Det var en gång ett snö

Man skulle ju kunna tro att jag ska gråta nu. Men det gör jag inte.
Jag är en lugn människa som tar sanningen för vad den är och
osanningen får nu glömmas. Tyvärr. Men det är så det är, och så
man gör när man gör rätt har jag läst, hört, sett och fått berättat
för mig.

Idag fick stockholm sitt första snö för året. Det var som en fin "come on
home now, boy" från norrland till mig. För en liten ledsen aura låg över
den här resan. Jag förstod det sen innan. Men jag är ju bra på att bygga
fiffiga träkojor runt marken där mina gamla murar varit uppresta.
Nu tänker jag inte bygga några murar dock. Blir så instängt, och jag har
kommit fram till att jag, likt kycklingar, trivs bäst och smakar trevligast
frigående. Så jag bytte från röda till gröna linjen, lämnade tillbaka den
lånade gitarren, slängde min SvD, satte mig på tåget och åkte dit jag ville.
Hemma var det snö på marken och kallt. Ensligt i stan och samma som
vanligt. Jag romantiserar det inte nu, för det var verkligen inget speciellt
med att komma hem. Det var bara inte borta. Jag sov väldigt gott inatt
i en säng som inte var min. Jag sov dock själv. För det är så det är.

Det var en gång ett snö. Och man skulle ju kunna tro att jag ska gråta nu.
Men snön ligger ju kvar och det är ingenting att gråta åt. Jag sover i min
egna säng istället. Den har vita lakan och blå påslakan för närvarande.