När jag var 27 hade jag fortfarande inte sett ett enda avsnitt av Gröna Rum

Här är en gammal bild på Kolonivägens Kapell, alldeles i början. Jag i mitten (tophat var high fashion då ska ni veta), Robin till vänster med handen i munspelsfickan och Simon till höger med koncentrationen något mer åt vänster än vad vi andra hade. Tältet där bakom är vår första replokal och det var mor som sydde det. På den tiden var vårt största intresse Yo! MTV Raps men det visade sig inte så mycket i vår musik. Vi hade vårt egna lilla beef också, men det gick inte heller så bra. Jag ville vara Boogie Down Productions (i dom kläderna...?), medans Robin ville vara Nas och Simon ville inte ha något med svordomar att göra och var alltid så jäkla glad i hågen. Han var alltså The Fresh Prince. Det blev inget beef. Jag slängde iofs en paj på Fresh Prince, men han började bara grina och sprang och skvallrade.

Vad jag gör just nu är att jag väntar på att mitt kapell ska komma hit och repetera med mig. Så jag tänkte att jag skriver nonsens ett tag. Alltså, ett nytt och tungt slag för världsapatin levererat by the one and only blablabla. Flanellen åkte på och kaffet är på gång.

Flanellskjorta gör mig automatiskt så hemtrevlig tycker jag. Som min morfar, som alltid låg i kökssoffan i någon form av flanell, blind som han var. Han jobbade i skogen back in the day och var med om en olycka när han var runt 20. Då blev han nästan helt blind, men inte var det nog att stoppa gubben från att jobba inte. Lite annat virke i karlarna då än nu kan man tycka. "Working hard, hardly working"- lever ju som ett litet signum över folk. Inte för att jag säger att jag är nåt jäkla helgon, absolut inte. Jag gillar ju dock att jobba hårt, jobba med kroppen och köra stenhårt så jag blir helt slut. Men samtidigt har jag ju dragit bena efter mig åtskilliga mil på mina jobb. Motivation är svårt. Det är så mycket annat man tänker på som drömmare you know. Som flanellskjortor, repetitioner och Yo! MTV Raps.