Det kallas hat

Det är att trampa på tår, slå sin historia i ansiktet och be det dra åt helvete på samma gång. Men till skillnad från hur det gjorts bakåt i tiden i familjeledet, så kommer jag faktiskt trampa på dom tårna, slå historian i ansiktet och be det dra åt helvete. För jag insåg igår att den historian jag lever på verkligen inte är värd att uppskattas som något bra eller romantiseras. Det är inte det och kommer aldrig att vara. Rena känslor pekar på personlig sanning anser jag och när den rena känslan är hat så ska det gärna tas aktion. Men igår satt jag bara där på kökslocket.

Det är sällan jag har erfarit rena känslor. Och för att ytterligare förklara så är min tolkning av "rena" känslor något där en känsla är så stark och självklar att det inte är någon tvekan på vad det är. En gång var jag med om det när jag spelade på demoscenen på yran. Sista låten "The devil always wins" och sista två minuterna. Det slutade med att jag slog på gitarren istället för att spela på den. Sedan var jag smart nog att slänga den ifrån mig när sista ackordet skulle tas också. Det var hat. Så var det. Det är något fint med det men det är något som fördunklar sinnet också. Förut så tog det ner mig som fan hela jäkla tiden. Nu satt jag och skrek till mig själv i mitt huvud att det måste finnas ett sätt att en analys kan bryta ner, förstöra och bygga om det här hatet till något bättre. Det måste finnas. För alternativet är ett helvete som jag tycker är så sorgligt och tragiskt att det är ett naturens under att någon har gått den vägen. Men det har dom. Så nu satt jag och skrek till mig själv i mitt huvud att jag måste göra en analys på det här. Måste måste måste måste måste.
Det är nog ganska enkelt ändå. En familj som byggs ovanpå decennier och decennier av nedärvd jantelag skapar en konstruktion som då vilar på grundvalar som stavas "Du ska fan inte tro att du är nåt!". Enkel fysik och århundraden av arkitekter vittnar om att konstruktioner som vilar på dåliga grunder har dåliga förutsättningar att stå kvar särskilt länge efter uppförandet. I de få undantag som det faktiskt står kvar så hålls konstruktionen kvar av tejp, små rörelser och tystnad. Så i en tillvaro av tejp, små rörelser, tystnad och "Du ska fan inte tro att du är nåt!" segnade vår konstruktion långsamt ner i sig själv. Implosion kallas det på kontinenten och sker det i en ubåt så anses det ytterst tråkigt.
Men så flyttar man från det. Går rakt igenom ett minfält i gymnasiet och några år efteråt, ibland sprängs man också. Det som är bra med det är att man dels lär sig att plocka upp bitarna och dels att undvika minorna. Man vet att ens historia har gjort vissa saker med ens person och man inser efter ett tag att distansering från sin egen historia är en nödvändighet. Dels för att knyta an till den är att lägga sig själv på ett järnvägsspår och vänta. Dels för att man inser att personlig mognad och stabilitet är omöjlig om man ska hedra en historia där det är kutym att inte tro på sig själv. Och (det här är det största, enklaste och mest infekterade) - dels för att en historia som är baserad på att sätta sig själv i andra hand, tillsammans med en del självförakt, ultimat är självförstörande.

Så vad ser du?
Att nysta i relationsnystanet tar mig till ställen jag inte förväntade mig. Och det är egentligen enkelt i all sin jävla tråkighet. För nu kommer vi till grunderna igen. Men här är det mer som en instruktionsbok i formen av en pekbok för relationer.

"Titta! Såhär ser det ut när det är bra!"

Mina föräldrar hade inte den boken och jag har själv trott att det var något jag kunde ändå. Något jag lärde mig själv. Men nääe, inte riktigt nej. I några stunder med Elina för ett par år sen så var det så sjukt fint. Det var fint på riktigt men det var den enda gången någon har visat mig den pekboken och pekat. "Titta! Såhär ser det ut när det är bra!". Och då menar jag i en varaktig relation. Vi var ju ihop. Annars har fragment från den där pekboken flugit förbi mitt ansikte några gånger men det har alltid varit så snabbt att jag inte riktigt hunnit uppfatta det. Det har alltså blivit något sorts vågspel. Tyvärr så har självdestruktiviteten tagit över för många gånger och därför har relationer slutat dåligt. Men när jag aldrig har varit tillräckligt närvarande att bara säga "Nä, jag kan inte fixa dig." så får jag litegrann skylla mig själv. Det är en sak att jag inte vet hur det ser ut när det är "bra", men det är en annan sak när jag inte vet hur jag ska ta hand om mig själv. Självklart ligger det något vackert i två människor som hjälper till att ta hand om varandra. Men när det är en förutsättning att ta hand om den andra människan i en relation så är ju kraschen oundviklig. Man kanske inte behöver vara "klar" för att kunna vara i en varaktig relation, men åtminstone på samma våglängd tankemässigt. Därför så börjar jag förstå varför jag är så djävla kräsen och svår att ha att göra med. Men jag förstår inte riktigt allt än.

"You know what I am?
I'm a dog chasing cars - I wouldn't know what to do with one if I caught it!"

Så vad ser du?