Äntligen är jag tillbaka i grubblerier. Mmm vad skönt. I normala fall skulle jag spilla mina guts här om vad det är jag grubblar på. Men pojkstackarn är rädd. Inte för att berätta något. Eller för vad någon ska tycka när jag skriver det, men för att jag inte har koll på vad jag tycker än. Heller riktigt inte vad allt handlar om. Ok då. Nä, jag skiter i självcensuren. För vad betyder det för de få, om några, själar som läser den här skiten.
Nu kommer det här vara otroligt oformulerat eftersom tankarna kring det här inte är uträtade, och heller inte logiska till viss mening. Vad det handlar om är att jag tror att jag behöver bli lugnare. Och när jag tänker så funderar jag på när jag senast var så pass lugn som jag vill vara. Då var jag ihop och avslappnad. Jag hade hittat nåt och var glad. Då funderar jag självklart på att jag vill hitta nåt igen. Men då ifrågasätter jag varför jag nödvändigtvis behöver "hitta" något rånytt. Det kanske jag inte behöver tänker jag. Men det är här det börjar gå fel. För det är här jag inte kan ta mig längre, eller iaf inbillar mig att jag inte kan ta mig längre. Ett exempel är att jag tror jag har en timer som säger åt mig när det verkligen är dags att sluta kolla någon i ögonen, alternativt stänga av eventuella känslor efter lika lång tid. Jag är så jäkla rädd att tycka om någon för mycket eftersom det kan resultera i nåt. Och så är knuten på mig själv slagen. Jätteskönt.
Men sedan har jag fått väldigt bra råd av bra vänner, som till exempel att jag ska skärpa mig och sluta vara ett liten feg rackare och "va?" är ett populärt råd också. Men eftersom jag inte vet vad jag vill eller med vem jag då kanske skulle vilja nåt med typ så blir allt svårt. Svårt och förvirrande and the playmaker goes "what?". Jag vill ha kärlek såklart och hade det varit som någon sa förut att det verkar som att jag gillar kärleken mer än själva föremålet för kärleken, så skulle jag nog ha haft nån sorts kärlek redan. Sorry. You were dead wrong. Jag skriver lite på engelska ibland för jag gillar't och jag vet inte varför det heller. Så det är mycket jag inte riktigt kan förklara. Vad jag tror jag kan förklara är något jag tror jag varit inne på förut. När (åh fy fan vad jag hatar ordet "kärlek" just nu)...går dåligt så blir jag Byggare Bob och bygger mur på mur på mur. Så istället för att fortsätta på det här oformulerande oformulerandet så säger vi stopp och jag ber någon skaffa dynamit, hacka eller traktor och riva sagda självskyddande egenskap.
Jag drömde att hettma började skriva igen. Så om du kan förklara vad det betyder så...
tisdag 4 mars 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
det är inte lätt att agera köttkvarn med sig själv ser jag. fast det är bra.
var glad att du kan känna saker iallafall! när man stängt av allt är det svårt att få tillbaka det igen. dysfuktionella kärleksmekanismer är vi allihopa. på ett eller annat sätt. tvåsamhetskärleken är ett konservativt fenomen som tränger in en i ett hörn av förvirrande förväntningar som aldrig kan uppfyllas. Jag tror att vi måste lära oss hitta kärleken överallt och ingenstans istället.
Skicka en kommentar