Jag litar inte på mina klockor

Saker ter sig ibland som hämtade från historier det tycks ligga lite eller ingen sanning bakom. Som i dom där konstiga filmerna, där klockorna går bakåt eller fåglarna flyger upp och ner.
Saker kan ibland skrämma mig djupt i grunden när omständigheterna gör att världen har blivit skev för några minuter. Som att ett pyttelitet maskhål letat sig till just de delarna av världen du då befinner dig i.

I morse hade jag två klockor ställda. Den ena ringde. Därefter den andra. Men de stod på olika tider. Och den ena tycktes inte röra sig. Båda digitala klockor, inte kopplade till något vägguttag. Så det kunde inte varit något strömavbrott. Det gick inte att förstå, hur mycket jag än ville, varför den ena klockan stod still. En klocka gör ju inte bara så. Inte en digital klocka. En digital klocka slocknar när det tar slut på batteri. Så fungerar det. Och jag tänkte inte tro att det var på något annat sätt.

Så när jag läser en rubrik i en aftontidning att det är en grandödare som härjar i Göteborgstrakten så förstod jag att dagen var en sån maskhålsdag. Oförklarlig.
Nån människa där nere går alltså runt och tar livet av granar.
Träd med barr.
2000 st träd med barr döda någonstans.
Jag orkade inte undersöka ytterligare.
Jag vill inte veta mer om folk som dödar träd.


Man hör alltid på min systers röst när det har hänt någonting.
Ett sådant allvar ingen vill höra. Men alla vet hur det låter. Och likaså så vet alla att ni kommer få höra det igen, och hata det lika mycket nästa gång. Det tar några sekunder, och kroppen gör sig redo på att öppna ett sorgesår av varierande storlek. Varje gång jag fått ett liknande samtal så skulle det lika gärna kunna berättas för mig att månen kommer krocka om jorden om några minuter. Så blank blir jag i huvudet. Men samtidigt så har jag ett scenario som rullat så många gånger i mitt huvud, med miljoner tankar och lika många frågor. Ett monster som jag inte vill lära känna. Det som händer är en sån där klocka som går baklänges, eller en sån där fågel som flyger upp och ner. Det är för mycket en saga för att vara på riktigt, men just också så otroligt att det inte finns en enda anledning kvar i universum för att det inte ska vara sant. För han bodde på min gata när jag var liten. Han var stor som ett hus och hade raggarbil trodde jag. Han gillade att kasta pil. Han var en far. Han var 37 år gammal. Hans mor är den mest genomvarma människan, och hon brukade sitta barnvakt åt mig. Han skakade hand med mig för inte två somrar sedan och sa sådana där fina och ytterst respektfulla ord, män imellan. Han var en bra man. En väldigt bra man.

Jag litar inte på mina klockor längre.