Ahab and Sue aka. Femton nachos för mycket

Jag har så igen sprungit. Som en tok. En korrekt tok. En riktigt korrekt tokig kroppschock. 2,5 km dit. 2,5 km hem. I ett sanslöst tempo. Både ditvägen och hemvägen bjuder på rejäla uppförsbackar på slutet i vilka min gamla tävlingsinstikt tar över och då ska jag fan vinna över. . . ja, nåt iallafall. Men för en man som gillar att plåga sig själv så är ju ett sådant här beteende helt i linje med vad jag tycker jag borde göra. Dels för att hålla mig plågad, dels för att bli bättre och dels för att bli snygg. Skitbra.

Jag vill känna mig mer som en man. Nu menar jag inte på något sexistiskt och vrickat sätt här, utan på det bra sättet. Uppskattad och erkänd som människa på något vis. Hur man nu uppnår det här vet jag inte, men någon enstaka gång har jag upplevt denna känsla och det är något jag verkligen vill ha mer av. Jag vet inte om det är för att jag sedan urminnes tider tror att jag inte är värd att uppskattas bara för att jag är. Oj. Det där har jag faktiskt inte formulerat tidigare. Men det är ju så. I mitt ibland störda lilla huvud så måste det finnas någon anledning till att bli uppskattad. Villkorslös uppskattning, eller för den delen kärlek, är något jag verkligen inte är bekant med. Det tror jag har spänt mig som en bågsträng ibland. För jag har för mig att jag inte bara kan låta saker vara. Jag måste vara något för att FÅ vara något för någon annan. (Läs om den meningen. Viktigt.) Vilket förmodligen kanske dödar idén om kärlek eller uppskattning direkt där. Nu menar jag inte att jag spelar "kär" eller så. Som Sofia sa så sätter jag mig i en kuvös i 10 år mellan gångerna jag ens funderar över att tillåta mig själv ge mig in i något. (Ok. Nu insåg jag idiotin att ens behöva förklara att det faktiskt är på riktigt som man känner något. Men meningen får ändå vara kvar.) Känslorna är riktiga, men mina påfund till krav på mig själv känns fabricerade när jag tänker efter. Clownbeteendet i sin renaste form; att göra något för någon för att slippa ha ont själv. För det KAN ju gå fel, någon gång. . . right? (. . . och man kan dö av solen min son)

Haha. Vilket vansinne till uppfostran man har fått alltså. Grymt.

Det där var en bra terapisession med mig själv.
Nu vill jag bli dunkad på ryggen och bli kallad Patrik.

Er katt i rävnäste
/P. Emanuel