Att bekräfta ett svin

Ett jobbigt beteende hos någon är ju oftaste inte något som man säger till personen rakt upp och ner. Speciellt inte när man anar att beteendet ligger så djupt i grunden hos personen. Och är man sedan konflikträdd så håller man käften stängd som en stum. Det här är något som drabbat personen som hade ett bekräftelsebehov som en nyfödd. Och inte fan ville jag inse det. Men att nysta i relationsnystanet gör det omöjligt att hoppa över en sådan punkt. Ty relationer handlar väl om detta. Att bli bekräftad och sedd. Problemet är att när jag visades det lilla lilla jag sett av relationspekboken (se föregående inlägg) så tycks jag ha bara sett bekräftelsekapitlet och vips så har vi ett svin på kroken. Det har inte att göra med att jag inte fått någon bekräftelse tror jag...eller har det det? Tystnad fungerar ju inte som bekräftelse, för den skolan har jag gått. Jantelagen fungerar verkligen inte som bekräftelse eftersom bekräftelse motverkar jantelagens existens. För att vara tydlig med vad jag menar med bekräftelse så är det i meningen att bekräftelsen kommer i tydliga ömhets- eller kärleksyttringar, och inte i den grundläggande meningen att man fysiskt ser någon. Vad det här har att göra med det så kallade "svinet" är att jag helt och fullt måste varit en riktigt störig djävel att ha omkring sig. Om jag kom nära det vill säga.

Det jag kan komma ihåg från ganska länge tillbaka är att jag brukade ligga och stirra på min mobiltelefon och invänta sms från någon som kunde uttrycka en smula (eller mer) intresse för mig. Ännu längre tillbaka, innan det fanns mobiltelefoner för varje tolvåring, brukade jag ringa runt till mina jämnåriga och efterfråga häng. Ett tag var förklaringarna allt för genomskinliga för att man som ung människa ska se det som "OK". Vad det berodde på var alla omständigheter som var då. Och det är nog en av ganska få saker som jag kan och vill komma ihåg från då jag var i den åldern. Iallafall så stirrade jag på min mobiltelefon, och har gjort det ganska ofta. De relationer jag haft har varit på distans och när man då inte träffas så kollar undertecknad på mobiltelefonen minst fem gånger i minuten. Födelsen av svinet var så en lång och utdragen process, men tydligt är att svinet har funnits. Varför jag kallar mig själv för svin är för att jag tamefan inte gillar den där djäveln som jag va. Svinet mådde skitdåligt mest jämt och var självdestruktiv. För om något är självdestruktivt så måste det vara att med ett bekräftelsebehov som en nyfödd och en bomb i bröstet vänta på sms från någon 50 mil bort dygnet runt. Även fast meddelandet bara läser: "jag vet inte".
Jag har aldrig ställt krav i mig själv på vad som ska finnas i en relation, för jag har ju inte vetat. Det har gjort att det superempatiska och äckligt omhändertagande svinet har spelat sin paradroll. Och det är något otroligt sorgligt att totalt bortse från sina egna viljor och känslor för att tro att det på något sätt ska göra allt bättre. Svinet förstod faktiskt aldrig riktigt vad det handlade om. Till hans försvar skas dock säga att han kunde vara riktigt djäkla snäll mot andra. Men att vara snäll mot andra genom att vara komplett korkad mot sig själv är. . .nej, jag vet inte vad det är. Att bryta mot sin egen existens? Förstå mig rätt här. Jag menar ju självklart inte att man ska gå runt och vara en dum djävel. Snäll ska man vara. Bara inte till den milda grad att man försakar sig själv i grunden genom det. Att göra på det viset är ett säkert sätt att hitta sitt ansikte i en vägg.



Så jag ville bli bekräftad. Det vill jag ju fortfarande såklart! Men att bekräftelsebehovet i sig blir något självdestruktivt är något hemskt och obehagligt. Det som har ändrats är nog att jag börjat bekräfta mig själv. För det får man göra och det tänker jag göra. (Självklart genom god analys och sunt djäkla förnuft!) Jag har någon aning om att det har att göra med att lära sig att vara själv. Att lära sig bekräfta sig själv som en person och inte otålmodigt vänta på att någon annan ska bekräfta ett svin.
Ett ganska stor bekräftelsebehov har jag nog. Det är jag ganska säker på. Men när jag samtidigt har ett stort kontrollbehov tillsammans med en kopiös vilja att vilja bevisa något så har dom två egenskaperna kuvat bekräftelsebehovet på ett sätt. För när jag kan kontrollera hur jag själv är som person samtidigt som jag kan bevisa något för mig själv så blir jag på det viset bekräftad. Här kommer allt vad heter artisteri och musicerande in. Där finns ett stort bekräftelsebehov såklart. Man är väl fan korkad om man inte fattar att en artist inte vill bli bekräftad på något vis. Men samtidigt så har jag märkt att live är det ultimata där. Även fast jag sällan känt att jag gjort något ultimat och så bra som jag i grunden vill att det ska vara så kan jag ofta tycka att jag gjort ett bra jobb. Från att ha skrivit en låt till att uppföra den så väl man kan så kan det jobbet vara mycket väl utfört. Sedan brukar jag ha blivit väldigt blyg efter konserter, och blir det fortfarande ibland. Då är det jag gjort bara mitt, och ingen annan ska få säga nåt om det. Jag gissar att det är något sätt att klappa sig själv på ryggen och fly bort från vad resten av människorna tycker.

Det kanske har blivit någon djäkla självhjälp av att det här. Men hellre en självhjälpare publikt än att vara en självmordskandidat privat. (Don't worry kids. Jag är på andra sidan mattan.) Jag dödade svinet förra året och nu är han fortfarande fullt död. Det jag förstår av det här är att jag inte kan ha varit lätt att vara med. Garanterat så är jag inte ett levande sunshine nu heller, men mycket kan sägas om att förstå tankesätt. Sannerligen mycket.