I am not going to chase you to Alaska aka. Ingen sjunger Blues som Jeffrey Lee Pierce

Jag tänker inte svara på mina egna befallningar att jag ska bli som ett bortsprunget litet barn något mer. Jag tänker inte jaga eftersom jag vill vara villebrådet och inte jägaren. Jag tänker inte ta för givet att jag kommer bli ett vrak, som jag tidigare trott jag skulle behöva bli för att något ska vara på riktigt förut. Jag tänker inte bli ifrågasättande mot mig själv då jag egentligen vet vad jag behöver och vill ha. Jag tänker inte göra mig den otjänsten att reducera mig själv för att återigen inte tro på något. Jag tänker inte bli en kapitalsuktande 23-åring när livet levs medans man väntar på den 25'e. Jag tänker inte låta livet ta ner mig mer än några timmar åt gången då den neråtspiralens slutmål är besökt för många gånger. Jag tänker inte låta mig själv tro att jag ska vara mystisk och mörk för att vara intressant och tilltalande något mer eftersom just den tron och längtan har gjort mig till en något mer komplicerad själ än vad jag någonsin hade önskat. Men det visste jag inte då. Jag tänkte att jag ska bli som jag har blivit varje gång jag insett och ändrat på något. Lite bättre och lite uppgraderad mot för innan. Det den mystiska och mörka dock alltid frågar lugnt och stilla, med en kyla i tonen, är - när jag blir bättre nog?

Den jäveln ska tystas.

"Me and Pat hang out
and watch the game
every tuesday night
We share a laugh
and with him I feel alright"
Så skrev A. i en text (om jag kommer ihåg rätt just nu), och
det gjorde mig väldigt glad och gör mig fortfarande. Vi såg
första halvleken av Champions League-premiären ikväll
innan hon gick hem och jag köpte chips. Innan det hade
jag svarat på ett sms där jag skrev att jag skulle laga mat
och duscha samtidigt, vilket jag också gjorde. Däremot är
det inte så svårt att göra quinoa (eftersom man bara väntar).
Och inte heller så svårt att steka falafel (eftersom man bara gör
kötbullstricket med stekpannan). Så middagen bestod så av
falafel, quinoa och HP-sås, vilket fungerade skitbra faktiskt.
För att justificera mitt chipsätande så behöver jag berätta
att jag sprang 8 km efter jobbet. Det var en grym springtur
med väl avvägd fart och ett avstånd som gjorde att jag bara
trodde jag skulle dö den sista kilometern. Men samtidigt så
plågades det jämt och fint över hela kroppen. Sådär härligt
ni vet. Det är nåt jag är skitglad att jag lärt mig i uppväxten
ska det sägas. Att träna så hårt att man kommer över att
det är svinjobbigt och bara gör det. Per automatik.

Er lugnare
/P. Emanuel