Kulstötarn

Vi åt leverbiff med potatis och brunsås.
Det var en så levande dröm. Herregud. Jag tror att det var i början som jag stötte kula också. Men det var svårt. Fick inte till tekniken. Nä. Försökte att göra snurrtekniken men stötte åt helt fel håll. Så den vanliga "ryggen-mot-stöthållet"-tekniken fick funka. Men jag var inte så haj på det heller. Det är svårt det där i drömmar. Inte just bara stöta kula, men att genomföra de simplaste funktioner. Som att kuta.

Att kuta i en dröm funkar ju aldrig. Det är som att man står på ett rullband som går emot en så det bara blir en tredjedels steg fram vid varje riktiga steg. Samtidigt som man har 3-kilos sandsäckar runt vristerna. Men det vet ju alla. Att stöta kula i en dröm däremot. Det är en riktig utmaning.

Iallafall så hamnade jag hemma på Kolonivägen 3 i Hammarstrand. Huvudkontoret för FC Kolon och också det hus som rymde mitt då lilla ego i en tretton år kanske. Jag var i nuvarande ålder och fadern bodde där nu. "Konstigt"- tänkte jag och undrade vad det var för flaskor som stod på bordet. Innan jag hann ta reda på det så fick jag en portion mat. Det var leverbiff som var lite bränd. Fint kokad potatis. Brunsås och liiite lingonsylt. Det där jävla vitrinskåpet i furu med glasluckorna som smällde så förbannat då man stängde dom. Det gick inte att undvika det där jäkla ljudet.
Sen vårat gamla köksbord, också i fucking furu. När jag var liten var det perfekt höjd på balken i mitten under bordet att ha fötterna på. Men nu var mina ben alldeles för gängliga. Det störde mig nåt fruktansvärt. När sedan karln hällde upp ett stadigt glas vodka till sig själv och svepte så var drömångesten tung.
"Satan..!" - tänkte jag. Knöt handen under furujävlabordet och plockade fram mobiltelefonen. Jag ljög ihop nåt om att jag skulle hämta nåt på mitt rum medans jag samlade ihop mina samtliga tillhörigheter. Nu skulle jag fan lämna. Jag skrev ett sms och skickade till brorsan. Gick in i köket och jag tror jag skrek någonting åt han. Men någonstans här vaknade jag. Med en känsla av att kavalleriet var på väg samt att jag hade en bussbiljett.

Efter en sådan tydlig dröm tar det ett tag att övertygas om att du inte har ätit leverbiff.
Du har fan inte stött kula.
Och farsgubben har inte ramlat av vagnen.
Sända meddelanden i mobilen får till slut övertyga dig.
Inget skickat.
Tur.