Re: Stacks aka. Dessa dagar i Swaziland

Kapitel 1 - Stormogulens blixtregn

Vid alla Odens vagnar så förbarmar jag mig
en sådan dag som denna. Historien upprepar sig
och måndagarna får ta smällen. Men det är bra jag
lärt mig vad det beror på, att det händer och att det
lika säkert går över. Tidigare var det vraket jag var
dessa kemiskt förstörda dagar något som istället fick
definiera vad jag var. Inte konstigt man då får för sig
att må dåligt är något konstant.

Nä. Söndagar och måndagar är det skäliga priset som
ska betalas för helgens festligheter. Om du inte skulle
behöva betala för att leva som en rövare så skulle ju
världen gå isär av alla pirater som skulle inneha för
hög lön på för höga institutioner. Nu hamnar dessa
någon annan stans istället så vi kan klaga på dem där.
(Insåg att jag var på våg åt ett farligt sätt att se på
vissa människor så jag lämnar det istället för att
uppvigla allt för mycket. Det är ju bara måndag.)

Ibland blir jag förvånad av att det kan kännas så dåligt
en måndag som denna. Jag har ju faktiskt ingenting att
klaga över. Eller jo, det har jag ju alltid såklart, men saker
är ju faktiskt väldigt bra nu. Det som också bidrar till att
jag tycker det är för att jag nu lärt mig själv att se vad som
händer omkring mig istället för att fokusera på vad jag tror
händer i mig. Med andra ord är jag beundransvärd. Haha.
Fuck you jantelag.


Kapitel 2 - Magica De Hex

I min familj på mors sida växte vi upp med en speciell
frukost allihopa. Vi har kommit fram till det jag och min
inspiration, K. Våra föräldrar matades också med samma
rätt är vi ganska säkra på. För hur annars skulle de allihopa
ha lärt sig att varje morgon ge sina barn en stor portion av
"Du ska fan inte tro att du är nåt" med inkluderad plusmeny.
Nu kan det här ju låta anklagande på vissa sätt, men i själva
verket så är det inte så konstigt i jantelags-sverige att detta
är en sed som överlämnas från fader till son. Från mor till
dotter. För har du inte lärt dig något annat så finns det ju
ingen anledning att tro att något annat finns att lära.

Vi har ett beteende i min familj. Det går ut på att när du ser
en annan medlem i familjen direkt få denna individ att förstå
att den inte är så mycket värd som den kanske är. Häng med
mig här, för jag försöker inte anklaga här heller. Jag gör det
säkert i viss grad jag med. Det är en sådan grej som kom med
byggsatsen för vår familj.

Det handlar om småsaker i själva verket, men dessa småsaker
hjälper till så mycket i den här jantelags-buffén som smakar så
bra för den äldre generationen. Det spelar ingen roll hur man
ser ut eller vad man har på sig. Du kan ge dig fan på att inom
några sekunder efter att ha träffat modern eller fadern få dig
en träffsäker gliring gällande att du banne mig inte ser rätt ut
den här gången heller. Jag och min bror har kommit över den
här fasen tror jag (även fast jag tydligen alltid luktar vitlök)
och gör det mindre. Mor gör det definitivt. Far har jag inte
talat med på ett bra tag, så han vet jag inte med. Alltså, det har
att göra med att man ska fan göra något alldeles speciellt för att
sätta sig i respekt. Och det är väl här någonstans vi kommer till
den vackra kärnan i allt det här.
Ska man verkligen behöva sätta sig i respekt i sin egen familj?

Nu är jag glad att jag delvis uppfostrades av något annat, och inte
har anammat detta beteende. Det kanske låter hemskt. Att inte
vilja vara som sina föräldrar. Jag gillar mina föräldrar, men jag vill
inte vara en del av det dom lärde sig som barn.
Jag har lärt mig bättre än så.

Er son
/P. Emanuel