Salt, och dess verkningar

Idag har jag knappt haft ett dyft att göra på mitt lilla jobb. Så tiden har gått åt till att fundera. Vad jag har funderat över mest är mitt lilla psyke. För det kan ju vara högst intressant det där, för mig då, i varför jag hamnar i de tankepositioner jag gör. Låt mig formulera.

Svartvinbärssaft.

Jag ifrågasätter mitt gamla psyke mycket nuförtiden. Det jag menar med det är att jag ifrågasätter de gamla och onyttiga tankegångar jag ofta haft. Och det jag menar med DET är att jag har en tendens att sätta mig själv i vissa banor, då jag hamnar i situationer jag knappt någonsin hamnar i. (antecknar inför nästa terapisession). Vad jag hursomhelst vill komma fram till är att jag nu släpper dessa tankegångar. Hoppas jag. Eller jag menar såklart att jag självklart kommer släppa dessa tankegångar (för att få en ryggdunk från min terapitant). Jag finner mig själv i att konstant ifrågasätta om jag är god nog nu. Vad det har att göra med har inte att göra med om jag sjäv tror jag är god nog, utan om andra tror jag är god nog. Det har inte varit ett problem när jag varit herr Sten, som jag projicerat på mig själv ett tag. Det har blivit en tanke nu, när jag helt plötsligt har blivit av med spärrar och drar på för allt jag har.

Jag är rädd för att bli tagen på fel sätt när det gäller det här. Och jag förstår verkligen om jag blir det. Vem fan skulle inte bli rädd om någon som spärrar in sitt hjärta och sina egentliga tankar helt plötsligt brister och släpper ut det? Men tyvärr, eller som tur är, så funkar det så. Jag orkar inte vänta med att släppa på saker när det väl släpper, för det har varken jag eller ödet eller någon annan tid med. Det kommer kanske göra ont. Det kommer kanske brinna. Det kommer kanske sluta i att jag lever. Om det slutar i vilket som så betyder det någonstans att jag har gjort något.


Det var den första tanken. Den andra handlar om att bli kittlad.
Jag insåg idag att min hjärna behövde mer av någonting.. Det var bara så. Den behövde mer. Jag frågade mig såklart varför. Och började så ifrågasätta om det verkligen är så, just nu, att våra hjärnor behöver konstant stimulans för att hålla ett intresse vid liv. Om det är, eller vore så, är det otroligt tragiskt och förlamande för alla. För när blev fantasin något som existerar i det som inte går att finna i sms, msn, facebook eller dylikt? Vad hände med längtan och saknad, utan någon som helst kontakt? Jag försöker inte vara någon profet i det här, utan jag frågar mest mig själv. Men kan det verkligen vara så, att vi är så otroligt bedövade av den konstanta informationsströmmen att vi behöver förnya våra känslor lika ofta?
Jag hoppas inte det. Jag hoppas verkligen inte det. . .

Nu hägrar de mänskliga domedagsscenariorna igen, men i själva verket är jag på topp.
Cheers.