Sweet nothings aka. The Whirling Bullets of Christmas Past Was My Two-Timing Religion

Har börjat få en grej för bambu. Antingen det eller så är det bambuns naturliga grönfärg som lugnar mig.

Min mor sa idag att hon tyckte jag verkade så stressad och ryckig. Det må så vara. Men en dag som denna som består av att sova länge, ta det jäkligt lugnt, ha terapiavslutning osv, är inte världens bästa upplägg för att göra mig lugn. Terapiavslutningen var däremot väldigt bra. Grymt bra. Nåt jag har bestämt mig för nu är att göra så mycket jag möjligt kan för att få spelningar. Så det första var att svara på alla mail i alla våra inkorgar som gäller bandet och regeln hädanefter är att det ska stå "Replied" efter varje ett senast en dag efter vi fått det. Jag orkar inte vänta på saker längre. I brist på ord så är det H-U-S-T-L-E som gäller. Eller som farfar skulle sagt "så slå ma näven te borde' å få nä gjort".

"Det är här i snön du ska bo" sjunger Mattias Alkberg i låten Stockholm. Då menandes att det är i norr man hör hemma. Det där är mitt dilemma just nu. Erik skrev idag om en intervju Håkan Hellström gjort i norge som det rapporterades om på PSL, där den gode Hellström talar om hur han ogillar Stockholm. Han har ju gjort minst två låtar om ämnet och det har många andra artister också. Jag vet inte. Stockholm för mig känns som ett stort fenomen, som att för att jag ska kunna vara något där så måste jag vara något redan innan jag kommer dit. Som att det skulle vara något sorts Eden för lyckade. Dit alla kommer när dom är tillräckigt bra. Nu tänkte jag väldigt högt, men jag har ofta tänkt att den stan skulle äta upp mig om jag skulle ens ge den ett lillfinger. Men samtidigt så är dessa mina förändrings/domedagsidéer som jag alltid måste älta innan lösningen eller svaret kommer till mig. Något jag verkligen inte tänker göra dock, är att dra ner planlöst, som mina älskade vänner gjorde efter gymnasiet. Utan jobb, utan plan och hoppas på det bästa. Come the fuck on. Det, för mig, skulle vara som att hoppa ur ett plan, ha en fallskärm inslagen i ett paket utan att ens veta vilken sladd jag ska dra i för att få den att öppna sig. Samtidigt så kan Stockholm vara något jag behöver också. Progression through revolution är ju något som funkat bra (nästan jämt) senaste åren och synnerligen senaste halvåret. Dalarna är så mycket färre och pojken blev man genom en insikt över en folköl med en god vän.

Så vad fan ska jag göra då?
Inte den blekaste. Det händer för mycket nu. Några av mina finaste vill att jag ska stanna och några andra av mina finaste vill att jag ska till Sthlm. Jag har fått murar rivna av någon helt oväntad. ...och jag vill nästan bara spela musik hela tiden. Fint va?
Men av någon anledning känns allt det där just nu - helt otroligt lugnt.

Fråga mig inte varför bara.