It's in the small details dear

Avsnittet Two Cathedrals av den här serien får mig alltid
att börja grina. Likaså när jag såg det inatt. Inte samman-
brottsgråt, men tårar som rinner. Jag vill nästan gråta
ett sammanbrottsgråt. Det är något så befriande med det.
Nu kan också vilken amatörpsykologistuderande som helst
dra slutsatsen att det finns nedtryckta känslor som vill
ha ett högtalarsystem alternativt ett slagträ. Jag vet inte
jag.

Det kan vara så att det är en storm som ligger på nu.
En sån där storm som spelar på olika scener. Dels har vi
den alltid närvarande pengastormen. Faktiskt så kan jag
nog inte förvänta mig att jag ska ta min privata finansiella
kris med ro, även fast jag trott det. Inte sedan jag var lillpojk
har jag haft så få lappar på fickan, och aldrig har jag så många
gånger tvingats räkna enkronor framför stressade kassörskor.
Jag sätter inte någon stolthet i pengar. Jag sätter dock stolthet
i att vara oberoende. Något jag satt åt sidan medans jag kanske
tog några dåliga beslut. Men nu tänker jag inte göra den grejen.
Hacka på mig själv har jag varit allt för bra på i allt för många
år. Efter att ha analyserat senaste årets historia om och om
igen, som brukligt, så är väl det enda jag kommit fram till att
alla beslut varit helt ok. En del har varit helt fantastiska och
resten har varit ok eller mindre ok. Men fan att jag tänker gå
på knä för att jag måste vrida ur hundralappar till minsta
fiber medan jag sparkar bort stoltheten. Jag hatar livet ur det
och det drar nog ner mig mer än jag vill erkänna. Men fan
att jag tänker gå på knä.

Det var det där med stockholm. Det var det där med att försöka
men inte veta hur. Förra helgen var jag ledsen. Jag blir det när jag
inte har en aning om hur jag ska agera. Så jag blir dramatisk. Det
går upp för mig i huvudet att den situationen jag befinner mig i är
på ett visst sätt, och sedan följer resten av mig med. The path of
least resistance. I det här fallet är jag verkligen mån om att jag
ska behålla fattningen. Något alla som läst den här, är släkt med
mig eller någon som brukar säga hej till mig, vet inte brukar vara
fallet när jag kärat ner mig. Jag vet kanske inte hur man gör dock
och det kanske är bra att inte vara dramatisk. Samtidigt som andra
halvan av mitt interna argument påminner mig om orden från min
nu avslutade terapi. De orden som påminde mig om att det är bra
att låta sig själv bli arg. Det är bra att låta sig själv vara vad fan
som möjligt. Jag tänker nog låta mig vara det nu, för det är bra att
prova på nya grejer. Det har varit tyst i en vecka också, men jag
vet att jag kommer få brev. Av någon anledning skrämmer det
livet ur mig. Smarta människor har en vana att peka på saker
hos mig som träffar lite för rätt. Jag ska ju dock ha det med all
rätt. Jag kanske är värd det. Men jag börjar också veta andra
saker jag är värd.

Det blir mitt terapirum. Jag bör inreda det annorlunda och jag
borde förmodligen också gömma undan det bättre. Skit samma.

Så jag gör som jag brukar göra. Drar ner styrkan på stormen till
en bris för att förmodligen är en orkan mycket otrevligare än det
här. Jag brukar ha kapitalt fel och stå där utan vindställ, med ett
paraply vänt ut och in. skrikandes "Whyyy lord!? Whyyy!?". Så
låt mig för en gångs skull anta att det blåser som fan. Det kommer
nog underlätta för alla och göra mitt liv mycket roligare också.
För även fast det just den här tiden på året brukar vara jag, en
blekhet värdig Snövit och en tyngd så är inte så fallet den här
gången. Insikterna som grävits fram ur gammal familjekäle, nya
upptäkter och allehanda information har givit mig klarheten att
ärligt tycka att det är bättre att må bra än att må dåligt.

Det är som att jag funnit Gud.

Men om man läser den där sista raden så inser man snabbt också
att jag tidigare tyckt det varit bättre att må dåligt än bra. Det är
ju så genialiskt så jag blir våt. Sedan att argumentet kan göras
att det har format mig osv är självklart helt legitimt och främst
starkt (för att inte nämna helt korrekt). Helt säkert är dock att
även fast det blåser så sitter inte jag i en båt längre. Jag har
byggt en stuga alldeles själv som är alldeles min. Nu ska jag
bara få ordning på spargrisen och längtan. Sedan är allt inte
ens nära på att vara kickass, men äsch då kapten. Vad är väl
ett slott när festen är i byn och jag är bjuden?