Pt. 1: The fall and rise of Cheesy Bastard

Årets sammanfattning kan inte börja tidigare än på nyårsdagen. Jag vaknar och E. vill prata. Det slutar dåligt och jag gråter och slänger mig i sängen som nån annan teenage dramaqueen. Jag blir så desperat för det är verkligen inte som hon säger, men det jag säger går liksom inte fram och när hon går så ligger jag på golvet i hallen i tårar och svårmod. Bu-fucking-hu. Så började det året och det var tråkigt. Veckorna som följer där i januari tar väldigt konstiga vändningar för jag slutar helt plötsligt att sova och blir en vandrande spökpojke utan några som helst ramar. Längdrekordet var ingen sömn på 52 timmar och när jag då var på jobbet ändå så funkade ingenting bra. Jag bestämmer mig för att skaffa hjälp och fixar terapitid. Bra gjort tänker jag och funderar fram till den dagen då jag ska få komma till men terapeut, tisdagen den 13:e februari. Jag klarar mig fram till den 12:e, jag och E. har fortfarande mycket kontakt med varandra och den dagen blev det ett missförstånd. Jag mår dåligt, hon mår dåligt, hon blir arg över nånting och när hon frågar på msn "Hur mår du på riktigt?" och jag börjar skriva så börjar den värsta känslan som finns att rinna över mig och jag förstår vad det är även fast jag aldrig haft panikångest förut. När jag ringt pappa och sagt att något är fel så tappar jag telefonen i golvet, går och låser upp dörren och lägger mig på soffan och där skakar jag.

En timme senare är ambulansen där och dom frågar mig vad jag vill göra. Jag har ingen aning och kallar två doktorer som jag får tala med på telefon dumma i huvudet eftersom jag tycker att DOM borde veta vad jag ska göra och inte jag. Efter ett kort besök på psyk får jag åka hem till lägenheten med pappa och efter en liten medicinering somnar jag. Det var skönt. Nu är allt skit. Det kunde inte bli så mycket sämre så jag åkte hem till hammarstrand. Skulle vara sjukskriven i 1½ månad och den befriande känslan av det blandat med rädslan och oron för ångesten är ganska förvirrande och det jag mest gör då är att sova och ligga ner i soffan. På lördagen samma vecka spelar vi in videon till We fall in love med Pulpa och micke lyckas lugna ner mig ganska bra. Han är bra på det. När jag är tillbaka i stan så börjar jag få struktur igen och här någonstans vänder det.

Det jag gör är att gå upp runt tolv varje dag. Se till att äta. Gå på en två timmar lång promenad och sedan spela in. Skitbra tidsfördriv. Här vill jag bara inflika att det här med rastlöshet inte är min grej. Jag chillar. I chill. That is what I do. Men det kommer jag tillbaka till fler gånger.Iallafall slutar det här i en demo som får heta "I hate my drummachine but I love what it's doing to me":

I plan to break it
Thin bones and a sunday afternoon
Hell
Give me medication
Everybody run
I said I was OK
The Queen

Den är väl ok. Trummorna låter som jagvetintevad men vafan gör man.

Hursomhaver så åker jag till sthlm och hänger med jimmy ett tag. Väldigt bra drag var det av mig. Jag börjar sedan jobba och blir inte gladare av det, men det funkar väl. Vid det här laget har jag ju iaf tagit tag i en massa och, shit man, jag har kontroll typ. I slutet av mars drar jag och kickassmicke till Berlin och lever dekadent i inte ens ett dygn men det var ju kul ändå. Vi var inte så bra på den spelningen men vad gör det. Vi var ju i Berlin och våra demos som vi hade med oss tog slut fort som fan. Runt den här tiden kommer jag inte ihåg så mycket för då var allt ganska bra och flöt på liksom. Det som händer sedan är att Pulpa får en spelning i Umeå den 19:e maj tror jag och en i Östersund helgen efter...

It will continue. Oh yes. It will continue.