The horse I got up on

Nu ska det bli bättre.

Det går så fort ibland. Vansinnet. Jag kallar det vansinne för att panikbromsen slår på per automatik när mitt egna huvud inte fattar det så är det någon mild form av vansinne som uppnåtts. I allt nystande så glömde jag bort att bromsa ibland och ta översikt. (Andas. Ta tre steg tillbaka och kolla vad det är som händer.) Nu har jag försökt att minska analyserandet ett tag. Det gick lite för långt. Och en måndagskväll med arga undertoner slutade med en natt av dödsångest. Nu kan man ju tycka att det låter som någonting väldigt dramatiskt. Men när man inser att det är kroppens egna nödbroms som slår i så är det faktiskt bara helt ok. En pannstrykning senare och lite vanligt lugn och vett så står man på banan.

Man kan bli rädd för sina insikter. Det har jag ju nu blivit lite efter dom senaste. För det är ju inte så fantastiskt skitroligt att inse att jag inte har så många egenskaper som gör mig anpassad för relationer. Men whatever. Jag har insett det nu. Det är mitt första babystep till att bli en mer lyckad homo sapien. Eller fan, jag har tagit många babysteps. Men det är ett nytt babystep iallafall.

Nu skriver jag lite istället för mycket.
Babysteps.

För övrigt så gillar jag Hettmas blogg fortfarande.
Jag läste ditt inlägg om kärlek och förstod, men jag är inte riktigt av samma åsikt tror jag, även fast jag verkligen hajar vad du menar. Fina bilder på dig glad och en mening som förklarar detsamma är något jag gillar.