Your protector aka. Jag växte upp på Kolonivägen 3

När allt annat händer så spelar vi pingis i Östersund.

Det är så svårt att sätta sig in i liv som inte är nära ens egna.
Och det är ganska svårt att sätta sig in i liv som ÄR nära ens
egna också. Jag har tyckt att det ibland är frustrerande att
inte vara en del i något som jag vill vara en del i. Men samtidigt
så vet jag att det ibland är helt befängt att tro att jag ska kunna
vara det. Eller inte befängt, men osannolikt i situationen. För
saken är ju den, att medan man väntar på att vara en del i
vad som händer någon annanstans, då händer allt annat i Östersund.

Jag har kommit till lags med den tanken dock. Det är inget som
tynger mig och det är en onödig grej att ha hängande över sig (som
jag haft tidigare). Det är OK att jag inte är med jämt såklart. Jag menar
ju självklart inte att jag vill att jag ska vara en skitstor del av allas liv jämt.
Det går ju inte. Såklart. Men det är här någonstans som bekräftelsebehovet
kommer in. För även fast jag vet att man oftast inte är någon särskilt stor för
någon annan i en stor del av sitt liv, så vore det fint att vara det ibland. Det är
det jag längtar efter. Sådär som känns ibland. Att någon kan vara så stor del av
ens liv. Att någon ska ta en plats och inget annat än vilja ockupera den platsen.
Det är enligt uppgift, erfarenhet och historia, något som ultimat och ofta (tyvärr)
slutar i en ofantlig smärta. Där det inte bara är en vänskap som bryts, utan ofta
många runt om. Det är bland det värsta som en människa kan vara med om. För
det finns ingen utväg i det. Förutom att vara i det ett tag och sedan inte vara det.
Men faktiskt.
Om man inte tillåter någon vara en så stor del av en som man ibland vill, vad
finns det då kvar? Vad är det då som driver liv framåt förutom olusten, eller
lusten, att bara låta det hända? Vad ska man då sträva efter om det inte
ligger endaste själ eller djup i det eftersökta? Vad spelar det för roll om
en miljon människor älskar dig som artist, om ingen annan behöver
dig lika mycket som hon behöver sig själv? Om inte det här jag
längtar efter, kräver och behöver finns, så finns det inte heller
någonting att vilja sträva efter anser jag. Men nu anser jag
ju också att det här jag längtar efter, kräver och behöver
är något som verkligen finns. Försök övertyga mig om
motsatsen. Nu är jag också av den sorten som säger
sådana här saker högt. Jag råkar då nämligen
härstamma från människor som aldrig luftat
något av denna natur, och av dem har jag
inte lärt mig ett dyft om detta. Därför är
också det här enda sättet jag kan göra det
här på. För jag tänker inte bli en av
dom. Dom som lät allt hända,
medan något fanns att ta.
Men som ingen vågade
röra. För, oj, så det
kan gå sönder.

Men är det något jag har lärt mig så är det att om man låter DET vara, medan
allt annat händer. Då går livet sönder mer våldsamt än något kan gå sönder
någonsin.

Där har ni er anledning

Er kärleksfulle, med anledning
/P. Emanuel