The father, the son and the holy trust-fund

In limbo. Det här med domedagsscenarion är en väldigt ihärdig och nedbrytande sak att bära runt på. Att försöka hålla sig vertikal i det hela är som att klättra i berg utan lina, men är berget det enda man kan hålla sig till så måste man. Jag håller på att bli tokig på den situation jag befinner mig i. Det är så komplicerat och så infekterat att försöka reda ut det blir en labyrint. Det är nog vad det är faktiskt. En labyrint. Just nu står jag någonstans mitt i och väntar. Stiltje döptes det till på terapin. Det stämmer. Jag har gjort en lista. Och jag har ska bocka av de största sakerna på den listan till nästa onsdag har jag tänkt. Jag måste, behöver och har inget annat val egentligen. Om ingen annan förklaring är bättre så känns det som jag kommer få en kniv i ryggen. Får jag det så kommer jag bli förbannat arg, besviken, desperat och gud vet vad.

Och mitt i det här ska jag hålla skenet uppe och spela och vara glad på lördag. Det klart jag vill spela, men jag tänker ju på allt annat än vad jag gör när jag spelar nu. Fast ibland kan det faktiskt få mig att glömma verkligheten för några minuter också och då är det fint. Jag vill verkligen inte påstå att jag är deprimerad eller mår dåligt. Det är bara att problemen är stora och högst reella nu, och det är skit skit skit. Which bank is gonna lend money to me? Throw me a rope.