del 3: Vargarna rann av mig! - och andra sätt att trotsa naturen

Det var som det brukar vara.
För fint för att funka. Det är så det går ibland. Ingen anledning finns egentligen att gräva i det eller överanalysera. Hur konstigt det än kan låta så fick det som var mellan mig och henne förbli o-sönderanalyserat. Varför skulle jag förstöra något mer fint med min helt fantastiska analytiska förmåga? (Sedan om alla slutsatser är rätt alltid får någon annan dömma. Men analys i dess djupaste form tas på stort allvar i detta kranie.) Objektivt så var det nog en tävling med väldigt skillda deltagare, där det då blir väldigt svårt att komma i mål samtidigt som vänner. När den ena är snabb och den andre är lite långsammare. Ingen dålig på något vis. Jag förstår. Att stöta på mig i mitt nuvarande liv är inget som passar in så bra i hennes tillvaro. Eller passar in. Det är nog mer att pusslet blir för svårt att få klart. Så djävla många bitar och så djäkla lite tid. Jag vet nog att när jag ger mig hän så kan jag nog bli lite väl. Men samtidigt så ser jag ingen anledning att inte göra det heller. För någon gång hoppas jag få vara med någon där det inte skiljer 60 mil, 40 intressen eller för många år. Att göra det svårt för mig själv är jag bra på. Lite för bra. Så när jag försökte göra det osvårt för henne och mig så blev det mest, ja, jag vet inte vilket ord som passar. Men för mycket jobb gjorde det svårt att se var det var det började. Trots att den början var så bra som den var. Men det är så det går ibland. Dagen då första snön kom till stockholm var det, då vi skildes åt. Jag åkte till Jonathan, som strök mig på pannan och förstod. Hela allt det här får jag tycka är väldigt fint. Även fast jag var som en vilsesprungen kattunge.

Det jag gjort tidigare efter att ha skiljts från någon är att inte mått så bra. Historiskt sett så har jag helt episka tillfällen av att möta hårda väggar där, på andra sidan av "Patrik, vi måste prata..."-meningen. Det hade jag kunnat gjort nu också. Vi var aldrig ihop just, men ändå. Jag bytte dock rutinen för det den här gången. Och istället för att vara dum mot mig själv så ville jag vara snäll med mig själv. Så jag andades ett par gånger och funderade över vad det var som hänt och hur jag varit och hur hon varit och varför det kändes som det gjorde. Sedan tänkte jag att det kanske var för det bästa ändå, och la ifrån mig ärendet ur huvudet lite grann. Varför skulle jag nu älta? Nej. Ingen anledning till det.

Något jag inte är så bra på är logik.
Därför tycker jag det är helt självklart att jag missat en grundläggande egenskap i mitt prioriteringsträd väldigt länge. För någonstans uppe i toppen har jag suttit omgiven av grenar som växt sig väldigt starka genom åren. De grenarna har att göra med alla andra. Och några trädvåningar längre ner har det som har att göra med bara mig suttit. Suttit och inte fått så mycket uppmärksamhet. Det blir ju lätt så. Så logiskt sätt så är det då helt självklart att jag slutat i personlig kollaps i mina gamla relationer, eftersom jag inte kollat åt den där grenen längre ner. Varit helt upptagen av allting häruppe, alltså allting som handlar om "henne". Sedan gjort ursäkter till de som frågat, för att jag inte velat se åt min egen gren. Hokus pokus - kollaps.
Men.
Efter årets tidigare insikter så var det så ganska enkelt och, för en gångs skull, logiskt att jag skulle se mycket mer till mig själv. Jag har hört att de flesta andra gör det också, och att det är ganska normalt. Nu påstår jag verkligen inte att jag är någon vit ryttare som tidigare åkt runt och räddat folk till höger och vänster. Det jag menar är att jag trott att jag kan fixa allt och alla. Förnekat mig själv rätten att då undersöka hur jag själv är (och mår) i den givna situationen och sedan kört på den linjen tills det krashat in i nåt hårt och orsakat skada.
Så alltså kollar jag om jag mår bra innan jag kollar om andra gör det. Det är en enkel väg att ta hand om sig själv längs.





























"Jag hade ett väldigt bra år 2008 måste jag säga"
"Du har dock inte givit det intrycket" - fick jag höra igår. Det hela var i en mycket vänskaplig ton och lämnade mig mest funderande om hur jag för mig själv. För det kan nog vara så att när man lärt sig att gå med ögonen i marken väldigt ofta, så hänger det omedvetet kvar som beteende. Även fast ögonen nu vill riktas mot skyn. Men något som hjälper att lyfta huvudet ur det beteendet är ju ändå att promenera med sidorna flankerade av vapendragare. Jag har en sjuk tur att ha några sådana som alltid är en garanti för bättre mod. Dels dom som har funnits med en tid, i Pulpa. Bara att gå runt med dom är så....ja, fan "häftigt" är nog det bästa ordet. För jag känner mig verkligen häftig när jag går med bandet så. Men sedan så är ju Kolonivägens Kapell något som utvecklats till ett kollektiv beroende av att spela live, repa, och ha skitroligt.
Aspåspöjkan var riktigt bra förstod jag i gymnasiet.
Men det är först nu jag ser riktigt hur bra dom är. Hela gänget. Och det är ett helt, fullt, stort nöje att vara inräknad på ett hörn. Livssynen hos dom är något jag inte var riktigt van vid och det är något väldigt sunt och rejält med sättet de tänker. Speciellt min bäst och mest välklädde vän med 54 jeansjackor i garderoben, fantastiska kockkunskaper och ett munspel han vet hur man drar som en slipsten. Han och jag har spelat endast iförd kalsonger på några efterfester under hösten, och jag kan nog påstå att det är det bästa sättet att uppleva musik på.









Dom frågade om jag ville jobba kvar till det stängde och jag sa ja. Jag jobbade kvar fram till det stängde och jag sa "jag har inga pengar". Det var så det var. Men så stod jag helt plötsligt i ett klassrum och skulle förklara för 23 elever vad mitt jobb var som kulturarbetare/arrangörscoach. Tur att jag kan ta en publik ganska bra för den där första gången sköt jag hejvilt från höften och klarade mig därifrån utan värre fysiska skador. Jag hade fått jobb på en kulturinstutition och jag fick jobba typ så mycket jag ville, och jag skulle få helt ok betalt. Så jag hade alltså gått från att sitta på ett kontor där det fördes statistik över mig från morgon till hemgång. Via ett drömjobb i en butik där personkontrollen inte var så rigorös, men inte heller lönechecken. Till ett jobb där jag hade ett strypkoppel the size of Texas och fått en stor hundgård att bara springa runt i och leka med vad fan jag ville. Som innekatt så var detta en omställning. Det har tagit ett tag att våga göra det. som nu visar sig vara helt fantastiskt roligt. Något viktigt och meningsfullt som jag ska försöka göra ett tag nu. För jag får fortsätta med det, och jag vill fortsätta med det. Jag ska dock hela tiden kolla på neonskylten jag satt upp ovanför sängen som förklarar för mig att jag ska se till mig själv. Så jag inte ställer till det. För jag tror att mina krav för vad som är en "OK" tillvaro är så låga så låga efter det senaste året. Och jag är värd något mer.
























En enastående kväll i Ås på tidig höst.


Den här veckan är '08 års bakfylla. Året dröjer sig kvar lite.
Julen var, likt förra året, överfylld med dekadens och synd.
I lördags slutade kvällen i gråt som kom från någonstans jag inte riktigt vet. Jag var trött och saker behövde nog gråtas för. För jag grät mycket och länge. Men det är inget fel med det och jag tycker snarare det är något fint med det. Att vara försvarslös i sin gråt ett tag. Och sedan må bättre. Nyårsnatten slutade också med gråt. Varför vet jag riktigt, men det är som min gode vän Erik säger, att det behöver inte finnas en mening med allt man gör jämt.
Det är väldigt betryggande att tänka så.


Det är många tankar som försvunnit nu, som kanske borde skulle varit med. Men jag skyller på moderaterna som vanligt. Sev har varit en ny bekantskap som jag gillar, och vilken fotograf sedan. De som orkat läsa alla de här kan dunka sig själv i ryggen som tack från mig, och kanske får ni någon gång en puss.
Så önskelista '09:

- Bra inkomst
- Mången förtäring av god mat
- Minst helårsprenumeration på pannstrykningar
- Flera tjog av uppträdanden på scen
- Hångel och nakenhet


Så jag har blivit tjock, inte av julmaten, men mellandagschipsen. Tittat efter ögon, lite i smyg mest bara. Mailat och varit glad för de mailen. Ska på kusinträff imorgon och kanske spela lite musik. Jag ska leva som en prins och försöka framställa mig likt en också. Hela året förhoppningsvis. Jag har talat om livet och kvinnor med en av de bästa ikväll. Han som har hjärtat på armen mer än jag. Imorse satt jag i telefon med en av de andra bästa. Jag grät och han var på väg hem från jobbet. Fatta vad det är otroligt att kunna leva med så fantastiska vänner.
Kalla det cheesy ni. Men jag gör det fan inte.
Jag ler nuvarande och tyck vad ni vill.
Jag vet vad jag är värd i år.
Gangsigns up y'all!