Finansgrisen har Tourettes

Tic-tic-tic-tic-tic-tic...
Undrar vad dagarna efter mars och april kommer bjuda på. Det undrar jag. För finansgrisen gör det ju stört omügli att känna lycka på arbetsmarknaden. Där går han och bökar sig igenom företag på företag med sin tjocka buk och oattraktiva anlete. Alla får dra in skärpet ett hål och lära sig recept på fina thairätter. Matigt fina på endast mjöl, bambuskott och grön curry. Så när kinderna börjar sjunka in och tänderna tvättas med salt och vatten så vet du att det är dags att vända blad. Men där sitter då finansgrisen på nästa sida och tjockar ner den. Gör det svinsvårt för Joe The Plumber och Pat The Cultureworker att fixa trabajo och flis.

Så jag och Joe läste att telecombolaget Ericsson gick med svinvinst. 6,5 miljarder! Svinmycket pengar ju! Så vi tänkte att vi söker jobb där. Joe sköter rören och jag sprider mänsklighetens bud med hjälp av glädje och hopp. Så tänkte vi. Men bryskt fick vi saloondörrarna på näsan då 5000 stackars modlösa smågrisar hängde med huvudet och fick gå till arbetsmarknaden och sälja svål. Jaha. Nu tänkte jag att det är var man för sig själv. Så jag startar firma och blir konsult på egen hand. Fan, vad fint det låter! PB-Konsult-AB!
En skitsnygg karriärskvinna kommer då fram på sina femkilometersben och svallvågshår och frågar "Vad är du för sorts konsult då, unge man?". Fan! Att jag inte har nåt bra svar på det då. Järnspikar!
Nåja. Jag räddar det med att prata om insprirerande saker och ger fan i att andas till jag har hennes odelade intresse, tänker jag.
Fan! Jag svimmade! Vid alla Nelsons kanoner!
"Jag tonar ner mig litegrann"- tänker jag. När jag ligger på en soffa och blir fläktad tillbaka till liv med en Illustrerad Vetenskap från '92, som hålls av en liten gris som är anställd svart av finansgrisen. Han hade inte råd att betala a-kassa i sitt förra jobb så han kliver över sin broders lik och inkasserar kronor 400 vid Gå.
Vi kallar honom Nasse.

Så jag viftar bort Nasse med ett ryck och tänker att jag minsann inte hör hemma i den kasten. Jag återföddes ju för guds skull inte som untouchable! Så jag tvättar händerna med dyr antiseptisk kräm och knackar sedan dörr snabbare än Zorro. Alla säger vänligt "Heeeeey! Pat The Cultureworker! What gives?".
Jag förklarar mitt ärende.
Trabajo!
Flis!
De säger allihopa i kall kör "Men har du inte hört Pat? Finansgrisen har ju bökat och blåst sönder mitt stråhus. Jag är den enda som kan baka kaka i dessa tider. And I am so sorry my friend!". Jag går så hem, med min groende svans mellan mina urtunnade lår. (Ja, det ska vara en finansgris som får mina kannibal-lockande lår att bli av med sina massiva omfång. Nu ser jag också ut som en indievegan mamma!)

Jag slickar av de absolut sista chipsresterna från mina fingrar. Grillchips. OLW. Jag tänker att kommer sakna de där chipsen i de nästkommande månaderna av existensminimum och kravmärkta relationer. Jag funderar om hur det ser ut på socialkontoret. Har dom verkligen piskor och eldkastare som i historierna? Får man verkligen gå runt med förnedringsskylt i dagarna tre? Får man verkligen en konstant prenumeration på 500 skamsköljningar/dag?
Åh, nej. Jag som bara ville vara en dukti myra och bära mitt strå med så liten arbetsinsats som möjligt i förhållande till lönen. (Den allmänna måttstocken på arbetsmoral i finansgrisens mage.) Men där sitter jag då i mörker och blåst. Kärlekslös och förbannad. Och jag var nog kanske en untouchable ändå...
--------------------------------

Men vadå:
Existensminimum har jag levt under förut.
Attraktiv är min person på arbetsmarknaden.
Man kanske ska passa på att utbilda sig ändå?
Grå verklighet är en konstant för människan, det är bara att nyansen är lite mörkare nu.
Den där mörka nyansen har jag också klarat förut. Och då visste jag ju inte ens hur jag skulle göra det.
Jag mår bra och får dricka mitt kaffe som en duktig pojk.

Det är så jävla enkelt.
För finansgrisar är vi allihopa.

- Gangsigns up!