En snäv flygplansgir var så nära döden jag kommit

Att några så enkla saker som att få göra varma mackor och dricka svartvinbärssaft kan vara så lugnande är vackert. En tennismatch som fick avbrytas på grund av regn var perfekt eftersom jag då kunde se upplösningen av den. Och vilken jäkla match! Det är nog en blivande klassiker det där.

Nåväl.

Lat-jag hade en skjuttsingens tur att jag ens tog mig till östersund ikväll. Och i min nu yrsliga tillvaro tänker jag berätta om varför. För det var ju så att tidsoptimisten i mig var på bästa humör när han insåg att resten av mig var helt jäkla förstörd. Så 16:20 insåg jag att det fan var bråttom och började slänga ihop mina grejer (glömde mobilladdarjäveln dock). Planet gick 18:00 och man måste checka in senast en halvtimme innan avgång. Jag var på söder och var tvungen att hinna till Arlanda, så när jag lämnade lägenheten hade jag 50 minuter på mig. Kutade hundra meter till tunnelbanan och hoppades att det precis skulle gå ett tåg som jag kunde hinna med. Det gjorde det men jag hade fortfarande ingen aning om jag skulle hinna med någon Arlanda Express som skulle få dit mig i tid, eftersom jag inte hade någon aning när dom gick. Så väl på t-centralen sprang jag som en kines från mao back in the day för att möjligtvis hinna med något. Jag kom till Express-stationen 16:59 och tåget gick 17:05. Fucking sweet! Men fortfarande tar ju tåget 20 minuter på sig att ta sig till flygplatsen. Det lämnar mig alltså endast 5 minuter (om jag har tur) när jag kommer dit för att checka in. Tåget stannade vid terminal 4 vid 17:26 och jag kutade upp för rulltrapporna som nån jäkla bergsklättrare. 17:28 lyckades jag ta mig till incheckningen och vilken lycka. Nu insåg jag att jag inte hade ätit eller druckit något på hela dagen. Det var inte så bra eftersom jag började småjinxa mig själv ("Du kommer flippa i planet!", "Bli meeeer nervös!",osv.), men eftersom jag inte är flygrädd utan mest bara lite rädd för mig själv när jag är tom på energi så tänkte jag att det ordnar sig. Den här gången var det början, och inte slutet på flygturen (som brukligt) som var fylld av...ja, vad fan.... Alltså, mest är det att jag inte kan koncentrera mig på något utan bara är helt fokuserad på hur min kropp känns och tror att den ska göra saker mot mig. Haha. Men ju längre det gick blev jag lugnare. Sedan såg jag Östersund, fast planet fortsatte som förbi Frösön och jag tänkte att piloten hade tappat förståndet. Den tanken förstärktes när han helt plötsligt toksvängde som om han ba "Just ja!". Man såg rakt ner i storsjön och jag tyckte att det var obehagligt som sjutton att jag kunde se vågorna på sjön. Ska man kunna göra det från en 737??? Men det ordnade sig bevisligen. Det visade sig att det var Maverick och Goose som rattade, och alla vet ju att de två pojkarna är lite out there. Robert, min gode vän, hämtade mig och jag fick lyssna till hans helgberättelser på vägen in mot stan. Det var väldigt lugnande och bara riktigt jäkla behagligt. Tack.

Min säng är så fin.
Det är min dator också.

Playlist:
Arcade Fire - My body is a cage
Bon Iver - Skinny love
Fleet Foxes - Your protector
Fleet Foxes - White winter hymnal
Anaugh Conda - Hatebringer, bringer of hate
Grande Roses - I don't wanna get back on that horse again
Tragedy - Conflicting ideas
Totalt Jävla Mörker - Samma jävla skit