Och på den tredje dagen vilade han

...and he saw that it was good.

Gårdagen; torsdagen. Var en otroligt innehållsfattig dag på många sätt. Efter att ha refererat om de två föregående dagarna, sittandes vid ett köksbord hemma hos Pontus åt vi en (halv) turkpizza. Mitt i maten kom det två måsar och ställde sig ett par meter från oss. Det var först när det med en sammanlagd ljudstyrka på runt 231 dB som vi förstod vad de gjorde - såg ett par bakfulla gubbar och rågarvade som bara måsar tydligen kan. Ett kontoutdrag senare och promenad St. Eriksplan blev min kropp placerad i en soffa. Det var ett dåligt move.

Kroppen min var tydligen ytterst inställd på soffmode, och hade inga som helst önskningar att ändra på detta faktum. Nä. Så det som hände var total avstängning. Bara sitta och det där.

Det talas mycket om kvinnor här nere. Talas mycket om dom alltså. Och det komplexa i det här är att jag varje dag blir både mer och mer övertygad om att jag måste slänga mig handlöst och låta vad som händer hända, samtidigt som jag blir mer och mer övertygad om att jag bör låsa in mig själv och låta ensamheten göra mig fantastiskt vis. (, så sjöng Zarathustra) ...
Självklart så vet jag inte särskilt mycket.
I en förändringens tid så är ens människa inte något särskilt intressant djur tror jag. Men samtidigt måste man i en lärandeprocess ha bra lärare och det hela blir till ett problem.
Längre än så har vi inte kommit där.

Ikväll så kan det nog hända att jag träffar mina goda goda vänner på några glas och mycket festival. Jag hoppas det.
Snart får jag åka hem också. Till äran och hjältarnas land.