So pour a little salt - we were never here

Min dag började med att jag klev upp och såg basketfinalen 08:30 imorse. Det var skönt. Trodde jag skulle vara svintrött men det gick bra. Jättebra match var det, synd att spanjackerna inte kom ikapp riktigt dock. Hade varit gött om det blivit riktigt jämt mot slutet. Nåväl. Somnade sedan igen och vaknade av ett telefonsamtal jag inte svarade på. Satt och kollade på OS-avslutningen ett tag. Bestämde mig för att springa. Sprang väl runt 5 km och det var riktigt skönt. Sprang på hårt och när man har en hobby som självplågare-light så var det bra. Sedan träffade jag Nina. En av de första människor jag lärde känna när jag var liten människa, sisådär två år gammal människa. Hon är aldrig hemma nästan och det var väldigt trevligt att sitta vid sjön och snacka liv. Sedan gick jag och köpte chips för småmynt och gick hem. Hemma åt jag middag. Sedan chips. Allt medans tv-sporten visade OS-ögonblick till förbannelse. Men eftersom jag har otroligt lätt att bli tårögd när det gäller idrottsliga (och då personliga) prestationer så fick det vara på.

Som coachen i det amerikanska volleyboll-laget. Hans styvfar blev knivmördad, i Peking, på OS första dag. Nu tar hans lag ändå guld.
Som frustrationen varje gång de visar stackars Ara Abrahamians förlust. Jag menar, när den huvuddomaren sitter och skrattar åt något som nu i efterhand har konstaterats som regelvidrigt vill JAG sparka karln i huvet. Är det något jag inte klarar av inom idrott så är det när utomstående omständigheter påverkar det sportsliga i det hela.
Som han i supertungvikt som på prispallen höll upp ett kort på sin döde fru och kysste det.
Som han Afghanen som hoppades att hans taekwondo-guld (första i landets historia) skulle kunna hjälpa landet till fred. Hur naivt det än må vara.
Jag tycker dessa saker är något otroligt fint. De snackar om den olympiska andan, och det är ju faktiskt så att det verkligen inte ligger i hur stora arenor det byggs eller hur många smällare som skjuts i slutet. Den ligger för mig i vad de där människorna gör på vardera arena. Det är nåt otroligt häftigt att människor lägger ner hela sin tid och tanke till att åstadkomma otroliga saker i den gren de verkligen älskar. Det är en prestation om något och det får mig att gråta ibland. Well.


Break.
En söndag ska man tydligen vara trött. Man ska känna sig ensam och man ska vara känslofylld åt alla möjliga håll. Nu har det väl inte varit extremt idag, inte alls. Men eftersom jag hade en otroligt lugn lördagkväll så tänkte jag att söndagen skulle vara harmonisk och vacker. Men jag tror att det ostimulerade och längtande i mig gjorde att jag blev rastlös. Där var löpningen bra dock. Nu sitter jag här och kämpar att försöka formulera fram vad jag vill ha sagt. Som i Arctic Radar (s04ep09) när Toby inte kan få fram vad han vill ha sagt i the state of the union då Sam åker till Orange County. (Den där meningen var enbart menad till likhjärtade West Wing-nördar.) Jag skriver The state of the sundayman, men var är min Will Bailey?

Vi kan dock säga såhär.
Gällande framtiden så behåller jag mitt pepp och mitt driv men är också självklart livrädd. Som sig bör.
Gällande den kommande veckan längtar jag. Vilket är svårt att förklara. Äh, näe. Jag vill inte förklara ens. Varför ska jag göra det? Jag låter det vara som det är. Det är vackert nog. Det vore ju som att plocka isär en fin blomma för att beskriva just hur vacker den är.
Och med den meningen så kom jag ärligt talat på det bästa sättet att beskriva det mesta idag.

Eder hängivne
/P. Emanuel