...som den där gången mitt ben gick av

En mellandag. Jag hatar dom. Du sitter som fast mellan att ha ett mål att uträtta vissa saker men vara alldeles bara liiiiite för lat för att få dom gjorda. Så det slutar med att du sitter uttråkad med saker du borde göra men halvt inte vill. Du arbetar nu upp en frustration över detta men är oförmögen att jobba upp the guts att göra något överhuvudtaget. Ikväll har det gjort att jag inte städat utan sovit istället. Jag vill städa mer men jag vet samtidigt inte hur jag ska lyckas förmå mig själv till det. Så jag tänkte att jag köper ett par folköl. Men jag är så sjukt osugen på allt som har med fest att göra just nu, så det fick bli svartvinbärssaft istället såklart. Nu orkar jag inte kolla klart på en kass film men orkar inte heller göra klart en låt. Så nu är tv'n avstängd och musikprogrammet dödat. För här följer historien om hur mitt vänstra ben blev lite längre än mitt högra (ackompanjerat av Aeon's eminenta death metal-skiva Bleeding the False, men det hör ju inte ni):

Spår 1: Cenobites
Spår 2: Soulburner

Jag tror jag var tio, näe, elva år då jag en sommardag i början av juni besökte familjen Norin på solbacken i min hemby Hammarstrand. Som alltid skrattade vi, gjorde hemmagjord Daim och cyklade på gatan. Medan min barn-crush Jenny var inne och såg över godismakeriet var undertecknad ute på äventyr. Familjen Norin hade nämligen två infarter till huset vilka då gick ihop runt ett träd så att säga. Jag gjorde det till mitt uppdrag att cykla så fort jag bara kunde, runt runt runt runt.


Spår 3: Morbid Desire To Burn

Nåja. Klockan var väl mitt på dagen någon gång. Folk åt lunch osv. Alldeles vid vägen var en ganska hög häck som skymde allt vad sikt kunde vara. Men vem bryr sig. Det var på en lugn gata i Hammarstrand och en bil hör man ju väl? Tydligen inte. Vid mitt säkert 23:e varv runt denna infart var det helt plötsligt något som inte stämde. Jag låg i diket och insåg att jag hade nickat en blå Volvo 240 för någon sekund sedan. Bilen kom från vänster och tog mitt vänstra ben under knät mellan huven och cykeln. Jag slängdes in i vindrutan som sprack och skickade pojken två meter upp i luften innan jag landade.


Spår 4: Biblewhore

Omskakad och förvirrad försökte jag greppa vad som hänt. Det som kändes mest underligt var mitt vänstra ben. Sittandes på marken tog jag upp benet. Om du tänker dig att du har låret ganska rakt upp och sträcker underbenet rakt fram så var allt korrekt fram till runt tio centimeter under knät. Där hängde benet rakt ner igen och dinglade likt en pendel på en gammal golvklocka. Det var alltså en mer rät vinkel än vad det ska vara. Det gjorde inte ont. Men det skulle snart göra. Vid den här tidpunkten var jag chockad, och det enda jag kunde komma på att göra var att släppa ner benet på marken och skrika. Så det gjorde jag.


Spår 5: Forever Nailed

Man kan bli påkörd av en bil överallt där en bil kan ta sig. Det är många platser. Till historien hör att jag var smart nog att bli påkörd där grannen var ambulanssjukvårdare och pappa Norin var sjukgymnast. Båda hemma. Och båda lugna. Mitt skrik överröstade den traktor som pappa Norin körde och det dröjde inte länge förrns det var en duktig folksamling runt den lilla skräckslagne pojken. Föraren i Volvon var helt chockad och satt och höll i mig medans de andra kom dit. Det ringdes ambulanser och föräldrar, och det jag kan säga om jämtlands läns räddningstjänst är att....ja, min mor och far har bättre responstid än er med 45 minuter. För det var tyvärr så att ambulansen i Hammarstrand befann sig i Östersund men på väg tillbaka. (Lugn, jag ska inte nämna att ni åkte till fel by först.)


Spår 6: Satanic Victory

Så vad gör man utan smärtstillande och utan, ja, allt annat dom använder när dom fixar sånt där? Jo, man fixar det ändå. Så nu låg det alltså en ambulanssjukvårdare och en sjukgymnast och höll i mitt ben och sakta men säkert, gång för gång så drog dom tillbaka mitt ben i den positition det ska ligga. (Tilläggas bör också att benpiporna stack ut på två ställen på motsatta sidor benet...there was blood)


Spår 7: Enchanter
Spår 8: Bleeding the False

Jag kan säga att det enda man vill göra när man utsätts för sådan smärta är att somna. Det var det enda jag tänkte på och skrek om att få göra. Men det är tydligen en dålig grej den där medvetslösenhetsgrejen så det fick jag ju inte. De djävlarna... Till slut kom en distriksläkare i en röd bil. Han tog fram en spruta och stack den i min röv. Den djäveln. Det var något som heter morfin som jag skulle komma att tycka mycket väl om, men nu hade han inte nog i sin lilla pysslingläkarväska för att få mig att ens känna av'et. ...den djäveln.


Spår 9: Doorknocker

Vid det här laget hade han som körde bilen blivit lämnad ensam i diket, av hans farsa - Polischefen. Räddningstjänsten OCH Polismyndigheten visade sig alltså från sina bästa sidor denna dag. Min morsa blev råförbannad och fick någon att ta hand om honom den stackarn. Jag tror att brandkåren (?) dök upp här någon gång också, men insåg väl att jag inte brann så dom drog. Till slut kom den satans ambulansen iallafall.


Spår 10: Bow Your Head

Efter att ha blivit placerad i bilen och nerskjutsad till den lilla hälsocentralen för att bli fullpumpad med morfin fick jag någon sorts luftkuddeannordning runt benet. Man använder denna för att fixera liknande skador genom att blåsa upp grejen...och, ja...man blåser upp den. Det som falerade nu var att luftkudden hade pyspunka. Vi började åka mot Östersund (45 min med ambulans, 25 min om man kör som farsan) och halvvägs var luften slut, och det inte en bekväm resa att åka bil med brutet ben på jämtländska vägar. Så det var till att stanna och, ni vet, *pumpa-pumpa-pumpa-pumpa*. Lite humor har dom alltid di här räddningspersonalerna...


Spår 11: I Hate Your Existance

Tillslut anlände vi till akutmottagningen på Östersunds sjukhus. Där gjorde vi det alla vet att varenda människa gör på en akutmottagning. Vi väntade såklart. Jag var förbannad då, men jag hade inte varit lika förbannad om jag visste att drogerna snart skulle kicka in, och att nya människor skulle komma nya droger. De nya drogerna fick mig att somna till slut. Det var en vit vätska i en sviiinstor spruta. Han som gav mig det hette nog Ahmed.


Spår 12: God Gives Head In Heaven

Jag vaknade till i ett rum och folk ville veta saker. Jag ville inte berätta saker. Så det blev istället ombytta roller. Jag ville tydligen veta och dom berättade att jag skulle opereras mera. Gips funkade inte. Jag fick mer droger och somnade. Nästa gång jag vaknade stack det ut nåt ur mitt ben. Ett tag trodde jag att mina dåtida drömmar var sanna och att jag höll på att förvandlas till Optimus Prime. Men ack och ve. Det som hade hänt var att eftersom mitt ben var helt trasat satte dom in fyra skruvar som också då stack ut på fyra ställen och fixerades av en svindyr lättmetall-ställning utanpå.


Spår 13: Hell Unleashed

Sagan är nu nästan slut. Jag upptäckte för några år sen att mitt vänstra ben är längre än mitt högra och det är tydligen så det blir när något brutet växer sig starkare. En filosofisk sanning liksom en praktisk. Är du för kort? - Bryt dig själv!

Nu är skivan slut så historierna om hur jag bröt upp benet två gånger genom att först bli tappad (!) och sedan volta med min rullstol sparar jag till nästa skiva. Då kommer också historien om hur min mor fick ryggskott då hon bar mig uppför en trappa i sagda tillstånd.