i funderandet kring hur jag beter mig och dels från vissa folk. Vi har matats i vår familj med det att vi fan inte ska tro att vi är något. Frukost, lunch, middag. Måndag till Söndag. Det var det enda the birthgivers hade fått till mat dom med, och visste därför inte annat. Jag är fan något. Inget stort, men jag aspirerar på något. Den som inte ser det är ju tokig. Och det var här någonstans i april/maj, som jag började tycka att det är ok att vara av den uppfattningen. För det är jag som är av den uppfattningen, och vad ni tycker spelar då ingen avgörande roll. Som det gjort tidigare.
Då har det varit lag.


I skuld till mina medmänniskor
För allt och inget och det därimellan


Faktiskt så var det så sjukt att det en dag bara gick upp för mig. Visst så var det i mitten av en utredning av tidernas hjärnfärs, men ändå. Det sjuka är att jag aldrig riktigt ställt mig frågan varför jag haft sånna fantastiska skuldkänslor innan.

Många dagar i min ringa existens har jag kommit hem från det jobb jag nu haft och haft skuld över att jag på något sätt skulle varit otillräcklig. När det är så jämt så ifrågasätter man det tillslut inte. Det hade blivit min sambo, i brist på annan. Den som välkomnade mig hem med öppna armar och gråskala.

När jag insåg det så var det som att skaka av mig lite damm. Ett förbannat, helt urbota korkat damm. Gjort av gamla och skitdåliga erfarenheter i gamla personligheter jag haft med mig själv från ett fult liv. Den här insikten kom inte med ilska, utan med ett ryck på axlarna och ett kort skratt istället. Ångesten har fötts som ett barn vid min barm så djävla onödigt mycket för ofta. Som att den kommer att försvinna helt?
Till de som mår dåligt för att göra det, som jag gjorde. För att det till början är en imagegrej och sedan är något som man inte tar sig ur och till slut gör en till ett berg. Så till de som mår dåligt för att göra det vill jag bara säga att du kan fan vara säker på att du kommer må dåligt. Tro fan inte du kommer bli till nån solskensbebis bara för att du släpper taget om ångeststolpen.
Det ordnar sig. Du kommer få må skit ibland också.
Då jag förtjänar ha skuld tar jag den.
Resten av stunderna slänger jag den åt helvete nu.

Det ledde mig till något jag fick googla för att veta vad det var.
Google gav mig inget bra svar, så "känslodöden" fick beskriva det.
Så känslodöd, sommar, livlinor och Tro och Tvivel 2008 i del 2.
För snart är året slut barn.