Jag sa "Odensala, tack", men hamnade i Transnistrien

Ikväll var det galej.
Ikväll var det utlovat galej enligt affisher.
Ikväll var det galej enligt Hammarstands befolkning.
Ikväll var jag inte med på galejet, men jag kunde agera att jag var det.

Det var klubb. Klubb Corazon. För första gången på nio månader hade vi klubb igen ikväll. Och fan så otroligt, fantastiskt halvdant det var. Det började med ett soundcheck från helvetet som drev djävulen ur mig och ersatte honom med hans fader. Efter det började de lånade skivspelarna att djävlas. Självklart var det på helt oförutsägbara sätt, så det fanns ingen som helst professionell möjlighet att fixa dem. Vi skaffade bättre skivspelare som fungerade. Så då började hela den här charadern av att se ut som jag hade roligt även fast jag ville vara någon helt annan stans. Med min räv. Jag spelade den rollen mycket väl. Men hur mycket jag än svängde på höfterna till "Pokerkväll i Vårbygård" eller hytte med näven i valfri The Clash-låt, så var jag helt enkelt inte där. Människor såg mig där, men JAG var inte där. Jag vet inte var jag var, men fan var det inte där. Nästa gång kommer vi dra fullt hus med De Lyckliga Kompisarna och då satan blir det galej ska jag lova, och samtliga levande bör vara där. Jag hoppas jag kommer vara där då också, och inte bara vilja vara invid ett visst gryt. För jag gillar ju klubb. Men jag gillar andra saker mer just nu.

Det bästa är att jag nu sitter hemma. Klockan är 02:47 och jag dricker svartvinbärssaft. Det är en lugn och fin tillvaro vill jag säga. Imorgon ska jag och Matte jobba sista lördagen ihop bara han och jag någonsin. Hur fint jag tycker det är kommer jag nog förstå om ett halvår.

Kärleksförklaringar hör inte hemma här ikväll.
Fast de borde, och de skulle vara de vackraste.
Ikväll hoppas jag att min filt och mitt täcke behandlar mig väl.
Jag tycker om er så, filt och täcke.

Er ärligaste
/P. Emanuel