.png)
Med motion blir så tankeverksamheten ännu sundare märkte jag. Och inte nog med insikterna i förra avsnittet så dök tankarna upp att jag inte var någon annan än jag själv är. Det är inte schizofreni jag syftar på nu. Jag har ofta tänkt att jag är på vissa sätt för att min far eller min bror är eller har varit så. Det är som jag tänkt att eftersom de redan trampat en viss stig så kommer samma stig vara min oundvikliga väg.
Jag tror att 'instängt' är rätt ord för det.
Men jag kommer ihåg natten jag låg och funderade över ting som ligger ivägen för sömnen (som jag ofta gör). Då jag faktiskt sa med klar röst i kolmörkret på Törnstens Gränd 17; "Jag är inte min far, och jag är inte min bror". Det var en lugnt insikt som lugnade mig.
Det handlar inte om att jag inte vill vara dom eller att jag ogillar deras sätt på något vis. Inte alls. Det handlar om att jag inte automatiskt är dom för att vi kommer från samma familj. Möjligt så är det ett fantastiskt sjukt tankesätt att gå med, det där. Vad vet jag. Det var något som andades ut.
Hon förstår så mycket att det inte krävs mycket ord.
Det är jag glad för. Man kommer varandra nära när det är så. Och hon vet mycket väl mina brister. Vi kom varandra väldigt nära i början på sommaren någon gång. Det var enkelt och det var lätt. Vi kom, med våra väldigt skilda historier, fram till att vi hade samma sätt att skydda hjärtat på. Livlinorna hängde i våra ryggar likt spindeltråd. Starkare för varje krossat hjärta man erfarit, och varje händelse som stärkt cynismen. Vi pratade sällan om allvaret. Det blir ju lätt så. Gör det inte ont någonstans så finns ingen anledning att vända sig åt något annat håll. Men oundvikligen så behövs det ju.
Som alltid så målar jag upp mardrömsscenarion om att jag skadat eller sårat människan på något sätt och att hon definitivt kommer vara arg på mig. Hon frågade en gång varför jag alltid trodde hon skulle vara arg på mig, men jag hade inget bra svar. Sen har jag insett att det är något som min konflikträdsla har haft som symptom. Att det är lättare att förbereda sig på att alla kommer vara förbannade på dig så kan man lägga sig i parterrunderläge direkt. Smällen blir inte lika hård då.
Vi pratade. Och från min del fanns det inte tillräckligt. Det visste hon. Jag tycker fortfarande det är något sorgligt över det men jag vet inte riktigt vad. Hon är fantastisk den här. Finns ingen anledning att inte säga det.
Det finns en hel radda inlägg från i början av juli då jag fick en semestervecka. I början av juni var jag så pank att jag nästan fick panik, men till slut fick jag sälja min gamla bas till en fin pojk. För pengarna betalade jag räkningarna och köpte en jeansjacka. Som sig bör.
I min jeansjacka blev stockholm något farligt och fint. Efter några dagar insåg jag att det var en festival jag var på. Hos en alldeles otroligt fantastisk Jimmy huserade min mer och mer slitna kropp under denna vecka. Han gav mig fina Bloody Mary's för återhämtning och en bädd för vila. Utöver det så var han ju ett ypperligt sällskap också. Som vanligt. Vi hade festival och vi försökte se band. Det gick inget bra så vi åt gott och drack gott. På lördagen skulle vi på Trädgården.
Jag skulle ta ut pengar.
Jag var pank.
Panik.
Sådan grad av nedslagenhet som jag då uppnådde kräver en riktig kraftansträngning. Hur kunde jag vara så korkad? Mina fina vänner tog med mig även fast jag ville hem och de försökte muntra upp mig. Jag ville hem och jag ville springa. Det kostar inget att springa, och det var bättre för mig än att stå helt ointresserad på någon klubb någonstans. Så säger Martin: "This was our decision, to live fast and die young. We've got the vision. Now let's have some fun!". Även hur pretto det låter och hur töntigt det kan vara så muntrade det upp mig. Jag hade ju haft helt sjukt roligt med mina bästa vänner i en finfin sommar. Vad var fel med det?
Så jag lugnade ner mig ett slag. Sedan började jag se mig omkring. Flera av mina fina vänner stod med väldigt vackra flickor som skulle kunna golva vem som helst med en pannstrykning. Men jag kunde inte bry mig mindre. Ingen eller inget intresserade mig för det minsta. Känslodöden hade gjort det med mig. Nästan inget alls intresserade mig. Nu såhär i efterhand kan jag förstå att vissa attribut som jag tidigare identifierat mig med då jag mått dåligt inte tände mig längre. Och eftersom jag inte mådde dåligt och inte var särskilt lycklig i min fattigdom så var det här mellanläget helt främmande. Så jag kallade det för känslodöden. För inget bet. Och om det gjorde det så var det inte särskilt hårt. Efter att ha sprungit resten av juli så kom yran. Som vanligt visste vi vad som väntade. En vecka av furiöst festande följt av en vecka av fullkomlig tomhet.
Lördagen innan så var nog den finaste utekvällen på hela året.
A*TEEM spelade på Rockaway Boat och peppen var helt vansinnig. Jag hade aldrig åkt rockbåten tidigare och A*TEEM är ju sveriges bästa metalband. Till råga på allt var det bland sommarens finaste dagar i Östersund och så mycket fint folk var med. Efter att sett ett perfekt vykort på flaket vände ångarn och åkte hem igen. Efter andra setet hörde jag knappt någonting och var helt trasig och svettig. Men det var så värt. En komplett överkörning till kväll.
Onsdagen efter spelade vi med Pulpa.
Det var varmt, det var helt fullt och jag fick känna mig som jag brukar efter en kaosspelning. Helt oförstående och med värk i hela kroppen. Det blev jobb och det blev fest på natten. Jag och Pontus åkte på att spela skivor på efterfesten och vi tackade och tog emot. Vilken fest vi sedan höll. Dagtid var vi spöken på skivhörnan och efter stängning gjorde vi Bloody Mary och trivdes. På lördagen var jag med om bland de roligaste timmar jag funnits. Helt oavbrutet skratt och en översköljande glädje. Det var med en nöjdhet som få gånger jag gick hem för en tupplur.
Jag kan i detalj beskriva hur jag träffade henne och var det tog samt hur hårt. Men det ligger ju någonting i att spara den magin till mitt eget huvud. En promenad klockan 06:00 genom Östersund med 400 stopp var det mest otroligt självklara just då. Hur sådant fungerar vet jag inte riktigt. Eller jag har minsann inte vokabuläret att beskriva det nu. Men jag visste efter ett par sekunder att många murar hade fallit. Hur några få har den förmågan kan jag inte förstå, men jag bryr mig inte om jag aldrig får reda på hur det funkar heller. Hon åkte hem där, i slutet på Östersund. Och jag gick tillbaka till hotellet. Där var det efterfest, och där fick jag höra att hon inte skulle bry sig om mig. Hon umgicks faktiskt med miljonärer, och någon sådan visste jag väl att jag inte var. Jag försökte inte bry mig. Men orden yttrades. Vi blev fulla och smutsiga på festen och sedan åt vi frukost. Som sig bör.
Jag gick hem.
Hade tappat nycklarna.
Gick tillbaka.
Fick inte igen dom.
Ringde låstjänst och somnade i trappuppgången för att bli väckt av en väktare.
Det var ett av mina mest stolta ögonblick som människa. Att bli skakad till liv av en "lagens" man som skulle låsa upp min lägenhet på grund av att jag tappat mina nycklar på fyllan.
Jag grät ett tag men hade fått ett sms från kvinnan. Ett sånt där sms som golvar mig. Ett farligt och fint sms för mig, eftersom sådan ömhet skär så hårt.
Så veckan efter fylldes så av fullkomlig tomhet. Förutom löpningen.
Det som följer är en fortsatt fattigdom, en längtan och ett årsslut med slut på det mesta.
Tick tack...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar