Det rationella nystandets käftsmäll

Det kommer som en blixt från en klar majhimmel. Helt oförberedd är man, trots att formuleringarna har på något sätt skapats i hjärnans egen dimma. Men det är ändå något som på ett sätt var väntat. För man måste ju dö lite för att bli ny har jag läst, och det oundvikliga i en självanalys av den här sorten är ju upptäckten av saker man inte vill se. I mitt nuvarande fall av nystande av relations-människan så är upptäckten en sorglig liten en. Jag ska försöka förklara. Om inte för er så för mig själv. Det behövs nämligen.

Tidigare har jag nämnt den där pekboken över relationer som jag inte fått beskåda, och likaså har jag nämnt det "bra" som jag knappt fått se. Vad jag efter det försökt ta reda på är hur fasen jag skulle göra för att komplett programmera om mig själv. För än så länge så ser jag det som enda möjligheten att göra nåt "bra" av något i framtiden. (Det som dock känns lite sorgligt är att den framtiden är fasligt avlägsen.) Sedan i lördags så har jag bara kunnat se det sorgliga i det här konstaterandet och det har gjort mig ledsen. För på ett sätt blir jag rent utsagt förbannad på mig själv för att jag säkert har missat tillfällen som kanske varit helt uppenbara framför mig. Det har säkert funnits eller finns någon skitbra människa som stått framför mig och möjligtvis varit det där "bra". Men det jag gör, utan att tänka, är att på något sätt distansera mig själv från människor som kanske kan vara något överhuvudtaget. Till och med när folk hör av sig till mig så är den första tanken att inte svara, och den första tanken som dyker upp i huvudet om de flesta föreslår någonting är att bara säga nej. Och sedan komma på någon dålig bortförklaring, som att ljuga om att man ska träffa någon eller att jag får det att låta som jag har något viktigt att göra. Det är inte konstigt att man måste döda några saker av sig själv för att bli ny. För dom här sakerna, som essentiellt handlar om att distansera mig från människor överhuvudtaget, är omöjligt ett nytt drag. Jag känner igen det för väl för att det ska vara något annat än djupt rotat.

Det går lätt att missta problemet i det här med ensamhet, men jag tror inte på det. Eller så är det ensamhet kanske . . . Men faktiskt tror jag inte att ensamhet alls är något dåligt. Det är något fint och kan vara något väldigt starkt. Varför ordet "ensamhet" dyker upp här är för att det är någon slags självvald ensamhet som jag anser vara problemet. Eller kanske är självvald enstörighet ett bättre uttryck. Jag vet inte. Det här känns vara djupt vatten.

Hur som helst så kan ju problemet mycket väl vara att jag bara inte träffat rätt människa. Men det tycks för mig också helt djävla otroligt. Jag har alltid stora uppmålade bilder om hur saker skulle kunna vara med någon. Det är oftast väldigt fint också. Men det är någonstans här som brytpunkten i alltihopa skjuter mig i foten.
Jag har inte förmågan att hantera mig själv på en verklig nivå för att ens vara nära att navigera in mig själv i något "bra". Fantasibilden blir så långt ifrån realism man kan komma, och liknar istället något en konstnär som ingen förstår har målat. Verkligheten går inte att applicera och istället för att gå framåt hakar jag fast ännu en säkerhetslina i ryggen och gömmer mig hemma. För här kan ingen nå in på något vis. Men hur dödar man dom här egenskaperna? Visst, det måste såklart börja med att känna igen dom, men sedan är det en helt annan grej att byta "nej" mot "ja". Det klart jag kommer göra det. Och jag är ju på väg. Men jag blev ledsen när jag insåg att jag lärt mig saker som rent i grunden är fantastiskt korkade. Och att jag lever på ett sånt sätt. Jag är besviken på mig själv. Fan vad djävla dumt! Ändra! Gör bättre!

Underskrivet;
Kolla inte på mig.