Rosor växer i Törnrosdalen, nässlor växer närmre

Jag har aldrig varit tillsammans.
Det jag har varit är ett bra sällskap i en vecka eller två åt gången,
och annars en saknande kärlekskrank liten man med en distans till min längtan.
Vilken djävla insikt.
Jag vet inte om jag ska tycka att jag är patetisk eller om det bara är
chansen som alltid spelat mig onda och värdelösa spratt. Men om du
räknar att vara tillsammans med en människa som något du är när
du umgås frekvent, kanske också bor med eller delar säng med mer
än en gång varannan månad. Så faller jag inte in i den kategorin.
I guess that really sucks for me.
Jag har således aldrig fått vetat, och vet fortfarande inte vad detta innebär.
Förutsatt då, att jag har rätt. Vilket jag tyvärr alltid har.
Innan jag blir ledsen över detta på riktigt så skrev jag det här istället för att ligga
i min säng.

God natt

Er satans glädjedödare
/P. Emanuel