Soft and sweet

En bitterhet som består i uppgivenhet är en sort jag känner igen. Uppgivenheten är inte förtvivlad utan snarare med ett lugn som sprider sig ganska sakta med säkert. En skogsbrand som är för stark att bekämpa som säger "Sluta leta och sov gott istället. För ingen kommer hända". Det är skönt att ge upp. Nu låter det där asdeprimerat, men det är det inte. Det är bara ett sätt att sluta se på saker genom det påstådda konstanta misslyckandets naiva linser och börja se dom genom cyniska och mer lättförstådda linser. Jag lägger ut mig själv på en sträckbänk i, och i mellan, relationer. Har gjort iallafall. När något tar slut så hoppar jag inte ner och blir normalt självcynisk igen utan stannar kvar i en utsträckt naivitet som tror att om jag bara tittar tillräckligt mycket på någon så kommer jag bli kär.
Jag är kräsen som fan och jämför alla tjejer med de som jag tycker är allra bäst. Dom finns i min närhet och de är fridlysta eller nåt. Men de är iallafall de bästa, och det är inte konstigt att det inte finns någon som når upp i deras nivå. Så jag blir avtrubbad och bitter och blyg. Jag sitter och skämtar och läser i min bok och försöker annars hålla min käft. Försöker. Det är ofta jag trampar runt flera kilometer ifrån för att inte kliva på någons tår. Det har nåt att göra med att en verklig reaktion är ju just det - verklig. Vilket jag har utvecklat någon rädsla eller snarare fobi emot. Paradoxalt då vad jag egentligen söker är verklighet. Jag blev varm när jag bara hörde en röst i telefonen imorse som lät omtänksam och jag känner inte personen. Då är det något fel gissar jag. Att det är något vansinnigt tiltat synsätt jag har i mitt huvud är väldigt sant. Men samtidigt har jag nog låst in mig i en miljö som tiltar det ännu mer.