For the next soft hand to reach out and grab a grain of me

So let's say I win the lottery. . .

Våren är inte kommen och det är något melankoliskt som ligger kvar i den här luften. En väntan på bättre luft och att få ta av sig jackan. Själv ligger jag i ett vakum och väntar på att världen ska visa sig för mig. De senaste veckorna skulle vara trestegshoppet in i ljusets och glädjens tid. Men istället så har ljuset och glädjen blandats upp med hjärnspöken som bygger sig större och större.

Det är något med verkligheten som jag gärna håller mig ifrån. Ett löjligt beteende är det. För jag har inget problem med att ta verkligheten oftast. Men saker som att ta ett kontoutdrag eller i det här fallet, söka ett nytt jobb. Kan fan få mig att bli som en liten katt. Vilket är ett ännu löjligare beteende. För jag vet ju att jag fan är bra på saker, även fast jag inte har akademikererfarenheter ännu, utan låtit andra saker styra upp vettet i skallen. Men kattungefasonerna kommer fram när jag ska till att behöva ändra något här i livet. Och helst så vill jag stanna som en kattunge och spela ihop mitt leverne. Men änsålänge funkar det inte. So let's say I win the lottery. . .

- - - -
Sen så försöker jag hitta änden av ett garn. Men nystanet jag söker i sitter liksom runt mitt huvud och har blivit väldigt väldigt stort. Visst är det otur i spelet som har fått planet att krascha. Samtidigt som mitt abnormala behov att ta fixa människor har lutat mig över gasreglaget, som för att accelerera ekipagets hastighet mot avgrunden. Just den sista aspekten har jag kommit till sans med. Nu har jag bara ett normalt behov att fixa människor och försöker bortse från det. You know, cus of the "can't be done"-thing. Det var någon som sa att man inte vet var man har mig. Jag tror jag viftade bort det ganska vältaligt och fort, men jag vet att människan var ärlig och inte menade illa. Nu måste jag föra till protokollet att jag ju insett att jag inte är vad andra människor säger att jag är. Men då, efter att ha lekt med den där tanken ett tag så började jag fan inse att jag själv inte vet var jag har mig själv. So let's say I win the lottery. . . för guds skull! Vad gör jag med vinsten!??

Nu vill jag också flika in här att i det här stadiet av en analysprocess så har jag oftast inte särskilt rätt (även fast jag alltid har rätt). Fullt möjligt är det också att det här är en sådan grej som det inte är meningen att jag ska komma fram till nu. Att insikten kommer när jag är "redo", eller liknande amerikansk filmcheezieness som markerar personlig mognad. Den tanken är frustrerande som fan. Speciellt eftersom jag så ofta tänkt på alla som varit ihop när jag inte har varit det. Tills jag insåg att det har gått fel för dom också, fast på andra sätt. För att det är så få som är "redo". Det är så få som kan vara bekväma i sig själv som en vanlig jäkla människa, samtidigt som de ingår i en relation. Och just det får mig då genast att inse att det kommer att ta länge innan jag är där, och lika länge till jag träffar någon som är där. För någonstans i det här så är jag episkt rädd för någonting. Jag vet inte vad, men någonting. Rädslan ligger också så djupt att jag inte kan se den heller. Först trodde jag det var något fel med det här, men nu när jag tänker på det så inser jag att det kanske är något rätt. För alla är rädda och ingen kan vägen till Oz även fast dom anser sig kunna det.

Jag tror att jag är rädd att ens ge mig iväg på en sån resa utan att veta hur min flygmaskin verkligen fungerar. För fan vet att mycket på den har falerat tidigare och när den kraschar igen så ska jag veta var jag själv är i den, och inte leta upp kroppsdelar några månader efter. Så jag tänker ta reda på varför jag tänker som jag gör, och jag tänker leva livet under tiden. För det är så man gör här.
----
Jag har helgarderat mig själv för eventuella missanalyser och satt dörrn på glänt, och har jag tur så har det kommit ett brev som säger att jag vunnit på lotteriet. . .

Nä. Dom hade höjt hyran.