del 1: Tillgång och Efterfrågan

Det började på en brygga i år.










(längst till höger)






Vi hade spelat in en skiva med bandet och den skulle släppas. Mesta delen av januari är ett haze av förväntningar/planerande. För vad fan skulle hända när plastbiten släpptes lös bland vanliga dödliga. Helvete! Det här var ju mitt klonade lamm. Mitt kärnvapen. Min heliga graal som skulle hållas hemlig. Så tyckte jag vid några svaga ögonblick. Det blev dock dags för en releasefest i början av februari och det var något alldeles extra. Människor kom i hoper och gjorde det hela till en väldigt fin kväll. Dock slutade det för min egen skull i väldig omvälvning. Inte för att det sov sex personer i min lilla etta, utan för vad jag och Micke stått och skrikit till varandra mitt på golvet i bara kalsongerna klockan 5 på morgonen. Medans de andra sov. Ingen hade hört det. Jag grät och till slut kramades vi. All spänning kring skivan och jobbet runt det hade gjort mig till en lättretad sak som var svår och otrevlig. Jag skämdes så mycket den söndagen.

Nu kommer jag inte riktigt ihåg om jag gick i terapi så mycket i vintras. Och det är det här som är det tråkiga med årssammanfattningar. Att början av året inte koms ihåg lika väl som slutet. Det jag alltid var osäker på var dock alltid om jag skulle få jobba något/hur mycket jag skulle få jobba. Vid den här tiden hade jag bara jobb på skivbutiken och jag mådde bra av det. Jag saknar Skivhörnan som fan ibland. Vilket jobb. Sedan att jag fick lära mig innebörden av existensminimum är en annan femma. Vi hade dock bestämt att vi skulle till Sundsvall på Kent och Familjen. Jag, bror och Morgan. Hela historien kan besparas er, men efter en otroligt fin kväll i både Familjens och Kents sällskap gav vi oss av hemmåt, och det finns något att säga för fyllelås på mobilen och välgjorda bilfönster. Och goda bröder. Och rädda bröder.

Efter den natten trodde jag att det var något seriöst fel på mig. Jag var helt övertygad. Det sa jag till min familj också. Jag berättade allt och blev lilla offret Patrik. Så var det. Jag fick reda på att jobbet skulle läggas ner i september, men att jag hade jobb. Jag fick frågor om hur jag "tog det". Och, mind you, frågorna var till det lilla offret. Det var efter några veckor jag började fundera runt det. För ärligt talat så var det något djävligt fel med hur jag betedde mig. Jag gick på autopilot som för att sväva mig motståndslöst genom ett helt resterande år. I terapin sa hon åt mig att backa lite. Och här någonstans kommer jag till årets första stora insikt.

Den gjorde mig arg och den gjorde mig stark.
Jag får oftast slå mig i sidan för att det inte ska komma tillbaka, detta beteende. För hur sunt är det att låta vad andra säger om dig bestämma vad du är? Det är ju för fan att ta bort en stor del av den egna viljan. För att inte tala om vad det gör med självförtroendet och självtilliten. Så jag blev sur på mig själv och tillät mig vara sur. Det är inget fel i det. Sedan bestämde jag mig för att jag inte skulle göra så längre. Jag hade gjort det för länge och låtit på tok för många människor få ta ner mig på tok för långt. Det gjorde att jag backade ännu mera tillbaka, både i funderandet kring hur jag beter mig och dels från vissa folk. Vi har matats i vår familj med det att vi fan inte ska tro att vi är något. Frukost, lunch, middag. Måndag till Söndag. Det var det enda the birthgivers hade fått till mat dom med, och visste därför inte annat. Jag är fan något. Inget stort, men jag aspirerar på något. Den som inte ser det är ju tokig. Och det var här någonstans i april/maj, som jag började tycka att det är ok att vara av den uppfattningen. För det är jag som är av den uppfattningen, och vad ni tycker spelar då ingen avgörande roll. Som det gjort tidigare.
Då har det varit lag.


I skuld till mina medmänniskor
För allt och inget och det därimellan


Faktiskt så var det så sjukt att det en dag bara gick upp för mig. Visst så var det i mitten av en utredning av tidernas hjärnfärs, men ändå. Det sjuka är att jag aldrig riktigt ställt mig frågan varför jag haft sånna fantastiska skuldkänslor innan.

Många dagar i min ringa existens har jag kommit hem från det jobb jag nu haft och haft skuld över att jag på något sätt skulle varit otillräcklig. När det är så jämt så ifrågasätter man det tillslut inte. Det hade blivit min sambo, i brist på annan. Den som välkomnade mig hem med öppna armar och gråskala.

När jag insåg det så var det som att skaka av mig lite damm. Ett förbannat, helt urbota korkat damm. Gjort av gamla och skitdåliga erfarenheter i gamla personligheter jag haft med mig själv från ett fult liv. Den här insikten kom inte med ilska, utan med ett ryck på axlarna och ett kort skratt istället. Ångesten har fötts som ett barn vid min barm så djävla onödigt mycket för ofta. Som att den kommer att försvinna helt?
Till de som mår dåligt för att göra det, som jag gjorde. För att det till början är en imagegrej och sedan är något som man inte tar sig ur och till slut gör en till ett berg. Så till de som mår dåligt för att göra det vill jag bara säga att du kan fan vara säker på att du kommer må dåligt. Tro fan inte du kommer bli till nån solskensbebis bara för att du släpper taget om ångeststolpen.
Det ordnar sig. Du kommer få må skit ibland också.
Då jag förtjänar ha skuld tar jag den.
Resten av stunderna slänger jag den åt helvete nu.

Det ledde mig till något jag fick googla för att veta vad det var.
Google gav mig inget bra svar, så "känslodöden" fick beskriva det.
Så känslodöd, sommar, livlinor och Tro och Tvivel 2008 i del 2.
För snart är året slut barn.