Mitt i veckan tar vi helg

Onsdagen började med grav pengaångest.
Vid ankomst på tisdag kväll till herr Leijonbergs slott, bestämdes att jag skulle få näring och alkohol efter en så pass lång tågresa. Kosan styrdes mot närmsta sunkhak. Det var mat jag åt. En väldigt bra beskrivning på det är att det var "mat". Hursomhelst skulle vi bege oss till dekadensens och den tuffa trappans boning på F12. För där var det tydligen skivsläpp för nåt nytt fräsigt. På vägen dit missade jag tubtåget som dom andra satt på. Så jävligt arg satte jag mig i en taxidjävel. jag kom ju fram iallafall. Men jag har lite problem med att det är sådär övermycket folk på ett och samma ställe. Det gick dock ganska smärtfritt tillslut och jag och kompanjonen promenerade hem mitt i natten.

Men som sagt så började onsdagen med grav pengaångest. Ty jag förstod att jag skulle ha jävligt lite dollar på kontot. Efter ett litet tag utbyttes denna grava pengaångest mot solsken och rosévin. Bokstavligt talat. Vi lade ner våra kroppar. Tre män i gräset i Vasaparken. Där låg vi hela dagen och talade och skrattade och drack fvin. Mycket angenämt. Vi satte oss sedan på en väldigt fin pizzeria och åt god italiensk plattdeg. Planenligt så gick vi på konsert, som sig bör på festival. Paper såg vi och det var skitbra. Men kvar på samma ställe kan man ju inte vara så vi placerade oss på Mosebacke med den vackre Eklunds närvaro.

"Aj!" - tyckte jag att någon utbrast när jag vurpade på Debasers uteservering efter att foten fastnat i nåt jobbigt. Ack så jobbigt det var och dålig kände jag mig. Vi gick hem ganska direkt efteråt. Men denna natt spenderades på den Lilla Essingen, hos herr P. Sillrén. Han har en grym uppblåsbar madrass som blåser upp sig själv. Det är vansinne att vi människor själva fått blåsa upp dessa odjur för i tiden.

Pengaångesten är kvar och högst reell. Men skit. Lev lite.
Har jag sett några kvinnor? Ja, säkert. Dom finns i periferin men man talar inte med dom för guds skull!