Att vara vän med djävulen och skjuta prick på ett ego

Lördag:

Min gud och mina kamrater, vilken uppförsbacke! Att försöka ens göra ett enda någe innan klockan sju var helt omöjligt. Men klockan sju, efter en renande och frisk Bloody Mary, gick vi på Pizza Hut för att intaga måltid. Jag fick ingen gaffel. Men jag vågade inte riktigt ifrågasätta detta faktum eftersom servitrisen var fin och hade underarmar som en spartan. Nåja. Mätt blev jag. Senare på kvällen var det Trädgården som stod för festivalområde. På väg dit undersökte jag finanserna och hamnade sjuttio våningar under jord. Mina vänner rev och slet för att få upp mig till någorlunda marknära nivå. När martin sa "This was our decision..." och såg mig i ögonen så kändes det lite bättre. Vi tappade kamrater av olika anledningar under kvällen. Underliga vakter försökte kasta ut undertecknad av någon underfundig anledning, men se det lyckades de inte med. Med mina eminenta socialskills vände jag dom runt en tre-fyra varv så att de till slut blev kära, ville ha telefonnummer och gatuadress! (Nåja, nästan) Jag smet ifrån det efterfestpeppade gänget någonstans vid centralen och hem drog jag mig. Sista kvällen på Tro och tvivel - 2008 slutade inte i dekadens, inte i rännstenen, inte i mani och inte i depression. Den bara slutade.

Så var historien om denna vecka berättad. Nu kommer efterdyningarna. Ett sargat självförtroende, en kropp utan någon som helst balans. En längtan efter mitt hem, mitt vatten och mina varma mackor. Ett ego som läcker som ett såll, och en självkänsla som ej ser i speglar. Bekräftelsebehovet vet jag inte alls var det tagit vägen, men jag gissar att den lille djävulen på min axel har tystat det med godis eller aga. Medan grabbarna rann runt efter kvinnorna som småbarn igår stod jag och undvek allt vad kontakt med de fina varelserna var. Varför ska jag ens bry mig? Nu är det ett festivalpsyke som talar och djävulen manar på, men jag kan inte bara.

På min min önskelista står:

En snabb återhämtning
Varma mackor
En flygresa i lugnets tecken
Den bra ångesten

Jag är sjuttio våningar från allt vad pannstrykningar och kyssar heter, och jag har ingen annan att skylla än mig själv.

Nu låter allt det här skitdeprimerande, men jag är egentligen vid gott mod. Bara passivt frustrerad och aktivt nervös.