Anti

Saker som är för stora att ta in är någonting som ingen vill prata om. Ens diskutera eller peta i. Nu kommer många tycka jag är skitstörig som skriver det här inlägget, men sluta läs nu isåfall. När är tillfället då det här vänder? Kommer det gå att flytta på skygglapparna eller är det bara såhär det är? För att förklara lite vad jag menar så är det den här kollektiva likgiltigheten som existerar överallt. Det är som att alla vet att den politiskt/moraliskt korrekta åsikten om en viss händelse är på ett visst sätt, och bara totalt instämmer. När någon bara ens tar upp ett "för stort" ämne möts det, i mina erfarenheter, i stort sett alltid med undanvikande blickar.
Det är ju faktiskt otroligt svårt att ta in dom här sanslösa sakerna. Och listan kan göras lång över vilka dom är. Men till saken hör ju också att det är mänskliga handlingar som begås och inträffar. Av män eller kvinnor som har en mamma lika väl som jag. Det är någonstans därför jag blir så frustrerad över det här då och då. Ikväll var ett sådant tillfälle då jag såg en svinbra dokumentär om Hiroshima/Nagasaki. En gubbe, som var runt tio när det hände, tog av sig tröjan och visade var bröstkorgen hade blivit så tunn att man såg hjärtat slå i stort sett. Han sa att han visade hur han såg ut och berättade historien, för att det faktiskt har hänt. Så enkelt. Det har hänt.

Det var ett tiotal överlevande som berättade sina historier som inte ens går att beskriva på annat sätt än att för några dagar så stod dom i helvetet. Allt brann. Folk gick utan skinn på armarna eftersom det hade brunnit bort. Drack de för mycket vatten dog dom. Men det visste ingen. Och ingen visste att all mat, efter det där radioaktiva regnet, var förgiftad. En annan dam, vars syster också hade överlevt men slängt sig framför ett tåg några år senare, sa att hon efter sina många år i livet insett att det finns mod på två sätt hos människor. De som har modet att dö, och de som har modet att leva. . . Nu var det här bara ett stickspår.

Nu säger jag inte att jag är så djävla svinbra på att prata om sådana här saker jämt. Jag önskar jag var det. Men jag anser att när man känner någon ilska, eller känner något överhuvudtaget för något som andra människor gör mot (eller med) andra människor, så ska man få säga det. Så alltså; "War on Terror" - en idé som är helt fel från början. Det går inte att kriga mot terrorism med våld. Det handlar ju om förståelse, och det är där bättringen måste börja.
Irak - livets vagga. Livets, och i det här fallet, oljans sköte. Det var självklart att det skulle bli som det har blivit. Men hur man just styr folkoppinion med "mediawarriors" är bland det mest skrämmande. Skräddarsydd sann krigsrapportering rakt i famnen på alla som har betalt för att inte gräva längre. And if something goes wrong, just wag the dog.
Guantanamo är det absolut ingen som vill ens tänka på att tala om. För det är inte vita, snygga människor som sitter där. Det är människor som är mindre värda än de som satte dom där eftersom världspolisen inte förstår språket de använder för att förklara att "jag har verkligen inte gjort något". Några har säkert gjort något. Men eftersom regeln nuförtiden är guilty until proven innocent (eller; innocent until tortured into being guilty) , så kommer det krävas lite....vad ska man säga....överhuvudtaget mänskliga tillvägagångssätt. Fan, om jag skulle bli torterad skulle jag helt klart kunnat skjutit Palme (några dagar efter jag var född). Don't ask, don't tell.

Det här är något jag tycker bara. Jag sa att det kanske skulle bli tråkigt att läsa så deal with it. Nu tappade jag vart jag var påväg, men Mad-Vlad Putin har ju hursomhelst tappat allt förstånd, och jag vill inte vara med om något storkrig under min livstid. Såååå...ajabaja! Läggav!

Jag är trött.
Sprang till Lungvik och tillbaka idag. (Ryggdunkar mig själv.)
Åt soppa istället för skräp. Bra igen.
Tvättade. Äntligen.
Men har fortfarande inte städat. Angst.
Nu blir det Kvällsro och nattsömn.